Småfåglar !

December och januari har alltid varit svåra månader för mig. Jag menar fotografiskt. Som tur är finns fortfarande kraft att hämta ur småfåglars leverne.

På intet sätt skygga finns goda möjligheter till närbilder, eller åtminstone nära bilder. Bilden på talgoxen ovan krävde att jag backade någon meter.

Snön lyser fortfarande upp motiven som  t ex gråsiskan ovan. Mörk fågel längst ner på marken vid en kolsvart bäck är ju annars knappast optimalt. Undrar också vad blåmesen tänker på där den står framför porten mot ljuset ?
 

Tar stöd

Hur skulle det gå utan grenar, skyltar, pålar att slå sig ner på. Skåda fåglarnas bästa vän ! Ta en extra titt på kvällsbilden ovan. Visst är det en gök? I skånska skogen nionde september. Bör väl vara rätt sent på hösten för dem?

 

I skugga - mot skugga

 

Manuell exponering - alla dagar i veckan !

Fåglar, fåglar

Äntligen börjar de komma!
Och de är varmt välkomna. Alla bilder från de vanliga ängarna.

Än så länge håller jag mig frisk från Corona och kan dagligen hämta intellektuell föda från just den platsen.
Annars. Hemska tider vi lever i.

Uttrycksfulla

Livet har just börjat.
Så mycket att utforska och samspela med.
Juvenilerna är ofta riktigt roliga att fotografera. De befinner sig någonstans mittemellan barndomens bekymmerslösa tillvaro och föräldrarskapets ansvarsfulla. Och agerar därefter. Här verkar två vara i glatt samspråk...

...eller inte? Uttrycken skiftas lika fort som vingarna flyger.

-Hej då, nu sticker jag! Du kan gott sitta kvar på din gamla stolpe...

Gängmedlem

Gänget ger trygghet åt ungdomarna, tillsammans kan man försvara sig mot större (och äldre) faror. Gänget hjälper också individens anonymitet. Bakas man in i en grå massa suddas till viss grad enskild a delar ut.

I en svärm av flera hundra fåglar fångade kameran det här sextalet och - som fotografi till skillnad mot gängbildning väl ofta gör - ordentligt framhäver en, undertrycker en annan.

Starar snackar med varandra

Inget konstigt med det, eller hur?
Deras språk är måhända inte så sofistikerat men duger säkert bra till att kommunicera basala känslor, varningar, lockrop. Såna saker.

På bilden ovan signaleras mycket starkt : Den här platsen är upptagen! Stick och brinn!

I nästa går det lugnare till.
-He,he. Där kommer en fotograf. Han är korkad om han tror vi ungfåglar blir avbildade på det avståndet!


Vilket oxå visar att omdöme kommer med åldern. Glasklart, eller hur?

Minne från skoltiden...

Här ovan en ytterligare bild på min mattelärare. Minnesgoda läsare känner säkert igen honom i annan (fågel-)gestalt.
Precis så här såg han annars ut. När han höll på att dela ut de färdigrättade proven och kom fram till min bänk.

Kors, jag minns det fortfarande efter alla dessa år.
Jo, jag blev humanist och har inte ångrat det valet en endaste dag :)

Försöker gömma sig

Ja, så var det nog.
Min uppvaktning av staren från bara några meters distans blev väl för mycket för den fina fågeln.
Raskt studsar den bollaktigt in bland högre gräs. Därifrån spanade den, med lite oro i blicken, efter vad ska bli mitt nästa drag.
Något nästa drag blev det förstås inte. Nöjde mig med att fotografera fågeln, insnärjd som den blev bland grässtrån som visst redan börjar skjuta höjd.

När blicken slutligen höjde sig över vegetationen fick kameraslutaren spela.
De är lustiga stararna. Medan närmaste granne varje år väcks av urtjusig sång varje morgon, kan jag inte erinra mig någon enda gång ha sett dem i min trädgård. Orättvist!

Energicocktail !

Mycket av ljusets energi ligger i den blå kanalen.
Så här följer några energirika bilder från tidigare i veckan.
Överst bofink. Man kunde ju tro att med deras färgschema hör de kamouflagemässigt inte hemma någonstans. Fotografiet måste övertyga alla skeptiker - däribland mig själv - som ännu omhuldar dessa tankar. Visar på att naturen har en mening med det mesta.

Blått, ja. Men här tycker jag gula färgklicken är avgörande. Vad tycker ni?
Nå, första vettiga bilden på staren hittills i år. De har ju annars faktiskt kunnat övervintra och -leva denna gång. Enastående ljuskraft i denna trots massiv kontrastnerdragning i bildbearbetningen. Tagen sen eftermiddag, läser jag. Hmmm, nu är våren snart försommar, känns det.

Klang & jubel!

Tackar ödmjukast, sa bloggägaren.
Deerhunters har nu uppnått över ärevördiga 100000 visningar. Fantastiskt att ni fortfarande är med och tillsammans siktar vi väl på 200000?

Jag firar tilldragelsen med denna stare från ängarna. Tagna för någon vecka sen, kan man nästan tro att bilderna istället härrör sig från sommaren som gått. Om detta är framtidens klimatmelodi är det på både gott och ont. Jag får se fler fåglar, nya arter och kanske andra istället försvinner. Men de gäng starar som drar fram i stora moln av 100-tals individer verkar bestämt sig : Vi flytt int! Och då är det bara att hoppas på fortsatt blidväder. För snart är första flyttfåglarna ju tillbaka, redan om några månader.

Käbbel på ängarna!

Nä, fullt så mörkt var det inte. Men jag gillar det knappa ljuset. Alla detaljer upptäcks kanske inte med en enda blick. Istället måste ögonen orientera sig över bildytan.
Jag betvivlar att någon skulle missa de två bråkiga stararna ändå.

Stare och födelsedag!

Kommer ihåg att vi förra vintern förde en diskussion huruvida stararna övervintrade i hemtrakterna eller inte. Den här bilden togs igår, 24 november. En individ ur en större flock. Vi får se hur länge nöjet varar.
Grattis till min kära hustru som fyller jämt idag. Hur många jämt har jag glömt bort...

En blir fler

Perfekt att använda teleoptik för att isolera, framhäva ett ensamstående motiv. Ibland får man ändå bonusdjur med på köpet, så att säga.

Här flög främre måsen helt oväntat upp från närliggande räcke...

Stare, juvenil,  verkar ensam begrunda sitt öde en liten bit bort från resten av gänget...

Skrattmåsens spegelbild kom med på denna upptagning...

Slutligen byter nyfångad fisk ägare i det att hanen i farten kavaljeriskt överlämnar sin present till honan på stolpen;  här har bytet just ägt rum.  

Fripassagerare

Ett par unga starar visar påhittighet. Precis som i filmerna från afrikanska savannerna. Där som här drar djuren nytta av varandras tjänster.

Det händer på ängarna

På platta ängarna verkar mina fåglar trivas utmärkt på förhöjningar som sorkhögar, grästuvor. Man ser ut över vidderna, men exponerar sig för vind. Och exponerar sig såklart för kamerans inre.

Se bara på gårdagens vårfynd. Ett gäng förvånansvärt orädda starar plundrar mat ur skafferierna, bryr sig inte mycket om andra omständigheter. Under den redan söndertuggade tovan verkar det krylla av mask. Bara att förse sig .

-Men jag äter minsann ingen mask! Mer då upphovet till högen jag landar på.
Antar att det är Börringevråken vi ser här på bild igen. Mittåt! Trolig ormvråk.

Just nu. När jag skriver detta landar en annan rovfågel på kaprifolen tre meter bort. Sparvhöken Sparris gör att av sina fåtaliga besök. Snabbt fram med kameran, Så nära blir det bara huvudporträtt. Den rusar in under växten, försöker snappa pilfinkarna som sitter i grenverket. Verkar inte ha jaktlyckan med sig idag, heller. Fågeln försvinner när jag lätt råkar skrapa objektivet mot rutan. Bilder kommer i annat inlägg.

Men nu måste detta inlägg avslutas på vettigt sätt. Vråken och sorkhögen, ja. Ingen kan väl ta miste på återseendets omfamnande glädje.  Eller hur?