måndag 4 november 2013

Träffning !



Det finns en orsak till att man håller på med det här "jobbet". Hmmm, kanske flera, då. Men en av dem är såklart naturupplevelsen. Ibland välsignas man av en speciell händelse, en som jag nu vill berätta om. Efter en ganska händelselös morgon i dovhjortsbrunstens rike - jag hörde de stora hannarnas brunstläten på nära håll utan visuell kontakt - fick jag äntligen korn på en kronhjort, modell yngre med sitt långa, enda horn. Fotograferade den på kanske 50 meters avstånd när bakom mig något höll på att hända. Jag hörde horn som skrapar mot grenar, tunga steg i den blöta marken. En fin, vit helskovlad dovhjort var på väg mot mig. Förtvivlat försökte jag få kameran att fokusera. Men djuret travade fram alldeles för fort. Så stannade den och jag trodde säkert har den fått syn på mig där bakom den lövglesa busken. Men den fortsatte framåt, var på väg att hoppa över diket som var det enda som skiljde oss åt när den (äntligen) tvärstannade, tvärvände och med blixtens hastighet försvann mot kronhjorten som oxå sjappade på direkten. Så nära. Kanske fem meter från varandra. En omtumlande känsla att ha 160 kg dynamisk energi innanför bekvämlighetsbubblan. F-n! jag missade ju allt, hann jag tänka. Sen steg nästa granna helskovel fram. Från samma håll som den tidigare Och den hade intet märkt av min person ännu.
Elegant hoppade den över samma dike, nu  30 meter framför mig, stannade på den lilla skogsvägen, vände sig om mot slutarljudets riktning och där! - där fick den  syn på mig.





Kanske inte riktigt lika statuarisk som den förste är det ändå en grann vit dovhjort i brunstuniform. Ljuset var behagligt, regndimman hängde i luften och fotografen njöt av morgonen.




En sista titt bakåt innan djuret försvinner till mer adekvata arbetsuppgifter än poserandets. En härlig känsla är det att få komma viltet riktigt nära inpå. På ett löjligt vis känner man sig delaktig i skeendet.  Fast hjorten bara tycker man är ett hinder.

11 kommentarer:

  1. Grattis!
    Fantastiska bilder!
    Va ljus han är....

    SvaraRadera
  2. Fantastiska djur, och foton! Jag bugar och tackar för delningen!

    SvaraRadera
  3. Grattis !! Vilken morgon...och du är en riktig poet som skriver som om det känns att man är med.

    SvaraRadera
  4. Härlig story och maffiga bilder på dovhjorten. Grattis!!

    SvaraRadera
  5. Härliga bilder på den Vita, fint ljus.Syns på dom att det är brunst, halsen svullnar upp.
    Stämde min plats?Har du sett något där?

    SvaraRadera
  6. Det är bara att gratulera till upplevelsen och tacka för att vi får dela den med dig. Jag förstår att du vet var du kan förväntas hitta dessa fantastiska djur, men det är lätt att tro att du alltid träffar på vilt bakom varenda buske du besöker. Men så är det väl inte.

    SvaraRadera
  7. Vilket möte!! och så fina bilder! :))

    SvaraRadera
  8. Ja just jag, som svar på din fråga: Det brukar finnas storlom i sjön vid spången, men nu hade de gett sej av...

    SvaraRadera
  9. En härligt berättad historia.Det kändes ända hit hur mäktigt det var och stämningen i skogen där.Får gratulera till upplevelsen.
    //Kicki

    SvaraRadera
  10. Ett hinder...ja kanske, men kanske lika gärna en nyfikenhet hos hjorten...nåt nytt att kröna dagen med...en konstig homo sapiens med ett ännu konstigare långt smalt objekt framför ögat...tja, vem vet?
    Vi tänker, vi bedömer och drar våra slutsatser...men hur tänker djuren när de ser oss?
    Hursomhelst så fick du en minnesvärd morgon...en gåva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns många människor som inte ens vill tillskriva förmåga att tänka till andra än de mest begåvade bland djur. Ser djur som en maskin. Lite input där och reaktion sker någonstans. Jag vill gärna tro att i alla fall däggdjur i någon mån kan kalkylera, planera sitt liv. På sitt sätt. Som vi ännu inte vet hur. Glad du tog upp ämnet.
      / Klas

      Radera