Ormår och annat

Det sägs att denna sommar är huggormens. Bland reptiler, vill säga. Har ännu inte sett till någon sådan orm. Men väl snok. Jätteexemplaret på bilderna slingrade ner sig längs bergsidan, spelade med sin tunga...

 

Not!

Detta exemplar var kanske 35 cm långt. Men utgjorde gediget fotomaterial då den låg rätt stilla, cool som en -  snok.

Grodan som hörs. Med små kindpåsar ändå ett förvånansvärt kraftfullt läte. 

Intresset för amfibier och insekter är inte överdrivet stort. Men kan vara roliga att fotografera när inget annat står till buds. Har jag inte ett gammalt makroobjektiv glömt/gömt nånstans?

Fiskelycka !

Svepandes från höger till vänster dök den stora rovfågeln upp med jättebytet fast förankrat i klorna. 1 - 0 till gjusen!

Den här ovan från lite större distans men ser ändå ut att vara liknande byte. Sutare? 2 - 0  till gjusen!

En till jättefisk. Kan ju tycka att att med så mycket kött kanske föräldrarna kan unna sig lite paus från fiskandet. 3 - 0 till gjusen!

 

Och här en sista matleverans för den här gången. Och kanske även för dagen då bilden togs sent  om aftonen. 4 - 0 till gjusen !

Hatten av för fenomenal fiskare. Bilderna från samma sjö under senaste veckoperioden. Förmodat en och samme matanskaffare eller tillsammans med partnern. Sista bilden visar ytterligare prov på fiskandets svårigheter : Nämligen att få behålla fångsten. Här gick det bra mot skrattmåsarna men ibland tillkommer havsörnen och då tvingas gjusen släppa bytet, kvickt uppsnappat av den större rovfågeln. Annars vankas däng...

Kärrhökar!!

Ända sedan fågelintresset väcktes två decennier bort, har rovfåglar alltid lyckats fascinera mig. Skånska gladan är kanske nummer ett. Tätt följer kärrhök i sina variationer. Brun dito ser jag inte så ofta i mina hemtrakter. Då ställer jag istället gärna kosan till sjön Tåkern, Östergötland.

Här finner man dem nämligen i övertal. En dags fotograferande vid denna sjö utan kärrhök finns inte på kartan. Så varsågoda, ett smakprov av dessa fina skapelser.

 

När de majestätiskt kommer sakta glidande, med hängande ben eller inte och på låg höjd. Då går larmet bland alla de småfåglar som häckar i sjöns enorma vassbälten. Larmet når fotografen som genast gör sig beredd. Ögonblicket är snart över. Bara sällan ser jag att rovfågeln lyckas knipa sitt byte. Men det måste så klart ske. Säkert flera gånger varje dag om ungar finns att mätta.

Oväntat möte

Mitt i fågelfotograferandet - en ung räv äntrar scenen. Fullständigt orädd tar den in min närvaro och bestämmer sig helt visst att närmare undersöka fenomenet.

Ungen blickar åt alla håll som för att förvissa sig ingen fara råder...Som om objektet framför - min person, då - inte är det farligaste i en rävs liv. Käcka jägare skjuter alltid den räv som vågar visa sig. Bara för att sen bränna upp kadavret. Sanslöst, tycker jag. Men än får denna individ leva. Den njuter sin nådetid, kanske man kan påstå.
 

Tittar försiktig åt sidan. Igen.

Sedan marsch framåt, igen. Dessa bilder är knappt beskurna. Djuret uppehöll sig väl inom tio meter. Jag stod stilla, vågade knappt andas. Ett magiskt ögonblick iscensatt av Moder Natur. 

Cool fågel

Smyger mig upp i tornet, tassar försiktigt ut på trädäcket. Kameran skjutklar, objektivet förfokuserat. Och där! Sitter inte en lärkfalk och väntar på mig?

I måttlig uppförstoring. Inget att ta miste på : Fågeln har sett mig, bedömt närvaron som icke-hostil.  Nu undras över vad blir nästa drag? Nå, den flög snart bort. Pulsen började slå mindre häftigt.

 

Går tillbaka till bilen, ser en tunn fågel sitta nästan i toppen av annat träd. Åter smyger mig fram och till såväl glädje som förvåning stannar motivet kvar. Blev fler bilder. Men som kan konstateras med en smula krampaktigt utrymme mellan grenarna i det för övrigt stendöda trädet. Samma fågel? Jag skulle inte sätta emot...

Turgubben

Har explorerat, vandrat, skådat hemmasjön i mer än tjugo år nu. Men aldrig lyckats fotografera de rördrommar som bevisligen vistas där. Får väl erkänna att jag inte ens fått syn på någon, inte ens på långt avstånd i dålig vinkel eller liknande. 

 

Helt annan situation när jag kommer till Tåkern, Östergötland. Under några dagars pass inträffar detta under kanske en gång på sju. I alla fall ganska ofta. Jag är väl en avundsvärd typ i just detta, enda avseende. Nåja, jag har en god hustru, också :)

På bilden ovan två rördrommar i en och samma ruta. Jag nästan svimmade när de två grågässen jag följde i kamerasökaren visade sig från sitt rätta jag. Så enkelt livet är att leva vissa dagar...