...och fiskelyckan består. Sjön härbärgerar - förutom gjusar - andra fiskätande populationer som hägrar och skarvar. Tärnor och måsar. Örnar och glador. Sportfiskare ror drag varje dag i veckan när de inte kastar. Man kan lugnt säga att sjön levererar!
Här ovan hade man nog fått först ta bilderna. Och därefter springa för livet. Med undantag för räven, då. De är därför alla skapade under ett besök i djurparken...
I det vilda räcket det så gott med trygghetsavstånd som i bilden ovan. I alla fall för övertecknad.
Men det hjälpte inte ett skvatt. Höken har bara bestämt sig. Så fräckt. Somliga kan ju bara inte förstå sin omvärld!
Nu när du ändå satt dig här. Jag tänker inte bry mig. Kom inte och säg att jag är det minsta nyfiken på din sort. Tycker skarven.
Annat med höken. Vad är du för en? Konstiga fötter har du. Kan ju inte duga något till att jaga med. Pffft! Så konstiga en del ser ut. Tycker höken.
En tornfalk på stolpe. Kan det vara något? Det finns en historia kring det här fotografiet. Den berättas nu.
I mitt mobila gömsle började jag känna mig smula obekväm med situationen. Fågeln satt fint och stilla. Men den ville inte på några villkors vis visa nyllet. Tyckte väl fina rumpan var god nog för mig. Det hjälpte inte att jag börjat vissla eller ens smågnola på något musikstycke. Fågeln satt blickstilla kvar, ansiktet vänt mot norr. Men så. Hjälp anlände. Plötsligt började sensommardagen blåsa upp, mörka moln tillskyndade. Sekunder senare släpptes helvetet löst... I form av storm och regn/hagel. Från norr. Motvilligt och med största tvekan vändes ansiktet bort från elementens raseri, mot mig. Och jag fick min bild. Tack, tack ovädret. Även om våt bilinteriör skavde något mot lyckan.
Så här minns jag dem annars.
Idag är det drygt två veckor sen du senast dök upp framför mina ögon, galna ormvråk. Mitt namndop, ingen annans. Hoppades att den skulle överleva med bara lite udda beteende, vara kroppsligt frisk i övrigt. Inte drabbad av sjukdom många andra misstänkte vara fallet här. Tyvärr verkar de senare fått rätt.
Du är saknad. Men det kan ju trots allt finnas en lycklig tvist på denna historia. Kanske du blev frisk och fann för gott att återgå till den sortens liv ormvråkar ska leva? I så fall kanske vi ses nån dag i oviss framtid.
Den här bilden tycker jag själv mycket om. Ska försöka förklara varför.
Som vi kan se är hjorten hårt sargad vad gäller horngarnityret. Ena halvan har knäckts ända mot rosenstocken och jag tror dessutom att en eller flera taggar saknas på kvarvarande. Så det kan verka som "bara" en 8-taggare. Men. Hornen verkar rejält utväxta och med god höjd så kanske 10-taggare eller mer. Ingen platshjort men djuret förmedlar ändå den tyngd och smidighet man förknippar med de förstnämnda.
Nog om detta. Jag står dold bakom en av de där sneda, vindpinade tallstammarna, ganska nära och närmre vill jag heller inte komma. De är tunga pjäser, kronhjortarna, och det där kvarvarande hornet kan lätt punktera en människa. Särskilt när mötet består av förmodad slagskämpe... Det regnar, det är snart mörkt och så där plötsligt ska 60 stora djur förflytta sig ut mot brunstplatsen. Och mittemellan står jag. Viltet kan röra sig väldigt tyst, men så brakar nertrampad gren av. Kikar fram, ser något röra sig bakom mellanliggande enbuske. Prefokuserar efter gissat ungefärlig plats för scenäntring. Mörk skugga glider så fram, jag hinner få tre skott. Sen är fototillfället över.
Vad jag främst uppskattar är väl djurets tyngd och elegans, ja. Men med hjälp på traven av ihållande duggregn - se bara på halsbehåringen - befrämjas även det där mörkt vilda, det hedniska-rituala anslaget dessa djur alltid tycks ha påverkat oss människor med. Kraften i hornet förknippas i flesta kulturer med makt, styrka, afrodisiakum.. Även när de reducerats med femti procent... Detta är inget djur vilket som helst. Nej, hjorten i bilden förmedlar en direkt linje till våra förfäders leverne. En rörelse mot något ursprungligt de flesta av oss lämnat. Som jag är historie- och arkeologiintresserad ett talande fotografi. För mig i alla fall.
