Ensam kalv

Färska bilder från skogen. I år planerar jag ytterligare försök med dovviltsbrunsten. Som ännu inte kommit igång, tycks det. I alla fall har jag inte hört brunstläten under de senaste dagarnas sondering.
Istället mötte jag den här - till synes ensamme - lillkillen. Här har han stannat upp, fått korn på mig och undrar säkert : Vad gör jag bäst nu? Vad var det mamma sa om de tvåbenta varelserna, de var väl farliga?!

Kommer inte på. Men om jag blundar riktigt ordentligt har väl varelsen snart försvunnit??

Gjorde den inte...Ahhh, nu kommer jag ihåg. Bäst att rymma fältet!

Och det gjorde han, så sakteliga. Men inte utan att nosen först bekantat sig med vägrenens olika godsaker. Ovanligt att se en kalv utan förälder men förhoppningsvis fanns hinden någonstans i närheten. Annars vidtar brant inlärningskurva för den lille.

Gilla vintern? Tja, ibland så...

Året rör sig framåt, snart väntar bistra vinterdagar. Men även fina vinterdagar ute i skogarna. Här kommer några bilder från i februari. Först en oskygg koltrast. Tänk att sådana finns!

Nötväckan är en fin exponent för vinterfågel härnere.

Såklart måste även bofinken komma med på bild...

...medan den sällan skådade stenknäcken njuter av det skira vinterljuset på en för stunden vald sittplats. För mig står soliga vinterdagar för några av de bättre fotomöjligheterna på djur. Bara man kan ta sig fram till ställena.

Finns inget enkelt med mig! Ok, lite då. Nån gång.

Blickar bakåt i backspegeln som är ens liv och hittar, från i somras, en go enkelbeckasin nere på ängarna. Ö h t många sådana fåglar framför objektivet denna säsong och då missade jag som bekant  vårmigrationen. Rolig att se på och med distinkt, lätt igenkännbart läte inte så svår att leta upp.

Så klart. När de sitter ner i högt gräs eller vass är de rätt omöjliga. Men med ljudet som enda källa kunde just denna individ följas i flykten och den satte sig på stolpen en bit bort. Smyga fram med plåtgömslet, gira upp så fotograferingsvinkeln så fint kommer fram och tillsammans med mycket tur plötsligt ett fotogig på väldigt nära avstånd. Jag tror vi talar om nära nog obeskuren fågel här. Man får vad sökaren visar. Härligt!

Ruggiga!

Även fasaner ruggar sin fjäderdräkt och att det sker på hösten råder väl ingen tvekan om att döma av dessa bilder från förra veckan. Tillsammans med sparsmakat kvällsljus ser de speciella ut just nu. På bilden ovan en tupp som spanar ut över sitt rike.

Även hönorna mister en del av fräschören.

Men mest drabbad var denne tupp. Kan tänka mig att han för någon vecka helst undviker att spegla sig i vägens pölar... 

Den tunna gröna linjen

Rubriken fritt efter en gammal krigsfilm. Helt galet, förstås. Finns inget krigiskt över en varelse som denna fisktärna. Men fågeln bär ju otvetydigt på en tunn, grön linje. Sjögräs som fastnat under ett av dyken, kan det antas. Gräset avbildas skarpt, den ursnabba fågeln inte. Hur det nu gick till...

Kul att de fortfarande finns till beskådning i sjön. 

Inte utan mitt ekollon!!

-Fotografera mig gärna! Men om du gör så jag tappar min skatt, då....

Dessa dagar pågår ett ständigt förberedande för knappare tider. Varje funnen skatt är en gåva att ta del av när snögloppen yr och nordöstan hårt piskar t o m den fina ekorrpälsen. Förr eftertraktad av jägare lämnas den sen 50 år mestadels i fred och kommer bra överens med människan.

Enligt wiki glömmer ekorrar lätt var de gömt sina ekollon och med 100 hektar stort habitat blir det många träd att söka igenom... Låt oss hoppas att det går bra för den här gynnaren så ses vi kanske på andra sidan vintern!

Havsörn - nära (2)

Som sagt. Sitter i min bil och tittar på hur den väldiga fågeln försöker få hungern stillad.

Nog tror jag den har koll på mig därnere...

...men idag betydde jag inte fara å färde. Giganten tog istället ett par varv till.

Värt besväret?

För fiskens del är denna en olustig syn. Snart blir de en individ kort...

Nu är det fara å färde. På riktigt. Bytet har en sekund kvar att leva.

Vad i he#&&%  är detta?!
Först såg jag bara en liten, liten fisk. Vid närmare betraktande istället - en mussla.
Kanske det är därför man ibland stöter på tomma skal långt upp på land. De släpps från höghöjd, spricker och blir till munsbit?

Ännu så länge kvar i klorna. Det diminutiva energitillskottet lär väl knappast matcha inputen, misstänker jag. Gjusen verkar nöjd ändå.

Om ljusskygga figurer

Nästa dag var skovelhornet borta, stulet av någon skumraskfigur. Tyckte annars det gjorde sig bra där på infoskylten. Nä, det var inte jag som la dit det.

På tal om skumrask. Det rådde faktiskt dagsljus, men som fågeln uppehöll sig i skuggan och jag exponerar manuellt så... Fast lite underexponerat.