Vad man vill se

 

När fåglarna sviker kan ibland ekorrarna rädda dagen. Så och denna dag.

 Nästa dag bättre tur med de förra. Men, men. Ugglor har kloka ögon och det vill man ju gärna visa. Bättre lycka nästa gång ?

Årets första

 

Egentligen var jag ute efter de hornugglor som vistats i parken sen ett tag. Istället blev den här krabaten den som räddade dagen. Jag fick faktiskt backa flera steg för att få med hela djuret i sökaren och det blev ändå knappt om utrymme. Bild två är helt obeskuren.

Några bonusbilder från samma fotoexpedition i form av nötväcka och en samarbetsvillig svartmes. Där gavs också fototillfällen på kungsfågel men den var denna gång för snabb i mörkret i barrskogen.

Dunklet sänker sig

Hösten har många fördelar, ett rikt djurliv inte minst. 

Men den är också de allt längre skuggornas årstid. Uppehåller djuren sig i buskagen eller i lövkronorna vet man vad som kommer ut i form av bildmaterialet.

Den här större hacken satt ändå hyfsat öppet på sin gren men allt överskuggas av kvarvarande löv och barr.

Skuggor, som sagt...

 

Här i alla fall en som backat ut ur skuggan. Hanen som fanns intill har försvunnit i lågdagrarna. Ett pris man får vara villig att betala. Eller stanna hemma.

Mot skogens mörker

 

Djur i rampljuset. Solen. Precis som det ska vara.

I gränslandet känner de tryggheten, det är inte långt till skogens skyddande mörker. Men de tvingas ut på ängarna för matens skull.

Gäller ju förstås även för våra bevingade vänner. Kungsfiskare på väg till matstället på en trästolpe.

Den här nattskärran sökte snarare värme - eller var det skugga? - i trygg närhet av min bil. Sover på bilden, jag kunde ta bilden med mobilen från några decimetrars avstånd. 

Med skogens mörker som fond gav den här ägretten upp sitt fiskande ute vid sjön, på väg mot nya mål.

Istf för kungsfågel...

Från Alnarpsparken tidigare i veckan. Letade efter brandkronad kungsfågel, påträffade många ekorrar istället.

 

Gjorde inget. För mig är dessa små piggögda, levnadsglada kompisar fullgott alternativ. Tänk att somliga kallar dem för trädråttor...✊

Tillbakablick

 

Just nu känns rätt hopplöst att hitta fotograferingsbara djur. Så jag tittade på äldre bilder och kom upp med dessa från 2018, aldrig tidigare visade.

Allt längre intervaller mellan mötena med dessa trevliga djur. I alla fall för mig. De här är alla tagna ute i vilda skogen, men som bieffekt  - utilister som de är - dök ekorrarna upp under ett vetenskapligt experiment, med utlagd mat i massor. Bara tacka och ta emot tyckte de alldeles säkert !

Några nytagna bilder

Två fåglar med attityd.

Ägrett gör vacker inflygning. Här har jag tagit bort några störande grenar.

På tal om attityd. De enda behövliga bland gnagare, tycker jag. Men som lyser upp desto mer.

 

Avslutar med några stillsamma exteriörer från där himma. Jag längtar till våren...

Minnesvärda stunder senaste veckorna

Inget särskilt, bara trevliga möten i naturen. När naturen är som vackrast. Unge av svartvit flugsnappare med förälder fotograferades på parkeringsräcke en meter från min bil. Det sista som skedde under den dagen. Som ungar/juveniler ofta är visades inga tecken på rädsla för människan. 

Trots superstarkt lysande huvud får gulsparven något kamoskydd av omgivningen.

Den här var speciell. Ekorren tokrusade rakt mot. Stannade upp, tvärvände när hunden i sällskapet till sist upptäckte det lilla djuret. En sekund senare i säkerhet högt uppe i trädet.

Härlig, sen kvällsbelysning lyser upp fågeln. Kändes tvunget att fotografera den, avståndet till trots.

Också kvällsljus. Boet på en skorsten så smalt att storkarna måste stå upp. Till fotografens glädje.

 

Första skörden bärgas på ängarna. Splittrat solljus och väl separerad för- och bakgrund skapar bilddjupet som hoppats på. Här behöver ingen rovfågel lämna området hungrig...

Skogspromenad

Vi går varje vecka i skogen. Även om man som gammal smålänning - van vid sjumilaskogar - inte tycker hemmaskogarna är så mycket att skriva hem om. Men vackra är de, lövskogarna. Just här på bilderna dessutom arbetsplats för dricksvattenframställning. 

Som att gå i en park. 

 

Inte sällan påträffas kron- och dovhjort. Idag gjorde istället tre storkar oss sällskap. Mycket imponerande, dessa.

Passerade förbi ett rävgryt, såg en snabb rörelse. Hoppades på rävunge men istället en harunge. Så ingen räv i år, helt säkert.

Bland björk och ek även en och annan tall. Lagom högt upp en ekorre i säkerhet. Tittade ner på oss och gav några fototillfällen. Alltid lika trevliga att upptäcka. Vi promenerade vidare.

Fy fan!!

Ekorrar tycks vara lika stor pina för somliga som de utgör glädje för mig. Pina för att nu tycks Naturvårdsverket - av alla instanser - föreslå att jakt på ekorre ska bli lovlig, igen. Det var under 1940-talet eller så det sist begav sig. Med den lagliga jakten, förstås det.

I mina skogar förekommer de knappt längre. Det skiljer 11 månader mellan de två översta bilderna och de undre. Så stort spann utan ekorrkontakt. Vad är då egentligen problemet?

Visst, de kan plundra fågelbon. Men det är så naturen fungerar. och sällan hör man väl jägare annars vurma för dessa sköra skapelser. Fågelungarna, menar jag. Att den lilla krabaten har fin päls kanske spelar större roll. Men vem köper / klär på sig ekorrmössan 2019?!

Trodde i min enfald allt sånt här överspelats för länge, länge sen. Ett riktigt bottennapp, Verket! Som borde lyssna mer på naturälskande människor än på jägare. Tycker jag.