Supereleganta !

 

Högresta, långbenta. Uppfyller de flestas krav på modellstringens. Dessutom utomordentligt lättfotograferade - för det mesta. Åtminstone i mina trakter. Många fler platsar på listan. Inte minst styltlöparen som jag i år ännu inte haft turen att träffa på. Men den finns där ute i det höga gräset, alldeles säkert.

Ankomst, förlust av vatten och katastrof

Dagarna passerar snabbt nu. Jag är glad att några grönbenor hann anlända till ängarna innan de - ängarna - hann torka ut. För så är det. Vart tog alla vattenmassor från våras vägen ???

Steglitsen och hämplingen har förgyllt fotografens tillvaro...

 

...medan en storspov nästan försökte ramma mig där jag fotograferade från tornet. 

Här ser vi stolt förälder som gett järnet för en uppväxande generation, nyss kläckt i boet. Men tragedin slog till på värsta möjliga sätt. Någon / något plundrade boet, bara dagen efter bilderna tagits. Skulle inte förvåna om tidigare inläggets mård var den skyldige. Trist att det ska gå på det sättet, men naturen var nu aldrig menad att vara förlåtande och vänlig.

Vardagslunk

Dagarna går och inte så mycket händer. Fiskgjusen flög i alla fall hyfsat nära gömslet.

Den här trodde nog att den var osynlig i sitt gömsle.

Diverse fåglar passerar revy under mitt teleobjektiv.

Till en av de roligare räknar jag gärna grönbenan, främst för dess oöverträffliga närhet till oss människor. Fotograferad på kanske 3 meters avstånd. Inte det minsta skygg. Mobilt gömsle, så klart.

Haren valde istället att forcera ängarna med högsta möjliga speed. Bort, bort från fotografen.

Det kivas i luften, näbbar trumpetar ogillande på närgångna konkurrenter. Fisktärnan visade inte minsta farhåga för att duellera mot betydligt större skrattmåsen. I bilden ovan jagar stäpphöken bort de alltid lika påträngande kråkorna.

 

På strandängarna - eller i direkt anslutning till - trivs både fågel och hjort. Brun kärrhökshona patrullerar efter byte att fånga. Kanske hon denna enda gång inte behöver anstränga sig över hövan ?

Fåglar om våren

 

Gamla bekanta, tillbaka efter vintern. Så härliga att se.

Ärlor små,  men lika viktiga som alla andra. Vårens definitiva budbärare.

Metallglänsande tofsvipa, första fisktärnan och känns som att det bara var för någon månad sen senast jag fotograferade steglitser. Tiden är relativ, bestämde En-sten. Alla vi som åldras kan bara instämma.

Fåglar om våren

Efter många års fotograferande i samma trakt börjar man nu något greppa ordningsföljden i flyttfåglars inflöden. Allt händer fort. När man skådat en art väntar nästa redan runt hörnet.

 

Nyanlända som svarthättan blandar sig snart med övervintrare. Alla lika positiva inför vårens bestyr.

Den ultrabräckliga grönbenan - åtminstone ser den i mina ögon väldigt sårbar ut - körs gång på gång bort av alla andra fåglar och får så klart de sämsta reviren. Av vilka jag räknar närmast vägarna som ett. Vilket i sin tur skapar goda fotomöjligheter. Ägretthägrar har stannat kvar hela vintern och måste hårt ha drabbats av denna årets upplaga i Skåne. Liksom fisktärnan lite ovanför kom snart även skräntärnor på besök. Sjöns småfisk varnas härmed!!

 

Ett par ständiga följeslagare vid sjösidan senaste månaderna är sävsparv och storskarv. Som fotograf kan man räkna med dessa. Trevligt medan man väntar på annat högvilt...

Ögongott & middagsgott

Här kommer gåsamor med sina skyddslingar.  Eller snarare var de sistnämnda bevakade av tre vuxna.
Men vad hjälper det? En unge försvann, tagen av en kråka. Ibland känns Moder natur hjärtlös.

Härligt ofullständigt flaxar de små med rudimentära vingar. Träning, träning...
Så söta de är. Hur kan någon vilja göra dem till middag?

På tal om söt. Vem kan motstå grönbenans lilla ansikte? De är bland de mindre vadarna, men likväl de kanske driftigaste när det gäller att göra sig fin för fotografen. Det är sannerligen inte svårt finna exemplar som låter sig fotograferas på kort avstånd. Bara det ger dem guldstjärnor i min bok.

Istället för gråtrist...

Väldigt lite nytt på fågelfronten just nu, i alla fall i mina trakter. Så detta inlägg få bli retrospektivt, från våren som var. Bobyggartider, som synes.

Men allt är inte frid och fröjd. Välväxt räv smyger runt på strandängarna utan att lägga märke till mig några meter bort.

Ända sen jag var liten påg har jag alltid gillat vass. Då som referenspunkt för gäddfisket i roddbåten. Numer som fantastisk ljussättare dagar då vass och sol samarbetar...

På inlandsängarna återfanns många vadare. Avslutningsvis en lite ovanligare BIF :  Grönbenan som sätter fart mot betraktaren. När årets bottennapp i form av kortaste dagen på året raskt närmar sig, finns säkert fler än jag som önskar naturen kunde skynda på lite.