Glimtar från min skog

Måste få ta plats med några bilder från skogen. Bedövande vacker där den tillåts växa fritt.

Förstärker dovets rörelser med sin egen högst personliga...

.

...ramar in och exkluderar sina invånare.

 

Exkluderar, ja. Inte alltid lika vackert därute i skogen. Höga staket monterade för att hålla nyplanteringar borta från betande djur. Kanske också ett bildmotiv?

De som lyser upp

Brunstsäsongen för min del inleddes och avslutades lika abrupt. Jag har varit tvåa på pucken sen dag 1. Men det hann i alla fall bli några bilder. Mer än som kan sägas om tidigare år. Det ensamma handjuret ovan fixerade jag på väg från en brunstplats till annan.

Efterhand som furor fälls och gran inplanteras blir "mina" skogar allt mörkare att vandra i. Har köpt nya kameror, tur var det. Bättre sensorer och autofokus offsetar det problemet, åtminstone delvis.

 

Men en vit hanhjort lyser alltid upp. Eftersom få tycks mena att dessa djurs skyddsvärde är något att särskilt beakta blir min åsikt - så klart - den diametralt motsatta. Doven lyser upp i mörkret på fler sätt än ett. 

Hopp om framtid (?)

På senare tid har jag återanknutit bekantskapen med ett skogsområde jag förr hämtade mycket material från. Av för högt jakttryck, lösspringande hundar eller annat avtog bildmöjligheterna och därmed intresset för den skogen.

Ovannämnda faktorer gäller fortfarande, men artbestånden tycks ha utvecklats i rätt riktning ändå. Eller har jag kanske bara haft tur?

Det gäller att vara ute i rättan tid. Här gäller ett smalt, smalt spann vid gryning/skymning. Annars går man förmodligen tomhänt hem.

 

Fototekniskt gäller tuffa tag. Fullt öppen bländare, så klart. ISO-värden på upp till 30.000 och ändå lååånga exponeringstider. Förbarmande då att djuren bäst skyddar sig genom att blickstilla vänta ut upplevda hotsituationer och samtidigt bli fotografens bästa hjälp. 

Tack så mycket!

Flockar sig

I gruppen finns tryggheten. Vilken predator vågar utmana en militärt formerad styrka som den i bild ovan?

Även däggdjur söker sig till varandra. Kanske mest nu på vårkanten då vinterns grepp sakta börja lossna och ljusare framtid väntar. Men militär formering? Knappast.

Sagodjuren

Kommentar överflödig.

Skogen, viltet

Skogen var fortfarande mörk och tung. Så här sista dagarna i mars ville vintern inte riktigt ännu släppa taget.
Sena timmen hjälpte såklart till.
De två unga doven stod en bit bort, förhöll sig avvaktande. För dem är skogsridån livlinan, har inget alls med mörker eller tungsinne att göra.

Samma kväll. Ett helt gäng reste nervöst på sig efter i godan ro ha legat på marken.
Vita pälsen gör att de upptäcks på lååångt håll. Men inte heller det bryr sig doven om, de tänker nog inte så.
Med skogen som skydd nöjde de sig med att flytta 100 meter bort. Fortfarande upptäckbara. Men i deras värld säkra.