Långt avstånd vs nära

Japp. Så fjärran som kanske 75 meter gör att jag fick med rejäl miljö runt rådjuret. Det var sen eftermiddag och solen stod lågt, nästan antände skogen. Passande miljö till ett djur som ännu hade mesta av vinterpälsen kvar.

 

Dovhinden fotade jag från mobilt gömställe, d v s från bilen. Djuret betade helt nära skogsvägen jag körde på, totalt obekymrad av sakernas tillstånd. Möjligtvis skönjer jag en smula förvåning. Obeskuren bild som nästan fick plats med klövarna. Istället med haptisk kvalitet; visst skulle det vara gott att stryka djuret längs pälsen? Tycker i alla fall jag. ISO 10000, 1/25 s. Tänk att de kan stå så stilla!

Tre stora, en mindre

Nu i den tidiga våren är rovfågeltider. Har jag inte skrivit om detta tidigare? Förmodligen, men i alla fall. Havsörnen fotograferades från ett torn just i brytningstider mellan vinter och vår. Tunn isbeläggning under och bakom fågeln, närmare tornet öppen sjö där en del fågel höll till. Så inte var örnen helt fel ute i sin lågsniffning. Kanske den med sin fantastiska syn höll koll på ytfisk lite längre fram. 

Följande två bilder tagna samma sena eftermiddag med endast några minuters mellanrum. Låg, blek vårsol skapar djup och färgskiftningar man annars kanske inte tänkt sig. Staketet för blicken in i bilden där den landar först på fågeln, därefter fortsätter utmed hela bildytan.

 

Storken blev årets första för min egen del. Säkert kommer fler fototillfällen. Här intill en djup bäck.

Storspovar började flytta in i landet bara för att direkt därpå mötas av Bakslaget. Över natten blev det många frysgrader, till det kom en hel del snö tillsammans med rejäla vindstyrkor. Men spoven ser lika cool ut för det. Själv huttrade jag i mitt mobila gömsle...

Gladan, kråkan och gåsen

 

Den här vintern har lockat ut rovfåglarna. Eller är det jag som varit på rätt ställen. Under alla förhållanden en mycket angenäm situation. För omväxlings skull. När jag fick syn på den stackars vitkindade gåsen, redan plockad och klar, satt en glada på den. Slet ut gottebitarna med sin vassa näbb. Sen kom en annan glada och det blev lite oroligt rovfåglarna emellan. På bilderna den starkare som till slut vann priset.

Vädret var fantastiskt. Så där riktigt rovfågelväder. Men kråkor finns i alla väder...

...tiggande och allmänt listiga. Minsta tillfälle och den kommer att hoppa fram, snappa åt sig en munfull och sedan, i sista ögonblick, hoppa undan gladans berättigade vrede. - "Min mat. Så far och flyg!"

Ensam samuraj !

Tredje gången i år jag sett denna hane av sparvhök raida min fågelmatning. Har däremot aldrig sett den lyckats fånga någon av småfåglarna, men för att visa vem som är herre på täppan dröjer han kvar. Ensam, så klart. Alla tilltänkta offer har redan dragit iväg och är nu utelåsta från godsakerna jag bjuder på. Rovfågeln äger total dominans, likt de samurajer Akira Kurosawa visat oss västerlänningar i sina filmer. Vinden sliter i fågelkroppen som bredbent parerar den flygande fjäderdräkten. Ska inte jag få mat ska ni sparvar och mesar inte heller få någon. Och därmed basta!

 

Badass BIF-skata !

Jepp. Den här med sina självlysande ögon är något extra. Tilltänkta byten - kanske småfåglar - vet med besked om att de är jagade av Hin Håle bland fåglar.

OK, det där var något överdrivet. Fågelkännaren inom mig - så liten, så liten - viskar i mitt öra att det vi ser är blinkhinnan på ett helt normalt djur. Aha! Lite gråtrist förklaring men alldeles säkert den enda rätta.

Men ser den inte rätt övertygande ut i luften ändå? Vill ni mig något ont får ni ta strid...
 

Snabbt pitstop

Sällan jag ser dessa fina, aristokratiska skapelser födosöka på mina ängar. Nu. Nu dessutom på "catwalken". Promenerade längs en naturlig platå med bortfallande perspektiv, som synes. Kände lyckan lysa upp tillvaron.

De var bara två individer, men det gjorde inget. De uppehöll sig ganska nära landsvägen och med mitt brännviddsval för dagen hade knappast fler fått plats i bildramen ändå.

Majestätiska är bara förnamnet. Efter ha rastat klart drog de sen vidare norrut. Mot nya äventyr. Välkomna tillbaka! 

Tittar fram

Här följer några kanske udda bilder på dovviltet. Försiktigt, försiktigt tittar de fram, söker information om mina göranden. Ibland triggar den förra ett hastigt farväl och så var den borta. Med dovviltets typiskt flygande galopp. Inte så vackert men undan går det.

Tittar fram, ja. Ni hade väl full koll på den beslöjade blicken på det bakre djuret? Medan det verkligen spanar i lönndom...

 

...verkar andra tycka - lite som strutsen med huvudet i sanden, ni vet - att det räcker med att gömma skallen bakom rejäl grangren. Som naturfotograf föredrar jag så klart det beteendet. Bilderna från förra månadens härliga vinterväder.

Gråhäger in memoriam

Inte alltid lika kul i naturen. Den döda gråhägern låg i bäcken, huvudet ner. Jag fotograferade den mest för att bilden kan förklara nästa. 

Står på vägen mellan bäcken och kan inte backa längre. Så nära en gråhäger! Vad vi ser på bilden är nämligen vad jag såg i sökaren. Kanske 4 meter bort. Undrade varför den släppte mig in så djupt i respektavståndet? Nu undrar jag inte längre. Fågeln måste varit sjuk. Bara ett par dagar skiljer fotona åt.

 

Här i sin krafts dagar. Jo, jag är säker på att vi ser samma individ? Den fiskade ju på säreget ställe. Bäcken här bara metern under fötterna.