Ssssmack !

 

Juvenil gulärla hoppade på vägen framför bilen. När jag upptäckt viss logik i rörelsemönstret stannar jag bilen, försöker vrida framvagnen så jag kan fotografera genom sidorutan. Gick inte fullt ut bra, backspegeln kom i vägen.

Nytt hopp och jag kan i sökaren ana vad som håller på att ske.

Medan fågeln kalkylerar tänkta bytets vindavdrift håller jag nere avfyrningsknappen...

... och se ! Ett mindre snacks har landats. Förhoppningsvis har den unge fågeln inte gjort av med mer energi än flugan tillförde. Farliga jaktmarker dock, här rullar mycket och snabb fordonstrafik.

Några spännande typer...

Gök av den mer ovanliga färgen...

Särskilt intelligent törnskata...

Det eviga käbblet mellan kråkor och rovfåglar...

Den här slapp dock undan uppvaktningen...

Storspoven söker desperat efter vatten på de numer helt torrlagda ängarna...

- Kan ingen lyssna på mig !!? Jag vill ha sommaren tillbaka !

 

Tittar försiktigt, försiktigt fram bakom grenarna. Men kommer med ändå...

Fåglar om våren

 

Gamla bekanta, tillbaka efter vintern. Så härliga att se.

Ärlor små,  men lika viktiga som alla andra. Vårens definitiva budbärare.

Metallglänsande tofsvipa, första fisktärnan och känns som att det bara var för någon månad sen senast jag fotograferade steglitser. Tiden är relativ, bestämde En-sten. Alla vi som åldras kan bara instämma.

Svenska hjärtan !

Kommer ni ihåg TV-serien?

Här pickar små hjärtan, nöjda med att få komma till Sverige under häckningstid. Kanske också passa på att njuta av vad naturen ger. Någon kanske tycker att de lika gärna kan gå som ukrainska färgdräkter? Nåväl, låt gå för det då.

 

Men gladan, den har hittat sin plats på jorden. Hemma på ängarna stannar den året runt och normalt föds de synnerligen gott där. Mycket svenskare kan det inte bli! Trots att fågeln för ett ögonblick passade på att anlägga sin suraste min...

Färgglatt!

Blogger lär väl inte ge tillbaka mina bilder. Så jag prövar med några nya, färgstarka saker. Kanske de fungerar på bloggen, kanske inte. Först storspoven mot eldig bakgrund en sen kväll på ängarna.

Följd av en annan signaturfågel, gulärlan. De har nyss landat och känns mer mättade i färg än någonsin.

Vår kanske mest färggranna fågel hittas inte på ängarna. Den här fotograferades på supernära avstånd - höll faktiskt på att först köra över den - inne i ett skogsparti. En färgexplosion för ögat!

Nationaldagen är här!

Dags för Sveriges nationaldag.
Så stort grattis till oss alla svenskar!
Vi är ett rätt fantastiskt land med möjligheter till nästan vad som helst.
På nationaldagen kan man göra mycket. Själv kanske jag tittar till veteranbilarna i byn.
Sedan kanske, kanske några kvällsbilder på fågellivet  runtom.

Ute på ängarna

Det går så sakteliga framåt med läkandet.
Så här kommer några nytagna bilder från ängarna som kryllar av fågelliv just nu. Överst grågåsen som gärna ville visa sig från bästa sidan. Bara det att den inte verkar riktigt veta vilken...

De skygga gulärlorna sitter som brukligt på staket och stolpar.

Sist men inte minst en hälsning från grönbenans gäng. Just i dessa dagar verkar det finnas ett exemplar bakom varje tuva. Kommer fram så snart någon annan lämnat scenen. Kort sagt de är omöjliga att missa.

Gul och blå, så klart

På vår nationaldag bör det vara gult&blått.

Hmmm, tror jag känner en lite gynnare. Ensam får den bära nationens färger i bloggen.

Försiktig, skötsam, godmodig. Kanske, kanske inte svenska särdrag. Men här presenteras gulärlan. Med dessa karaktärsdrag. Eller inte alls. Men blir i alla fall Svensken för idag.

Njut alla svenskar på vår dag !

Gulärla !

Här kommer en favorit från ängarna. Inte för att den i sig själv är så himla märkvärdig - dock långt bort från gråbrunt färgschema så många fåglar uppvisar - och det vackert gula och blå kan väl få göra sig gällande svensk högsommar?

Nä, största skälet för min uppskattning av gulärlan är dess oblyghet inför fotograferingen. I bästa fall sitter den kvar under hela tagningen. Även när vinden friskar i.

En utmaning att försöka fotografera på annorlunda sätt; när den nu själv modellar så bra vill den nog att fotografen anstränger sig något. Få till en kontext som är mer än själva fågelns. Jag vet inte hur jag lyckats här.

Annat blir standardporträttet. Fågel - på stolpe - i strålande solljus. Som i denna sista som väl mer tjänar som som beskrivning av själva motivet. Kan ju ändå ha sina förtjänster.

Gul & blå

Jag vet. Nationaldagen firas inte ännu.
Men tyckte ändå att svenska färger kan behövas dessa tider.
Överst gulärlan som varit runt ett tag. Men denna bild är min första för i år.

Ståtliga gråhägern mot stålblå fond kan avnjutas året runt, tack och lov.

Ur fågelns synvinkel...

Vi fåglar gillar färger. Vi lyser upp vilket torftigt landskap som helst. Vi är vackrast i världen!

Se bara! Strålglans från min fjäderdräkt går verkligen på djupet. Här är äkta vara!!

Varför har du inget att erbjuda oss?
Du bara gömmer dig bakom det där mörkt gröna. Ge oss fåglar något att glädjas över? Nä, nä. Ni människor bara tar från oss utan ge något tillbaka. Skulle bara fattas oxå att du inte skriver i din blogg om oss...

Ja, ja. Den lille ettrige charmknutten har härmed fått framföra sitt meddelande. Mer färg åt alla. Observerar man noga har han ju rätt. Flertalet bland naturmänniskor klär sig i diskreta färger för att smälta bättre in med omgivningen. Nog bra för annat vilt, men fåglarnas förmåga se ultravioletta delen av spektrum avslöjar oss ändå. Så var man en illusion fattigare.

Farsan fixar målet!

Här är gulärleunge tillsammans med pappa. Kvalitetstid, ni vet.

Plötsligt är den lille ensam. Mestadels markbunden, är denna fas i livet farlig för en liten unge. Den kan nog flaxa iväg ett par metrar men har ingen chans mot t ex sparvhöken. Så vad kommer att hända härnäst?

Ahhh, pappa kommer tillbaka med påfyllning. Allt väl ett tag till i alla fall. Inga rovfåglar i närheten denna gång.

Som på film

Sen kväll mellan fotbollsmatcherna tog vi en promenad. Det hade regnat och gråväder rått hela dagen. Så bryter solen fram och dess varma ljus skapar fantastiska färger; grått blir brokigt och redan bjärt färgade fåglar blir - än mer kolorerade. Lite Technicolor á la 50-tal över hela landskapet.

Gulärlan var helt orädd. Eller snarare listig i det att den med sin uppenbarelse lockade oss bort från (boet). Och som den sjöng för oss!

Öhhhäämmm,

...jag och mina befjädrade vänner önskar gott midsommarfirande och ta gärna för er vid matbordet med en liten trudelutt, ni oxå!

Förankrad

Först provar den på att göra sig slick i aerodynamisk mening. På så vis blåser den inte bort i vindstötarna.

-Oj, då. En rapsbagge fastnade?

-Hörru, nu får du sticka. Annars drar jag. Som om det inte räckte med kinkande ungar i boet och 15 sekundmeter ostan!
Ja, ja. Gulärlans lott är hård. Som god naturvän packade jag ihop grejorna, konstaterade att fågeln blev kvar efter mig. Ny dag, nya mål. Styrde kosan mot vattenverket istället.

Skarp tätting

Nämnde i förbigående för några veckor sedan att jag skulle testa nyinköpt konverter. 300 mm/4,0 blev 420/5,6. För skärpans skull rekommenderar tillverkaren att blända ner ett halvt eller fler steg ytterligare. Sagt och gjort. Bilden togs på f/6,7, min standardinställning.

Inga större skärpeproblem här, vad jag kan se. Tvärtom. Fågeln fotograferades från 4-5 meters håll. Resultatet glädjer mig mycket. Dels för  - under förutsättning jag kommer ihåg att ta med denna utrustning - att jag kanske slipper "stympa" mina närporträtt, dels för att jag inbillar mig att jag här fått en oöm, rejält vädertätad utrustning för riktigt tuffa förhållanden. Sådana uppstår lätt där jag bor. Tänker på vind, regn, snöstorm och annat ruskväder. Nackdelar? Tja, det blir än mer grejor att ha med sig. Förr eller senare tappar jag något dyrbart mot marken. Den dagen, den sorgen.

Dag med vackert slut

Istället för att resa till storstaden med bilen föreslog Kvinnan att vi cyklar till byn och handlar blomjord? Stannar till i skogen och fotografera fåglar?  Så smart sagt, hon vet att sånt kan jag svårligen motstå. En titt ut genom fönsterrutan -  sommarväder rådde uppenbarligen - och jag nickade ja till förslaget. Letade reda på cykelpumpen och snart rullade vi lätt på asfalten med sjungande däck. Härligt! Självklart viker vi in på grusvägen efter husraden och - dang!! En osynlig kraft tog tag i cykeln och tvingade mig till 1:ans växel, stående. Självfallet längs en kilometerlång raksträcka, lika självklart uppförsbacke hela tiden. När ska man lära sig? Kvinnan såg hela tiden underfundig ut, hon känner väl min avsky för den här typen av cykelutflykt. Självklart visste hon ju om blåsten, ute i stallet som hon varit. Äntligen - efter evigheters plågor -  tillbaka hemma drack jag på stående fot och med darrande ben en hel liter vatten. Minst. Åt giktbrutenhet i akterkastellet fanns inget att göra, den där typen av träningsvärk går över på ett par dagar. Hoppas jag.
Äntligen dags för lite bilkörning, tänkte jag när senare på eftermiddagen kosan styrdes mot ängarna. Ja, jag gillar bilkörning. Farten håller mig uppmärksam på relevanta saker istället för tvångstankar om motvind, mjölksyra och värkande bak. Framme hoppades jag att dagens mindre lyckade start skulle kompenseras med något spännande i fågelväg. Och så blev det. Närbilder på rödbenan, igen. Och medan jag höll på med den såg jag en liten fågel flyga förbi, sätta sig på stolpen 20 meter bort. Kan det vara...? Lättade på handbromsen, rullade fram några metrar, parkerade fräckt tvärs över vägen. Årets första gulärla! Kul, nu är ställets signaturtätting oxå på plats. Hinner jag nu få en bild?

Jovisst!  Den satt kvar. Gudarna ler mot mig och alla krämpor känns plötsligt som bortblåsta... Om ett par veckor är det inte många som offrar tid på dessa fåglar. Men för mig. De är mina kompisar. Jag inbillar mig att den kom ihåg mig sen senaste åren :).