tisdag 14 november 2017

Kan djur och människor interagera?



Kanske djur till sinnes inte skiljer sig lika mycket från oss människor som många vill få oss att tro.

Häst- och hundägare kan vittna om fungerande tvåvägs kommunikation och i de leden finns nog inte  många som tror att deras djur är instinktsstyrda. Reagerar på bestämda stimuli efter förutbestämt mönster. Likt en maskin.
Nej, ägarna vet när deras djur t ex inte mår bra. Därför att de talar om det. Alla som kramat om sin häst känner respons flyta tillbaka. Om djuret är på det humöret, vill säga.

Och fåglar? Kan de kommunicera, känner de att de lever i social och historisk kontext? Nja, kanske lite ändå. Därför tycker jag det går bra att sätta text till vissa av mina fågelbilder. Om jag är på det humöret...







Detta är en bild på hane och hona av skäggmes. Inget konstigt där. Existerar de då i ett socialt sammanhang? Eller möts och lever de slumpmässigt som när två planeter i omloppsbana korsar varandra? Döm själva. Jag vet vad jag tycker bilden handlar om :

Hon : Jag är chockad! Och kallar du mig skäggiga damen en gång till är det slut mellan oss!!
Han : Förlåt, förlåt.

söndag 12 november 2017

Nix dovhjort



På något underligt sätt sammanfaller livets mindre tjänliga episoder med dovhjortarnas brunstperiod. Har ännu inte lyckats lista ut hur det kan komma sig. Varje år är det alltid något som försvårar fotografisk närvaro i deras närhet. Huset behöver snickras på, bilen står på verkstaden, husdjuren kräver extra omvårdnad och - så klart - jobbet lägger in en högre växel. Det blir ingen tid över för att möta dessa fina djur i natur.








Mycket enklare med kronviltet. Här en bild ändå tagen en god bit efter deras brunstmånad. De var tre herrar av olika ålder som mumsade i sig av bondens betblast. Den här fångades intill jakttornet som kan skymtas bakom djuret. De är inte särskilt försiktiga! Eller förlitar de sig så på sinnenas signalspaning? Bara djuren själva vet.







På tal om sinnesnärvaro.
Den här figuren lät mig komma riktigt nära. Låg fullständigt stilla. För att sen - när min närvaro inkräktade på komfortbubblan - med blixtens hastighet försvinna genom sprickor i trävirket. Tur den var betydligt mindre än vad bilden ger sken av.

onsdag 8 november 2017

Antiteser











Ord överflödiga.

måndag 6 november 2017

Skäggmeskakafoni !





För några veckor spanade jag som vanligt efter fågel i vassbältet. Gick ut på bryggan, såg några fotografer och - till min häpnad - hörde ett helt gäng skäggmesar. Fantastiskt, de dyker knappast upp ofta och här verkar de dessutom rumla om i vassen i stort antal!! Att döma av ljudligt pshiiing-ande. Försiktigt närmade jag mig de två fotograferna, ville inte skrämma bort de skygga fåglarna för dem. Men var är de allesammans???

De långa teleobjektiven pekade ner i brant vinkel, förgäves spanade jag av närområdet. Var? Var? Var? Aldrig hört dem så klart och så nära. Plötsligt blev det tyst, föreställningen verkade över. Så börjades det igen. Tog en närmare titt på min närmaste grannfotograf. Vad höll han i handen? Ahghh, en mobiltelefon med inspelade lockrop, ljudvolymen maxad...


Snopen gick jag vidare. Efter att under större delen av mitt liv ha fotograferat natur och landskap har jag inga särskilda invändningar mot förfarandet. Så länge det inte stör viktiga moment som häckning mm. Men.






Men min stil är det inte. På denna blogg förekommer absolut inga bilder på djur som inte fotograferas på sina egna villkor. Visst kan även jag utnyttja åtel och matningar, men - frånsett egna vintermatningen på tomten - är sånt jag själv inte satt upp. Kvarvarande, påträffade lämningar från andra människor och djur, m a o.
Nog om detta. Bilderna ovan togs veckan efter, på exakt samma ställe. Gick ju bra denna gång. Även utan mobilkvitter.


fredag 3 november 2017

Om utseenden





Min fru har alltid sagt om harar att de ser lite ruggiga ut. Det stämmer ju att de i det fria inte sällan lever ett hårt, kort liv. Blodiga revirslagsmål sätter sina spår i kroppen. Sen riskerar de att skadeskjutas av nöjesjägare; det sitter nog ett eller flera blyhagel i fler djur än man vill tänka på. Bland tillplattade djur på vägarna utgör dessutom harar den vanligaste synen i mina trakter. Nå, men harungarna, då. De är ju jättesöta, eller hur? Men inga andra??

Hade turen att få fotografera detta djur från bara sju, åtta meters avstånd. Bilderna tagna från bilen. Någon som vet varför så många motiv alltid tycks befinna sig på passagerarsidan? Inte helt lätt att få till bilder från det hållet. Men min modell var minst sagt samarbetsvillig.






Tillbaka till diskussionen om harars utseende. I alla fall mitt hjärta smälte av den här ungdomens utseende. Söt är ju bara förnamnet. Bilden togs tidigare i veckan och legat på mitt dataskrivbord sen dess.

onsdag 1 november 2017

Fortsättning



Annars började våren bra.
Jag väljer en ytterligare storspov som exempel.








Från förste april på samma ställe som i förra inlägget.
Som synes såväl sol som stiltje. Något att fantisera om till 2018 .


Återvänder vi till idag ska fågelmatningen upp. Kanske någon vettig vinterbild kan bli resultat i år?

måndag 30 oktober 2017

Somrigt (?)



Medan vintern kryper allt närmre kan det inte skada höja temperaturen en smula här i bloggen. En bild från i somras, m a o. Solig och varm. Solig? Nä, var det visst inte. Varmt? Nä, inte heller värme bjöds det på. Men i alla fall. En bild från sommarhalvåret.







Närmare bestämt sista maj. Mitt i blomhavet står storspoven redigt förankrad med fötter och ben i högt gräs. Förmodligen för att inte blåsa bort.
Undrar om rutten tillbaka till vinterkvarteren ändrades för jag noterade inga spovar efter vårinflödet. Kanske de tröttnat på Skåneland och istället flög direkt till andra sidan sundet. Smart val, säger jag.

lördag 28 oktober 2017

Omsorg för Naturen??



För en knapp vecka sen spanade jag efter fågel vid en mindre damm när två bilar stannade till på en avtagsväg intill. Ut stiger flera grönklädda individer, hagelbössorna säkrade över arm. Utan att ägna mig minsta uppmärksamhet placerar de ut sig i tre av dammens hörn, snart hörs gevärsskott och upp åker fåglarna : Viggar, svanar, ägretter,smådopping. Och inte minst - änder.







Vanliga, oansenliga som den här. Troligtvis utplacerade vid dammen som små, utfodrade för att stanna kvar under sommar och tidiga hösten. För att så förvandlas till objekt för skjutkåta s k jägare med sina sinande frysboxar hemma. Missta mig inte. Det finns riktiga jägare också. Men att kalla detta för jakt under kamratliga och sportsliga former är våldtäkt på ordens sanna innebörd.






Samma oblida öde stirrar även ovanstående fågelart i vitögat. Runt om skånska slott pågår ljusskygga aktiviteter. Inte sällan under täckmantel som "viltvård" eller liknande förvrängningar av en verklighet som ska kallas för vad den är. Slakt.

Inte blir det bättre av hela verksamheten ofta bedrivs med god ekonomisk avkastning för markägaren. Till ansvariga  : Reglera skiten. Snarast. Snälla.

torsdag 26 oktober 2017

I mörk omgivning





Inne bland djupa lågdagrar plirar en rödhake på mig och sin omgivning. Inne i grenverket tänker den nog att hit, hit kommer han - fotografen - inte åt mig. Men denne man skjuter vilt i alla situationer...







En likartad bild med blåmesen sakta flygande inne i buskarna. Påminde något om en jättehumla, faktiskt. Låång slutartid skapar lite rörelseoskärpa på vingar och huvud och jag är faktiskt rätt nöjd med resultatet.

måndag 23 oktober 2017

Höst du sköna men dunkla














Så här kan det se ut i skogarna just nu. Tungt och blött samsas med enstaka färgklickar. Daggen hänger i luften när det inte regnar. Använder bara min ljusstarkaste optik på full öppning och med höga ISO-tal i kameran.

Överst hind med kalv i gulnande skog.
Därunder en dovyngling som ser ut att lite krampaktigt frysa häcken av sig.
Sista bilden med en fågelart som väl ser ut att höra hemma här? Hoppas så, tycker nog flera naturfotografer. Lätt att fånga i det dunkel som råder. Spektakulär flykt. Vad mer kan man önska sig?

Bilderna från förra veckan.

söndag 22 oktober 2017

Flytta på dig !



- Du sitter på vår gren!!







Mycket riktigt tvingades snatteranden överge sin retreat. I bakgrunden simmar vigghonan som noga övervakade platsbytet, kanske rent av genomfört efter hennes önskemål.

Ett mikrodrama från Naturen.
Bilden från tidigare i veckan.

fredag 20 oktober 2017

Avskydd av många





Den har förföljts, skjutits, förgiftats, äggpickats och allt vad nu påhittiga människor kan komma upp med. Mindre omtalat är att ny vegetations växer upp efter den gamla, nerskitade under deras träd. Att de är goda fiskare ska väl inte heller egentligen ligga dem i fatet, eller hur?







De är fotografiskt sett spektakulära, tycker jag. Flyger lågt och ganska sakta.






I dunklet under trädkronorna landar en individ. Vattenplasket står i bjärt kontrast till det brunsvarta vattnet.

måndag 16 oktober 2017

Rovfåglar!





Alltid lika fascinerande. Alltid svårfångade. (Nästan) alltid på fel höjd i flykten. Eller för långt bort ( för mina grejor åtminstone ).  Havsörn är havsörn så hygglig bild blir oftast publicerbar. Trevlig läsning om dessa fåglars framtid i fackpressen : Just för att deras närvaro i skånska luftrum tycks få finnas kvar och t o m ökar. Har nog personligen aldrig tidigare sett så många som i år. Men enligt ovan avsätts inte automatiskt fler bilder för det. Kanske redan nästa år blir örnens?







Ovan en art som i mina sjöar tvärtom nästan försvunnit senare år. Typiskt nog fångades denna individ på annan ort för någon vecka sen. Här kan man inte heller klaga på att kärrhöken flyger för högt...






Avslutningsvis en falk som detta år likt havsörn verkligen gett sig tillkänna vid sjöarna. Lite underligt eftersom sommaren här blev kall och blöt. Inte idealiskt för insekter som utgör lärkfalkens stapelföda. Varmt välkomna tillbaka nästa år. Både sländan - som på bilden har en knapp sekund kvar att leva - och fågel. Ja, alla andra fåglar också, naturligtvis. För nu har flyttlassen till vinterkvarteren snart gått.

söndag 15 oktober 2017

Regn & sol






Det har som bekant varit en blöt sommar och höst i mina trakter. Lika bekant är väl att efter regn kan komma sol. Ibland med bedårande ljus. Här några exempel där ljuset kanske betyder mer än motivet.












Fast det stämde ju inte med bilden ovan. Lokalt regnar det istället för fullt - grönsiskan söker skydd så nära trädstammen som bara är möjligt - och lika lokalt börjar molnen spricka upp i fonden. Fest för naturfotografen.

tisdag 10 oktober 2017

Djur och trafik (5)




- Ja, ja. Jag ska skynda mig på över vägen!






- Med mina långa ben tar det bara några sekunder. Visst väntar du, du där i bilen?







- Ooops!! Här finns ju gott att ta del av. Tror bestämt jag stannar upp här ett tag. Du i bilen kan väl passera på din väghalva. Ni har väl haft högertrafik sedan Hedenhös, eller hur?! Och var snäll glo inte så där på mig!!!

Kanske finns skäl att påpeka att vi nu är inne i en årstid där väldigt mycket vilt rör sig längs vägarna. Ja, även stora fåglar. Kör med eftertanke!

söndag 8 oktober 2017

Slutet nära





Var på väg för att ta med gömslet hem. Brunsten var ju över. Eller inte?
Bilden ovan en 12-taggare som passar på att testa lyckan med ett mindre gäng hindar, under tio individer allt som allt. - Det var som tusan, tänkte jag. Fler kronvilt än en del morgnar... Nu var det sent på kvällen, solen ska snart dyka ner bakom trädridån. Jag gick vidare till gömslet, fällde ihop, packade ner, satte det på ryggen, marscherade mot bilen.







Hann inte ens gå tjugo steg innan rörelser till höger pockade på uppmärksamhet. Där, ja där bakom enbuskarna, skymtades många djurkroppar cirkulera omkring.







Jag fotograferar dem genom en öppning några meter framför djuren. Här står några tätt, tätt hoppackade, andra springer runt, runt. Själv hukar jag bakom ett buskage kanske fyrtio meter bort.







Men vad hjälper det?
De alltid lika alerta hindarna genomskådar utan svårighet min strategi.Den här vet vad hon betraktar, var så säkra. Nervöst cirklar hjorden ytterligare några varv. Äntligen bär det så av! Mot skogen. Och skyddet. En enda lång ström av atletiska kroppar försvinner med blixtens hastighet bort från mig. Jag får en hel drös rumpbilder...







Sen händer det konstiga. Hela lämmeltåget - kanske trettiotalet individer - kommer tillbaka. Till exakt samma plats de just lämnat. Kanske någon/något skrämt dem på vägen. Kanske inte. Bildens slagskämpe har fått sitt ståtliga rack kraftigt decimerat; kanske han för några veckor sen var en elegant fjortontaggare. Strax därpå sticker hjorden tillbaka, igen.








En bit på väg mot parkeringen stöter jag i solens sista, färgmättade strålar på några eftersläntrare. Visst, brunsten var över. Alla förflyttningar gick städat och f a tyst till. Inget brölande. Kanske det var sista kvällen med gänget? Sen skiljs könen åt till nästa år.




måndag 2 oktober 2017

Storfiskare






Nog har man hört talas om att katter vid behov kan länga sin kropp. Men fåglar??!
Kungsfiskaren sitter över det mest fiskrika vatten jag sett. Stim bokstavligen vältrade sig i vattnet. Så det är inte därför den tittar bort, över land.  Kanske det handlar om vart partnern tog vägen, de var flera individer på plats.







För att inte läsare ska luras tro att min fotoutrustning tappats hårt i marken eller liknande, visar jag en "normal" individ från samma tillfälle. Solen sken - även om den här sidan av ån nu låg i skuggan - det var varmt och mat hämtades galant upp på första försöket. Tror inte ett fågelliv kan bli bättre eller mer lättjefullt.

torsdag 28 september 2017

Första sittningen (2)




Det här är vad djurintresserade i allmänhet - och hjortälskare i synnerhet - vill se vid denna tid på året. Ute på brunstfältet vandrade knappt sextio kronvilt omkring. Hindarna äter, herrarna buffar lite på dem, håller dem samlade. Nä, alla kom inte med på panoramat som med 400 mm brännvidd fotograferades på långt, långt håll en kväll från ett gömsle. Inte för att gömsle i denna situation  hade behövts.









Senare, på morgonen, en hind betydligt närmre. Den här individen ville uppenbart inte delta i brunstspelet. Här smyger hon förbi spektaklet, tätt intill mitt gömsle. Det var en solig start på dagen, 13 grader varmt.







Helt upptagen med att pejla av eventuella faror i färdriktningen bryr hon sig inte om kamerans smattrande från flanken. Hörseln är - enligt expertisen - annars deras effektivaste varseblivningsorgan.

måndag 25 september 2017

På tal om...





....vad som kan återfinnas i de stora djurens horn : Vad sägs om ovanstående utrustning? De snabbt försvinnande djuren visade baken mot mig. Men innan de totalt försvann ur sikte, hann jag registrera en glimmande reflex.

Vid redigeringen ser jag förutom något slags metallskena även en elsladd. Kontakt och allt. Ni kan se den yra runt till höger om hornet. Så denna arme individ har även den tvingats städa upp vad några av oss människor slängt ut i naturen. Tittar vi på värmeelementet till en brödrost ?
Jösses...
Förhoppningsvis trillar skräpet bort innan hjorten hinner skadas.

Men allt är inte elände därute. Mitt framför näsan pilade en hare förbi, snabb som attan. Hann bara förbanna min otur när den strax därpå kommer tillbaka, slår sig ner på bästa ställe 7-8 meter framför mig i mitt gömsle. Härlig medsol rådde. Hare och fotograf trivdes ypperligt arla morgonen.







Nån gång springer man på en del annat, också. Som t ex den lilla grupp vildsvin som minuterna innan maskinparken startar upp, passade på att förse sig med närande gräsrötter i det vackert skötta indistriområdet . Jag står "gömd" bakom en mobil pumpcontainer bara 25 meter ifrån. De är inte rädda, vill jag lova...





torsdag 21 september 2017

Sympatiska falken...



Andra aktiviteter har såklart pågått parallellt med morgnarna i hjortskogen. Som en kväll på väg dit, t ex.








Körde längs den lilla vägen när jag fick syn på denna ryttlande falk. Tornfalk, hona. Gissningsvis.
Kunde komma rätt nära. Denna gång med enbart 500:at påskruvat. Här har hon fått syn på mig och går genast till attack !







Ehhh, precis så var det ju inte. Istället intog rovfågeln ny position i luften. Här fick jag svårigheter med fritt skottfält. Bilens sidorutor är ju så förtvivlat små...  Den sympatiska falken var dock vänlig att vänta ut mig och till sist togs denna bild.

tisdag 19 september 2017

Tredje sittningen






Hoppar fram en morgon. Det är strax efter regnet. Luften känns mättad på höstlukt och fukta. Samtidigt ganska varmt. Kanske en stämningsbild på håll kan hjälpa fantasin på traven.









Så bryter den prognostiserade solen fram. I sakta mak skrittar han fram. Tittar man noga efter ser man att här har under morgonen städats upp i de vackra omgivningarna. Bland gräs och rötter finns i hornen även ett intvinnat snöre. Snyggt jobbat, herrn! Och en känga i baken till de människor som skräpar ner i naturen.

fredag 15 september 2017

Första sittningen (1)




Kronviltsbrunsten, ja.

Hittills har jag antingen haft vidunderliga fotomöjligheter. Eller inga alls.
Nu ska jag något berätta om de förstnämnda.

Efter regnstormen hade jag på känn att det (portabla) gömslet nog behövde välbehövlig hjälp. Mycket riktigt återfanns det bakom en enbuske strax intill. Så jag passade på att flytta gömslet något tiotals meter bort från vägen. Medan jag håller på med detta ser jag en hjort stirra på mig. Kanske nittio meter bort. Jag står helt oskyddad för insyn och tänker att kommer den närmre så får jag väl släppa vad som finns för händerna, ta upp utrustningen och skjuta från höften. Utrustningen bestod av lilla telet för jag orkade inte släpa med mig det stora och stativet.








Nu har djuret kommit riktigt nära, denna och följande bild är näst intill obeskurna. Raskt har jag hoppat in i enbusken och skjuter genom luckor i grenverket.







Ett par steg till har den med sedvanlig spänstig elegans rört sig framåt. Han är helt ensam på detta avsnittet, kanske letar efter polarna. Jag svettas bakom det stickande enriset men håller distinkt slutarknappen nere...






Inte så mycket till bild, kanske.  Men här finns många detaljer att vila ögonen på. Aldrig tidigare har jag erfarit en så lång närkontakt med kronvilt som jag är absolut övertygad om visste att och var jag fanns. Såg mig hela tiden. Adrenalistinna som de är, bryr sig en del hjortar kanske inte så mycket om mänsklig närvaro just nu. Tolvtaggaren kändes bekväm med sitt handlande. Det är i alla fall mitt intryck.