Dunklet sänker sig

Hösten har många fördelar, ett rikt djurliv inte minst. 

Men den är också de allt längre skuggornas årstid. Uppehåller djuren sig i buskagen eller i lövkronorna vet man vad som kommer ut i form av bildmaterialet.

Den här större hacken satt ändå hyfsat öppet på sin gren men allt överskuggas av kvarvarande löv och barr.

Skuggor, som sagt...

 

Här i alla fall en som backat ut ur skuggan. Hanen som fanns intill har försvunnit i lågdagrarna. Ett pris man får vara villig att betala. Eller stanna hemma.

Tiondelen

 

Tidig morgon. ISO 15000, 1/10 s. En av handfull bilder skarp nog för mina ögon. Nog pratat.

I mörkret

 

Den här hittades utanför ytterdörren. Med plirande ögon verkade den undra vad ska hända nu? Det var kväll och jag fick ta i ordentligt för att få bilden.

På tal om mörker.

Detta är från mitt på dagen. Men i tung skugga, uppspaltad av stråle ljus. Så olikt begreppet mörker kan bli.

Sover tungt, men ett öga spanar...

En vänlig person visade mig till en tall som blivit ett par kattugglors tillhåll. Alldeles intill fågeltornet. Tittar man snabbt upp ser man bara konturer och i övrigt svart massa. Med lite - läs ganska mycket -  trolleri i datorn gick det dock få fram något som i alla fall påminner om originalet.

Fotograferade på olika tidpunkter under dagen. Jag vet, inte de bästa bilderna på dessa fåglar. Men som jag så sällan träffar på dem, så...

Oväntat resultat

Kronhjortsbrunsten har nu pågått ett bra tag. Inte så mycket med min medverkan, dock.
De gånger jag varit ute har inte heller belönats med bilder. Nya beteenden, nya platser och tider som jag har inte hunnit komma underfund med. Daglegan de använt senaste 10 åren verkar numer övergiven.


En trött och nedslagen fotograf vandrar så tillbaka till bilen. Sen kväll mot natt, nu nära nog mörker.  Ser något vitt skymta femtio meter rakt fram. Mina ögon avslöjar en trolig dovhjort som blickstilla står på på samma väg jag går. Först tänkte jag strunta i att föreviga motivet, ljuset räcker inte till. Mycket riktigt jagade autofokusen vilt, kunde till en början inte låsas på motivet.

Givet dessa förutsättningar kan ni kanske förstå min förvåning när jag senare i datorn ser att en av de tre tagna bilderna faktiskt blev ganska skarp. Och rörd över att hjorten tydligen haft hela familjen med. Jag såg och siktade på ynglingens ljusa rumpa och resten blev högst oväntad bonus. Fotot är något beskuret.

ISO 14000, öppen bländare och 1/10 s. Monopod som stöd. Inget brukligt sätt fotografera hjortar på dessa dagar.

En mörk, en ljus

Kanske, kanske inte. Mörkt var det vid fototillfället. Men så här svart?

Tvärtom här.
Bilden ljusare än verkligheten.

Kvällsljus

Häromkvällen kom jag sent ut ur skogen.
Dimsjok drog in över landskapet, skapade häftig kuliss. Vad döljer sig däri?

Minuter senare. Ensam ungdom - råbock - går över vägen. Lååång exponeringstid. Nä, han hade inte bråttom, inte många bilar på den vägen...

I sällskap

Första bilderna från i år flyter nu in. Uruselt väder har varit legio. Men ändå är jag knappast för mig själv därute. Faktiskt - och diametralt motsatsen till tidigare år - har det inte passerat en enda dag denna vinter utan sällskap av andra fotografer, och än fler skådare. Måste bero på televisionens fågelprogram  förra året (?). Ni minns väl den där tävlingsleken? Med mål i Peru, tror jag det var? Maken till fågelintresse har i alla fall jag inte upplevt tidigare. I någon mån måste ju detta vara bra.

Koltrasten i skogsmiljö fick exponeringsmässigt stretchas ut till ISO 10000, ändå bara 125-delen på full bländare 4,0. Dagtid. Ugghh! Måtte detta mörker snart vara över!

Ett varv till

Det gemensamma är att fåglarna tittar in mot bildens mitt. Annars är dessa båda fotografier varandras motsats. Läsare har nog redan märkt att jag gillar när vägen inte är spikrak.

Det börjar lacka mot jul. Ångest kramar hjärtat, frågorna hopar sig. Vad ger man till en partner som bara önskat sig - ett duschdraperi? Jag, menar finns det något mindre flashigt att ge bort? Ugghh, måste tänka ett varv till, måste...

Varför ?

Enda anledningen att publicera bilden är dess EXIF-data. ISO 10000 är kanske ingen knall numera. Men 1/13 s på frihand med 500:a telet. Det är personligt rekord. Vackert så.

Ur serien jag tog väljer jag denna bild. Huvudet är något oskarpt men resten av kroppen inte. Motivisk rörelseoskärpa får man kanske köpa. Snart kan vi fotografera mitt i natten...

På hygget

En god sak med det tidigt fallande mörkret är att det faller, ja tidigt. Efter skogsvandringen är man hemma i god tid före nyheterna på TV eller andra kvällens sysslor. Nackdelen är ju förstås att hjortar knappt hinner vakna innan det inte längre går att fotografera dem. Tomt i skogen, s a s. Häromkvällen gällde detta inte, tack och lov.

Kalv med hind ute och betar på hygget. Som kan ses lämnas numer träd kvar efter avverkning. En bra sak då föryngringen av beståndet rimligen sker snabbare och skadan för dess invånare blir mindre. Men hygge likaväl. Sly gror snabbt och på bilden skymtar även granarna. Julgranar. Och orsaken till avverkningen skymtas väl därmed även den.

Nå, bilden togs på ISO 6400 och 1/80s. Galna inställningar, jag vet. Men mörkret kommer hastigt. Man borde kontrollera oftare. Men om annat fångar intresset hamnar oftast det fototekniska i bakgrunden. Så är det för mig.

Kalven lystrar efter något. Kanske slutarljudet. Kanske annat. Men den har ännu inte upptäckt mig. Det sägs att de inte ser så bra. Sina fina, stora ögon till trots. Så länge mamma är nära känner den sig dock trygg. Ögonblick senare återgick den till betande. En lugn kväll i skogen.

Aggghh...!

Idag var en sån där deprimerande dag där dagsljuset aldrig blev av. Regn, dimma, direkt följt av mörker.

Knappast för vare sig första eller sista gången under säsongen. Några bilder tagna vid andra, liknande tillfällen.

Jo, där kan faktiskt förekomma liv även i de mörkaste bland lågdagrar. Forskare har sedan en tid tillbaka kunnat dokumentera liv på de ödsligaste av planetens platser. Som längst ner i djuphavsgravarna flera kilometer under ytan. Då är ju min skarv inte mycket att skryta med...

Under förhållanden som dessa glimmar inte ens vattnens opal särskilt livligt. Ser dom ens att fiska?

Bättre då att törna in, slippa se eländet för ett tag. Det är ju ändå bara tre månader till vändningen då nyinflyttade fåglar kommer tillbaka tillsammans med ljuset.

Det skedde om aftonen...

Sen kväll, nästan mörker. ISO 16000, låånga exponeringstider. Det mesta fick kastas men några skott fick duga. Skånska vintern har anlänt...

Överst två ur en mindre grupp kronhjortar. Fantastiskt att de kan stå så stilla.

Den här fick jag genom lövverket, 1/25 sek. Lite rörelseoskärpa på huvudet, men det är bara att gilla läget.

Några minuter senare och kameran har stora besvär att fokusera på motivet. Allt som rör sig blir suddigt men här står galten någorlunda stilla. Helt obesvärade av min närvaro var de kanske inte men coola ändå. Skriver de för djuret ingick i en grupp om kanske tio.

Detta var om en sen kväll i mina hemtrakter. Så nära nattfotografering man kan komma. Lite häftigt, faktiskt.

Hade knappast gått på filmtiden..?

Fotografiskt bjöds jag den kvällen på riktiga utmaningar. Djuren kom fram sent, mörkret föll snabbare. Med alla parametrar högt uppskruvade blir det ändå att vänta tills motiven står stilla. Om man vill undvika rörelseoskärpa, menar jag.

Bilden ovan och en tiotaggare som först kom ut ur skogsbrynet bara för att snabbt gå tillbaka...

ISO 9000 och ändå rejält underexponerad blev kalven ovan då den valde ställets mörkaste plats för sin bild : I "skuggan" under eken. Småtuggar på ett blad samtidigt som den sakta avancerar mot sin väntande mor. Mitt hjärta klappade lätt.

Nitlott le grande...

Ungefär så här djuraktigt hade jag hoppats på. Men inget hände. Absolut ingenting. Ledsen att jag lurade ut dig, Ingemar. Men jag tyckte vi hade kul ändå.

Bäst att börja från början. Här hade jag skrutit - med viss rätt, måste tillstås - hur bra fotomöjligheter detta område alltid ger. Vi placerade oss på ett ställe som dittills varit exceptionellt givande. Varje gång. Men idag så...

Bilden ovan togs för ett par kvällar sen. Mörkret föll snabbt och det började dessutom regna. Jag fick skruva upp inställningarna så mycket jag vågade och ISO 17000 blev nytt personligt rekord i den grenen.

Glad Påsk!

Från mig i Skåne. Tillsammans med Frasse som häromdagen gjorde sin kanske sista föreställning i min trädgård. Efter helgen ska matningen tas ner.
Tillsammans gjorde vi den här bilden på 1/40s, handhållen. Lite rörelseoskärpa på fågelns huvud hoppas jag Frasse förlåter mig för...

Från de djupa skuggorna

Bjuder på ett fotografi från regnskogen skogen med nötskrika i genombrutet ljus.
Inte världens mest skarpt återgivna fågel, kanske. Men skärpa är väl inte alltid det enda viktiga i en bild, tycker jag.

Från att knappt ha kunnat fotografera skrikorna alls börjar en del bilder trilla in. Trevligt, trevligt.

Sista dagen....

Gott slut på året och alla önskar vi oss väl ett än bättre nytt!
Idag, sista dagen på året, siktar jag på ängarna ett tiotal - tofsvipor. Knappt har de stuckit innan de är tillbaka igen. För mig rekordtidigt. Normalt beteende är det definitivt inte. Förra året var ett par veckor av februari månad gångna. Jag tyckte nog de var tidiga redan då. Bildbevis kommer senare.

Som årets sista bild väljer jag en som gör bloggnamnet rättvisa. Med jägaren - fotografen - insnärjd i ett bestånd späda tallar, hållandes andan och på frihand fotograferande med högt ISO, lång slutartid (1/60s). En minnesvärd kväll i landets kanske bästa område för kronvilt av nominatkaraktär. Längtar redan till nästa september...

Sista ljuset går!

Brytningstider mellan natt och dag, dag och natt tycker jag alltid känns inspirerande. När man väl pallrat sig ut i naturen, vill säga. Sen kan man ju vara ute i helt annat ärende än att fotografera. Men ha kameran med. Det händer ju annars alltid något utöver det vanliga när den lämnats kvar hemma...

Den här tablån råkade bara skapa sig själv en god bit bort från där jag gick. Djuren som kom ut väntade först försiktigt i skuggorna. Sen lösgör sig några handjur, den större tycks ropa på sina hindar : Kom ut, här är jätteskönt att vara!
Tycker ni bilden kanske känns mörk så är den ändå ljusare än jag uppfattade motivet i tagningsögonblicket. Sista, varma solstrålarna verkar belysa de stora djurkropparna underifrån. Intrycket av scen förstärks. Stammarna läggs som kontrast i blå skugga. Ingen dålig ljussättare är hon, Naturen!
1/80s på frihand, ISO 4000.

Inte mörkrädd...

Ännu en bild från den där sena kvällen, 1/60 s ISO 9000 och på frihand, då. Har studerat detta foto på flera skärmar och på en del kan den ha små stick av magenta, men inte på min kalibrerade. Alltid svårt det där att presentera bilder på olika typer av skärmar som vi alla gör och har.
Till en början trodde jag det var en ytterligare hind jag fotograferat. Inte ens det minsta horn finns ju att se. Men bilden föreställer nog ändå en yngling. I alla fall tycker jag den kraftigt ansatta halsen tyder på det. Spetshornen döljs av de stora öronen. Man kan däremot tydligt se att radarn är påkopplad. Här råder helt öppen terräng så det är bäst att noga kolla läget innan man slappnar av och börjar beta av det ännu saftiga gräset från slutet av förra månaden.