Elegans och kraft

Några till bilder från årets kronviltsbrunst följer. Ovan ung spetshjort utför brinken. Allt de gör sker med stil. Vinkeln är brant men huvudet hålls upp blickstilla, benen jobbar under den massiva kroppen. En fulltränad dressyrhäst hade knappast utfört momentet mer elegant.

Vädret har mestadels varit fantastiskt, kanske något för mycket åt det varmare hållet.  Vore synd att klaga, dock. Som vanligt har stjärnorna på scenen - hjortarna - bjudit upp till dans.  

 

Den där riktigt store platshjorten har inte velat göra sin entré, inte för mig. Men i mitt tycke är dessa ståtliga djur lika imponerande även utan de där sista taggarna på hornet. Se bara bilden ovan! Här hade jag turen att få syn på den lilla gruppen innan de såg mig. På väg upp från vattenbassängen där de släckt törsten, hann jag få ner stativet i backen och börja fotografera. Innanför deras bekvämlighetsbubbla, men de stod ändå kvar en liten stund till innan de drog vidare. Förmodligen lika överraskade av vårt möte som jag själv.

Somliga dolda - andra inte alls

Väl dold bakom enbuskar fotograferar jag denna 8-taggare på högt ISO-tal och lååång exponeringstid, 1/40 s enligt exif. Därav lite rörelseoskärpa. Djuret står mot mörk bakgrund och i kvällens sista dagsljus rätt emot och bilden skapades med mer än ett stegs minuskompensering. Tycker själv effekten blev rätt häftig. Hjorten kunde inte se mig men slutarljudet avslöjade riktningen. Trots kameran ställts i tyst läge. Nästan gång blir det spegellöst...

 

Så här kan det också gå till. Samma område bara ett par hundra meter bort, två dagar innan ovanstående foto. Medan fotografer gömmer sig, gör sig så gott det går osynliga för viltet så brakar neonfärgad cyklist in på området med sin skramlande cykel. Med resultat på viltet som väl framgår. Nu var det denna gång "bara" dovhjortar som fick hals över huvud fly faran. Men det angick förmodligen inte fridstöraren det minsta. Förbud mot cyklister inom området är totalt, under hela året. Särskilt motbjudande aktivitet nu under kronhjortsbrunsten. Så fel man på fel plats fel tid. Om du på bilden känner igen dig kan du gott sitta där med din skämskudde!

Galna ormvråken

Minst två veckor har den roat - och oroat - tornets besökare med sin pregnanta närvaro. Oroat för det har befarats att fågeln skulle vara sjuk. För att den släpper folk inpå sig så ovanligt nära. Flesta ormvråkar drar ju direkt de upptäcks. Även från större avstånd.

 

Här det kanske längsta skottet jag tog på fågeln denna dag. Runt en tolv meters avstånd. Och med full koll på mig, som synes.

Vråken verkar lyssna/känna efter de bytesdjur den ändå måste ta. Nere på marken, sinnen på helspänn.

 

Idag två veckor senare välsignades jag med mer bilder på samma orädda fågel. Inte den ovanstående, ny post kommer. Har den överlevt så länge måste den ha ätit flera gånger. Den kan flyga. Har sett den landa efter ett par hundra meters flygtur men aldrig sett den flyga över manshöjd. Kanske den bara  upptäckt nytt sätt att klara sig på? Ser i alla fall ut som hälsan själv. 

Bilderna helt eller obetydligt beskurna.

Kungen

Dessa ser man just nu nära nog varje dag i mina hemtrakter. 

Visst ser tornfalkarna tuffa ut där de stilla hänger i luften, spanar efter ätbart.

 

Men möts här av sin överman. En fågel - tror den är en sävsångare - som formligen osar ut tuffhet. Kolla stansen! Kungen av undervegetation i sjön, spanar ut över sitt rike. Tack och lov för att de inte är större som  t ex tornfalken ovan. Få skulle våga doppa tån i vattnet...

Fågelintresset blir bara större och större...

 Halvt vimmelkantig efter den brutala väg jag just kört på, parkerades bilen. Noterar i förbigående ett äldre par som cyklat samma väg och nu hämtade sig med en fika. Plockade ihop fotoutrustningen och begav mig.

Försöker alltid vara artig mot mina "kolleger" i skog & mark. Så tittade upp och ser att paret inte alls är ett par. Utan två  -  nunnor. Wow, vad gör de här, tänkte jag. Sen hann jag inte tänka längre. Ett batteri av initierade frågor måste nu besvaras. Hur många millimeters brännvidd bär du på där, var bara en. Jag sa att jag aldrig sett nunnor i skogen tidigare och undrade om de möjligen var fågelintresserade? Kanske t o m fotograferade? Jovisst, förstods det. Och nunnorna härstammade från närbeläget kloster. Denna gång utan kameror. Visst är det härligt att efter ett långt liv kunna bjudas på så oväntade möten? Jag tog farväl och gick. Efter ett tag nästan trampade jag på en snok. Sedan inget mer anmärkningsvärt under den stinten. 

Bilden från tidigare tillfälle.

Revirgräns ?

Blicken bestämd, stansen likaså. Hit men inte längre. 

Ett steg närmre och du utmanar mig! 

Hindar välkomna, förstås. För dem gäller inga posteringar.

Vet han om att nedfallen ledning är livsfarlig? Gula lappen på stolpen förkunnar ju just det. Nä, det sk...r han säkert i. Trillar kabeln ner hoppas han den faller på andra sidan! De kan gott ha det!

 

Lättstörda - eller inte?

Jag får alltid höra hur uppmärksam och lättstörd kronhjorten är. Detta kan nog stämma överens med verkligheten ibland. Snart tjugo års intensiv erfarenhet med många hundra pass i skogen berättar också en annan sanning. Lillhjorten ovan, t ex. Varken såg eller hörde mig där jag vandrade längs öppen bana. Helt inkapslad i egna tankar som den verkade vara, stannade den småningom upp framför de låga träden mättade med körsbärsplommon. Bilden helt obeskuren och hjorten tjugo meter bort.

Distans femtio meter, kanske mer. Jag hundra procent upptäckbar på samma väg som i bild. Inte så mycket som en blick åt mitt håll. Har min kamera kanske världens tystaste slutare?

Nå. Här har jag fotograferat bakom gles talldunge.  Avstånd kanske sjuttio meter, djuren helt aningslösa om min närvaro. Jag smög inte ens, var på väg till bilparkeringen. Ville hem! Längs en gångväg med knastrande grus, med vinden i rygg...

 

De här djuren är dock fullt medvetna om min (och annan fotografs) närvaro. Märkligt nog eftersom mer än tvåhundra meter skiljer oss åt. Dessutom var vi åtminstone delvis dolda bakom respektive bil. Förklara det, den som kan!

Sakta tar brunsten fart...

Är medveten om att när jag fotograferar kronviltsbrunsten så läggs stort fokus på den enskilde, manlige exponenten. Auran han bär på triggar fantasin och leder till ryckningar i avtryckarfingret. Muskulösa kraftpaket i otrolig snygg och smidig förpackning. Vem kan motstå sån kombination?

Här en fjortontaggare. Imponerande horn men konstigt nog i denna bildvinkel inte så atletisk. Stod också lite på avstånd, förhöll sig dröjande till hindarna. Returhjort, sannolikt.

 

Så här kan det annars också se ut. De mångfaldigt flera hindarna är inte alltid med på noterna. De lär brunsta bara en enda dag och om den inte infallit än vill man kanske istället distansera sig från manlig, intim uppvaktning. Då jagas de runt av de långt större tjurarna. Kanske tillsammans med brölandet just en metod för att få dem brunsta. Hur som helst. Fascinerande skådespel är det.