UFC-action i skogsmiljö

Dovhjortsbrunsten över för min del. Den här gången slappande djuren av lite mer än brukligt och det blev en del bilder. Överst fajtar några av de inte fullt vuxna hanarna med varandra. Här smög jag fram, hamnade bakom en tät gran och lät slutaren spela. Självklart alltid igenom en massa grenar, slyn och annat. Sånt får man bara acceptera. Åtminstone i min skog.

 

Förloraren. Och med snopen uppsyn över ödet att få det dokumenterat i bloggen. Nä, vi fotografer är nog inte alltid de mest populära gästerna i skogen.

De som lyser upp

Brunstsäsongen för min del inleddes och avslutades lika abrupt. Jag har varit tvåa på pucken sen dag 1. Men det hann i alla fall bli några bilder. Mer än som kan sägas om tidigare år. Det ensamma handjuret ovan fixerade jag på väg från en brunstplats till annan.

Efterhand som furor fälls och gran inplanteras blir "mina" skogar allt mörkare att vandra i. Har köpt nya kameror, tur var det. Bättre sensorer och autofokus offsetar det problemet, åtminstone delvis.

 

Men en vit hanhjort lyser alltid upp. Eftersom få tycks mena att dessa djurs skyddsvärde är något att särskilt beakta blir min åsikt - så klart - den diametralt motsatta. Doven lyser upp i mörkret på fler sätt än ett. 

Tittar fram

Här följer några kanske udda bilder på dovviltet. Försiktigt, försiktigt tittar de fram, söker information om mina göranden. Ibland triggar den förra ett hastigt farväl och så var den borta. Med dovviltets typiskt flygande galopp. Inte så vackert men undan går det.

Tittar fram, ja. Ni hade väl full koll på den beslöjade blicken på det bakre djuret? Medan det verkligen spanar i lönndom...

 

...verkar andra tycka - lite som strutsen med huvudet i sanden, ni vet - att det räcker med att gömma skallen bakom rejäl grangren. Som naturfotograf föredrar jag så klart det beteendet. Bilderna från förra månadens härliga vinterväder.

Tiondelen

 

Tidig morgon. ISO 15000, 1/10 s. En av handfull bilder skarp nog för mina ögon. Nog pratat.

Gott nytt...

...år till alla som tittar in här. Hoppas få se mer av er under nästa.

 

Avslutar det gamla året med en bild på skogens konung. Dvs skogens konung i Skåne. Fullskovlad - man kan se detaljer av hans vänstra horn sticka ut - stod han majestätiskt stilla, fixerade mig och mina förehavanden. Och det är ju ganska stora rörelser som måste till när stativ och kamerautrustning ska förflyttas från axeln ner till marken. Innan han försvann in i täta, vackra blandskogen hanns en handfull bilder med. Det rådde skånsk, gråaktig vinterkväll med regninslag som det vackra djuret gjorde allt för att lysa upp. Jag skrev skogens konung i Skåne? 

Jo, det gäller ju för de flesta av årets dagar. Då och då, främst under augusti och september, skiftas den rollen till släktet avbildat ovan. Men djuret med skovlarna tar priset de flesta av dagar. Tycker jag. Under alla omständigheter två representanter för djur som måste få blomstra. Eller hur?

Två händelser

 

Sen en tid vandrar åtminstone en prutgås bland de vitkindade på ängarna. Bilderna är inte från samma tillfälle men ändå troligtvis samme juvenile individ. Kul och nytt för mig. Ganska lätt att leta upp, gick i utkanten av mindre flock vitkindade.

Låter gör den också.

Sen rapportering från mycket arla morgon, precis när det något börjat ljusna. Gäller för första bild i dovhjortsviten ovan. ISO 15000, full öppning och ändå bara 1/15 s.  Unge mannen gick minuten innan tillsammans med en fullskovlad, men kameran klarade inte att fokusera... Letade efter brunstande djur, hittade tyvärr inga. Skogsavverkning pågår. Tycker nog att djuren kan fredas under denna period. 

Skummisar...

De stora hjortarna vandrar genom skogarna, förmodligen rätt obekymrade - så länge människor håller sig borta, vill säga. Det här exemplaret fotade jag väl skyddad bakom snår. Vindriktning mot.

De här skyddas av öppna fält och lååånga avstånd. Så kan de sätta igång med att säkra sitt släktes fortbestånd i brunsttider som rådde. Ledarhind och tolvtaggare säger goddag till varandra. Nu kör vi igång!

Som inifrån grottan...

Från mörka november. 7 timmars solljus innan månadens sista dag. Och då jobbade jag...
Inte fanns så mycket att fotografera, heller. Här i alla fall några smakprov.

Tuffa förhållanden

Överraskades av stort oväder i skogen igår.
Först regnade det rejält. Sen blev det än värre. Därefter började det hagla... Ingen hit, precis.
Särskilt inte som jag mesta tiden hade en brunstande, vit dovhjort i sökaren och inte vågade flytta mig från vägen jag stod på.

Hjorten hörde kameran arbeta men verkade inte exakt kunna pinpointa var dess ägare uppehöll sig. Hur som helst, En blöt bild. Men den första från årets dovhjortsbegivenhet. Den kan duga så länge.

Skogen, viltet

Skogen var fortfarande mörk och tung. Så här sista dagarna i mars ville vintern inte riktigt ännu släppa taget.
Sena timmen hjälpte såklart till.
De två unga doven stod en bit bort, förhöll sig avvaktande. För dem är skogsridån livlinan, har inget alls med mörker eller tungsinne att göra.

Samma kväll. Ett helt gäng reste nervöst på sig efter i godan ro ha legat på marken.
Vita pälsen gör att de upptäcks på lååångt håll. Men inte heller det bryr sig doven om, de tänker nog inte så.
Med skogen som skydd nöjde de sig med att flytta 100 meter bort. Fortfarande upptäckbara. Men i deras värld säkra.

Återuppståndelse !

Förra veckan körde jag längs skogsvägen när plötsligt en konstig, ljus klump siktades i kanten av vänster synfält.
Stannade bilen, kunde inte riktigt se pga alla buskar och trän.
Backade. backade lite till tills jag märkte jag höll på att köra ner i diket. Framåt någon meter och där!
En död,vit hjort.
Så tragiskt.
Fram med kameran, måste fotografera, måste fotografera, måste...
För mycket grenar i vägen så jag öppnar bildörren, lägger mig på knä på leriga grusvägen. Då händer undret. Djuret återuppstår! Så bibliskt.

Ett nymornat tryne betraktar mig slött. Vad tusan väckte du mig för!!?
Ehhh, trodde du var död, svarar jag.
Dovet blinkar till några gånger, reser sig upp och med majestätisk förakt för menigheten - mig - glider den iväg över stenmuren och vidare bort.

Jag pustar ut, är tacksam för att tragik förvandlats till om inte komedi så i alla fall till en god sak. Tusan vad den hjorten sov djupt!

Varför så blyga ?

OK, kanske skygga är bättre.
Efter många, många års fotograferande därute närde jag en önskan : Tänk om djur kunde skilja fotograf från jägare.
Då vore ju allt enklare. Vi fotograferar, djur stannar kvar och springer för livet först när jägare anländer. Perfekt, tyckte jag.
I samma ögonblick tanken slog mig insåg jag osannolikheten för dess uppfyllelse. Men drömma går ju...

Jag får istället nöja mig med att betrakta skogens träd som bästa bundsförvanter. De irriterar förvisso genom att att stå i vägen för öppna vyer. Men djur där bakom tar skydd för oss tvåbenta varelser och och ett halvt djur kanske är bättre än inget alls?

En hjort - två bilder

Det skiljer några dagar, en kvart om kvällen, och perspektivet är omvänt. Men nog ser det ut att vara samma hjort på exakt samma ställe?

En väl använd viltstig borgar för platsens kontinuitet. Undrar om han kommer fram vid halvåttatiden även framöver? Skulle underlätta dagens planering väsentligt...

Vi har haft en fantastisk maj, nu ser det goa vädret ut att snart ta slut för denna gång. Det är lätt(-are) vara naturfotograf dessa dagar.

Dovvilt!

En mindre del av den sk Herrklubben visar upp sina horn i varierande grad av förfall. De fäller hornen först nu och gör det i omvänd ordningsföljd : Ju större horn, desto tidigare åker de av.
Att döma av kroppsstorleken är hjorten längst t.v äldst och man kan faktiskt på originalbilden se en illröd rosenstock där hornet tappats/gnuggats bort alldeles nyligen. Förmodligen samma dag bilden togs.
Taget på långt håll då de annars så granna handjuren inte är lika benägna att visa upp sig för fotografen.

Bara 36 timmar skiljer dessa bilder åt.
 Det var en högst oväntad bonus att mitt på dagen få syn på två småkillar på väg ner till sjön för att dricka. Vill i sammanhanget passa på att avliva en myt. Det sägs att står man bara i ett jakt/fågeltorn har hjortdjuren svårt att evaluera om en konfrontation är farlig eller inte. Jag vet nu att de hör och ser dig lika bra var du än väljer att stå... På fast mark eller en våning upp.  Och dessa var ändå oerfarna djur.

Inte så nöjda

Här är den igen, herrklubben!
Med sina imponerande stora, flikiga skovelhorn en härlig syn att se.
De var inte särskilt imponerade av min närvaro, dock.

Rådslag pågår.
Kanske ämnet för diskussionen är - Ska vi dra eller sticker den där typen snart? Stannar vi kan vi sola ett tag till!
-OK, OK. Muttrade fotografen. Jag sticker. Värst så snarstuckna ni var idag. Mer än 150 meter skiljer oss åt, så vilket är problemet?

Ja, såna tankar flyger genom hjärnvindlingarna medan jag tuffar bort. Men det var trevligt att ses ändå!

Istället för utnämningar i TV

I dagens tidning läste jag om bråket med "helvita" Oscarsgalan. Hela startfältet tycks alltså bestå av enbart vithyade skådespelare. Suck.

I skogen finns inte alls de här problemen. Alla har en roll att spela, stor som liten, vitpälsad eller mörk.

Som framgår drar dessutom djuren åt samma håll?  Nä, riktigt så enkelt är det kanske inte alla gånger. 

Luktmolekylerna, de jädrans luftmolekylerna

Försökte smyga mig l i t e närmre, men hinden ville inte ha något alls av det. Så det var bäst att hålla sig i skinnet där jag tryckte mig mot vegetationen. Men vittringen. Mina doftmarkörer fördes mot djurets känsliga nos, grovsorterades där innan data skickades till hjärnan för slutlig tolkning.

Och resultatet blev klart underkänt. Men en halvvuxen kalv chansade hon inte utan stack det snabbaste hon kunde mot höger, ut ur scenen.
Annars rådde vackert ljus. Löven kämpar ännu framgångsrikt för att få pryda bokskogen. Vi lever i en härlig tid.

Ljuset i tunneln

Någon kanske trodde att i skogen råder uniformt mörker. Så är det ju inte. Först har vi det vita sagodjuret. Sen silas ljus genom trädkronorna och sen tillkommer det Okända. Har ingen aning om vad för slags ljus till vänster. Men räknar det som bonus.

Nä, min uppmärksamhet var helt inriktad på hinden. Det var tidig kväll i bokskogen. Jag fascineras fortfarande av dessa vita dovhjortar. Utan större brådska korsades vägen och djuret försvann till vänster i bild. Kanske mot ljustunneln?

Hind & kalv

Kan inte tro på det. Jag tittar på bildens Exifdata och den säger nedanstående bild skapades förra veckan. Huh?
Inte hade vi så fint väder, tidig kväll då? Antingen ljuger kameran, eller förhöll det sig faktiskt så. Kanske på bild kvällen ser aningen ljuvligare ut än verklighetens, jag vet inte.

Plötsligt dök de upp framför mig. För ett kort ögonblick, sen var de borta med karaktäristisk studsig galopp. Jag går inte lika ofta mina skogspromenader numer. Så det var första dovkalven för mig hittills i år. Sagodjur i dito landskap. Ibland vill jag vara hjort.

Artist på gott humör

Efter en resultatlös kvälls traskande kom jag att tänka på en bild jag tog 2011. Den glade, vita dovhjorten.
Så jag gjorde om den en smula med nyare programvara.
Så håll till godo. Det svänger om djuren i skogen!