Fåglarna kommer !

Trots några bakslag är vädret mestadels vårligt, ljuvligt. Med det susar flyttfåglarna in. Alltid lika roligt när de första av kommande paletten visar upp sig. Bilden på större strandpiparen på lååångt avstånd.

Som brukligt är tofsviporna först på plan, storspoven följer snart.

Rovvisarna stannar kvar över vintern, bidar sin tid. Mat tycks alltid finnas.

Bobyggartider betyder täta besök i vegetationen, just det här exemplaret av stjärtmes har placerat boet i enkel grenklyka.

Mar tycks alltid finnas, ja. Här har gladan just slagit en groda.

 

Tranorna hälsar våren välkommen med musikala fanfarer, fantastiska fåglar !

Medflyga

Hur skulle det kännas att flyga med fåglar? I TV-programmen bjuds man ibland på aptitretande upplevelser där man väl filmat via drakflygare. Så häftiga grejor blir svårt för stillbildsfotografen att återge. Ovan som flygande gäss brukar se ut på bild.

Eller så här.

Eller....

Eller...

Men här, i sista fotot,  känner jag lite av storslagenheten när ett par tusen vitkindade flyger iväg. Det lilla utrymmet något till vänster och ner. Där finns plats för den fågel som just upptäckt det. Bäst den skyndar på innan det imaginära hålet täppts till av någon annan.

Gässen flög rakt emot mig och bara strax över. Under de sekunderna hör man inget annat. Absolut inget annat. Himlen förmörkas, synintrycket är överväldigande.

Grönt = skönt?

Så det ser ut, numer.  Knappt inne i vintermånaden februari och redan lyser det grönt från alla håll. Det glädjer även om jag är vän av vita vintrar. Glädjer för det gör det betydligt lättare för fågel & vilt därute i naturen. Och det är inte utan att man när som helst kan spana efter invandrande fåglar, särskilt som vinden haft svag sydlig riktning senaste tiden. Låt vårracet snart börja! Min vän gråhägern verkar i alla fall prata sig varm för detta.

Gäss, oh yes!

Nä, det här inlägget ska inte handla om rapmusik, om någon nu trodde det. Här är det som vanligt fåglarna som står i centrum.
För det mesta sitter de ner på marken i stora skaror, hundratals eller fler. Flocken är viktig men det finns alltid avvikare inom den. I det här gänget tittar alla åt vänster utom en som tycks hysa andra planer.

Bläsgäss, vitkindade gäss. Alla finner sig tillrätta på de översvämmade ängarna. Om de inte sover poserar de gärna för mig så deras porträtt ges chansen leva upp till förebilderna.

Tätt tillsammans även i flykt. Inte alls lika spektakulära som många andra fåglar på ängarna sätter de ändå genom sina massuppbåd signatur på området.

Kryper man närmre inpå lösgör sig trots allt individer ur massan. Här en Ledare, bakom går dess officianter. Blicken klart framåtriktad ; jag undrar vad ska hända med flocken nu?

Funderingar på ankdammsnivå

Det började ju så lugnt. I översvämningen samsades fåglarna, stora som små. Eftermiddagen gick sin gilla gång. Man putsar sina fjädrar, sträcker på sig.

Nu landar ett ytterligare gäng sångsvanar i samma pöl och det blir andra bullar.

Sångsvanen ser visst alltid glad ut. Så om det är glädjesprång över att vintern ändats eller revirstrider som uppstår vete katten.

Lär finnas ett enda landlevande djur som kan oxå gå på vatten. Någon ödla i regnskogen, har jag för mig. Dessa bilder visar att sångsvanen i alla fall kan skryta med att kunna springa på vatten. Avundsjukt betraktar jag dessa sprinters vid sidan om. Jag kan i alla fall fotografera dem medan de rusar på. Försök det, ni svanar! 

Mot full fart i maskin!

För varje dag fylls ängarna på med nya individer. Området - så tyst, ja nästan ödsligt under vintermånaderna - lever upp igen. Ett par smakprov kring detta tema.

Troligtvis är de första storkarna om våren inte hemvändande flyttfåglar. Utan matade fåglar, om vintern omhändertagna i hägn? Påstår inget men tycker att flyttlassen med dessa giganter i annat fall känns riktigt tidiga. Hur som helst har redan ett storkbo inspekterats och säkert kompletterats med nya inredningsdetaljer för årets häckning. De här är vana vid människor, reagerade inte speciellt när jag kom gående mot den.

Bläsgås landar. Någon berättade för mig att han sett en flock många hundra meter djup,  än mer bred förmörka himlen framför honom. Inför mina ögon uppträder de gärna mer stillsamt. I smärre grupper om på sin höjd något eller några tiotals individer . Med de gula "landningsställen" ute en härlig färgklick mot duvblå himmel.

Typisk höstbild

Mörkret tränger på, lätta dimslöjor dallrar i luften. Vattnet ser kallt ut, är det säkert oxå. Ett gäng bläs- och grågäss kommer lite för nära den aggressiva knölsvanen.  Då flyttas de resolut på och luften genomborras plötsligt av lyftande gäss. Den där strängen av sjögräs i bild lockar och snart upprepas proceduren. Antagligen ända tills vintern kommer och vattnet fryser. 

Vår, vår, vår

Ljusare tider strömmar mot oss, tillsammans med dess fågelliv. På bilden ovan årets första lärka - första för mig, menar jag - tagen igår på långt håll. Kanske de ha flugit långt och borde vara uttröttade, men jag försäkrar; den här individen var lika snabb och svårplåtad som de någonsin kan bli.

Första träffen med bläsgås för i år. Tror jag att det är. Bläsgås. Ljudvolymen tilltar nu markant på rast- och häckningsplatser, ett sant nöje efter vinterns tystnad.
Sjön har gått upp sen helgen som var. Kormoranterna är tillbaka i sitt vanliga träd. Ljuset blir bättre och bättre.

Hägern fann plats i den översvämmade sjön. Dess krä - krä-läte rullar över ytan. Buisiness as usual, med andra ord. Eller med Queen : Show must go on !

Gäss, gäss, gäss...

Inte så många fågelarter att välja på nu när våren gått i baklås. Det fåtalet flyttfåglar som hunnit komma har väl återvänt, grävt ner sig i en värmande grop någonstans eller drabbats av det finala ödet. Jag lider med dem. Mina matstationer hemma har fått nästan dubbel ranson sista dagarna och de är mycket hungriga, de små liven. Tröstefullt då att kunna stödja sig på den ultimata överlevaren, gåsen. De fåglarna verkar totalt oberörda av klimatet omkring dem. Förstås är det nog inte så alls, men de verkar lika coola som på alla andra dagar. På dessa bilder finns ingen snö, bara bister kyla. Grågåsen överst försökte jag ge regi från bilen. Och visst. Efter ha vinglat med kroppen lite fram och tillbaka vände den till sist ansikte och kropp på det rätta sättet. Bläsgåsen under tog ingen regi, eller ens notis om mig. Men stansen tycker jag är berömvärd. Som en golfare beredd att just slå 300 metersdriven. Eller helst lite ytterligare längre.