Vit stork landar

 

I låg fart blir inflygningen ganska vinglig för den landande storken. Men till boet på skorstenen har de hittat efter att det varit övergivet förra säsongen.

Ta betäckning - här kommer jag ! Det gäller att inte trassla in sig i grenarna på väg ner.

Landat ! Trots att det finns gott om specialbyggda bostäder lite varstans i landskapet så gäller tydligen en övergiven skorsten som oöverträffad etta, fortfarande.

Ungarna

 

De är framme nu och de flesta har väl redan blivit till juveniler. Så låt oss blicka tillbaka, bara en månad eller så. Unge av svarthalsad dopping.

Storkarna ligger långt framme. Den här med skönt fjun på huvudet strövade alldeles under boet.

Backsvaleungar i typisk miljö.

Och den här är väl gulsparv, väl maskerad som den är.

Orädda simmade vuxen svan med sina ungar rakt mot fotografen - mig.

Vitt och svart

Fördelen med vita fåglar är att de är - vita. Exponeras efter högdagrar och låt skuggor sköta sig själva. Och det gör de för det mesta bra. 

Mörka fåglar gör sig kanske inte lika bra mot ljus fond. Mer tricksiga att exponera, tycker i alla fall jag själv. Biätaren kanske inte var det bästa exemplet men var säker på att sand i direkt sol kan bli knepigt.

Kanske jag bara ska invänta nästa mulna dag ?
 

Lite av varje

Diverse från senaste veckan. Nä, ingen fara. Storkboet byggt över övergivet hus. Smarta fåglar, de där jättarna.

I mina hemtrakter har hela vintern snackats blåvingad årta. Men här i översvämningen simmade en  normal, inhemsk.

Kungsfåglar ser vi skåningar snart inte mycket av längre. Förvisso, inte visat sig påtagligt mycket innan heller.

En salskrake flyger lätt iväg, utan synbar anledning...

...medan de långt mindre skygga vadarna ställer upp för att bli fotograferade.

Samma stork, samma skorsten. Men nu i bättre väder avslöjas en ytterligare hyresgäst; kajan tittar fram från sin soluppvärmda lyxlägenhet. Smarta, de där kråkfåglarna.

Men allt är inte bara solsken. Senaste veckan har det mestadels sett ut så här. Regn, rusk, blåst. Visst är det underbart att vara ute i naturen !
 

Retrospektivt

Med ytterligare ett år snart tillryggalagt kommer här några bilder från i våras. Snart är vi där igen. Så tröstande tanke.

I vanlig ordning fylldes ängarna med liv och läten. Synd bara att att vattnet alldeles för snabbt torkade upp.

Men än så länge rådde idealiska förhållanden . Boplatser utses, krävan fylls upp.

 

Från minsta ljungpipare - ett så vackert namn - till ängarnas största signaturfågel ( om vi utesluter rovfåglarna ). 

Minnesvärda stunder senaste veckorna

Inget särskilt, bara trevliga möten i naturen. När naturen är som vackrast. Unge av svartvit flugsnappare med förälder fotograferades på parkeringsräcke en meter från min bil. Det sista som skedde under den dagen. Som ungar/juveniler ofta är visades inga tecken på rädsla för människan. 

Trots superstarkt lysande huvud får gulsparven något kamoskydd av omgivningen.

Den här var speciell. Ekorren tokrusade rakt mot. Stannade upp, tvärvände när hunden i sällskapet till sist upptäckte det lilla djuret. En sekund senare i säkerhet högt uppe i trädet.

Härlig, sen kvällsbelysning lyser upp fågeln. Kändes tvunget att fotografera den, avståndet till trots.

Också kvällsljus. Boet på en skorsten så smalt att storkarna måste stå upp. Till fotografens glädje.

 

Första skörden bärgas på ängarna. Splittrat solljus och väl separerad för- och bakgrund skapar bilddjupet som hoppats på. Här behöver ingen rovfågel lämna området hungrig...

Skogspromenad

Vi går varje vecka i skogen. Även om man som gammal smålänning - van vid sjumilaskogar - inte tycker hemmaskogarna är så mycket att skriva hem om. Men vackra är de, lövskogarna. Just här på bilderna dessutom arbetsplats för dricksvattenframställning. 

Som att gå i en park. 

 

Inte sällan påträffas kron- och dovhjort. Idag gjorde istället tre storkar oss sällskap. Mycket imponerande, dessa.

Passerade förbi ett rävgryt, såg en snabb rörelse. Hoppades på rävunge men istället en harunge. Så ingen räv i år, helt säkert.

Bland björk och ek även en och annan tall. Lagom högt upp en ekorre i säkerhet. Tittade ner på oss och gav några fototillfällen. Alltid lika trevliga att upptäcka. Vi promenerade vidare.