Just nu : Livet på ängarna

Vid denna tid erbjuds som vanligt många fina motiv där ute på ängarna. Fåglar rastar, stannar ett par dar eller väljer att häcka på platsen. En av karaktärsfåglarna denna vår är krickan, den minsta anden.

Storken kommer tillbaka, kanske från Polen.

Ett väldigt pipande och tutande där ute nu. En del verkar gärna slippa ta del av det...

Första brushanen för egen del. Satt helt ensam, tyvärr. Spårlöst borta sen dess.

Lika välkomna som punktliga kommer storspovarna hit. Löste ett korsord där det påstods att denna fågel är världens största vadare. Lät överraskande, tyckte jag. Uppgift kontrollerad och befunnen sann.

Mindre vanliga är skedänder. Lycka då att inte mindre än sex hanar och en hona simmade runt för några dagar. Slutaren fick jobba, vill jag lova.

 

Med sina vackra ben i ännu inte uppvuxen omgivning ståtar här rödbenan på bild. Om ens egna kunde vara lika välfärgade...

Tillbakablick 2021 (3)

Sköna Mars med rejält ombytligt väder. Nästan sommaraktigt blandat med vinterlandskap.

Noga övervakades ängarna av hundratals fotografer och skådare. Nyanlända dokumenterades, andra föll offer.

Med sin långa näbb hade storspovarna inga större besvär att ro hem sina måltider, trots att maskar och annat gott säkert sökte skydd längre ner i myllan.

 

Nu när sjön sedan veckor tillbaka varit igenisad siktar jag framåt till öppet vatten och simmande fågel. Nu dröjer det inte så länge till. 

Diverse

Alltid (nästan, då ) händer något på ängarna. Gråkråka kör bort Börringevråk.

Smådopping i lugnt vatten.

Bläsand i likaledes...

Även fru och herr kricka njuter av simturen i plattvattnet.

 

Följda av kanadagås och prutgås.

Ett gäng snatteränder och ensam storskrake bildade fint motiv med sjön som fond. Vet inte om det stämmer, men någon berättade att för inte så länge sen var snatteränder i min sjö ovanlig. Inte så längre. Naturen är till sin natur ( förlåt! ) ombytlig, dynamisk. I så måtto har ingenting förändrat sig.

...Och det fortsätter

Ett annat vårtecken - i alla fall ett litet vårtecken - är de två par krickor jag fotograferade sent förra veckan. På utbredningskartan kan anas att gräns för vinterkvarter kan ligga i höjd med min longitud. Men det var förra hösten jag senast stötte på dem.

Här rultar de först ner mot ån.

Sen simmade de mot strömmen, mot ljuset, mot mig. Hur ofta händer sånt??
Hanarna praktfulla "ansiktsbemålning" kommer till full rätt.

Ugghh! (2)

Tristvädret bara fortsatte. Men lustigt nog bjöds på många fler fotomöjligheter än jag trott möjligt. Kärrhökar fanns lite överallt i rymden. Vid ett tillfälle - förvisso under resans sista dag med mycket bättre väder - räknade jag in 6 kärrisar samtidigt i luftrummet. Obegripligt många för mig. Med all svajande vass i fond dessvärre riktigt svåra att låsa fokus på. Övning ger väl färdighet, hoppas jag.

Än regnar och stormar det. Här kärrhök trakasserad av kråka.

Kricka ffg i denna blogg. Aldrig sett hanen på det viset innan.