tisdag 31 mars 2015

Om motorhaveri och annat kul...



Jag bor på landet och behöver bil. Varje dag, Bilen tar mig till platser och tjänar många gånger dubbelt som "gömsle". Ja, ja. Det där är väl självklart, säger någon. Igår startade jag upp bilen, ett lätt knackande läte ljöd en enda gång. Sen inget mer. Körde vidare några kilometrar tills jag saktar in i samhället. Plötsligt luktade det gott av grillolja... Ni förstår nog resten. Det där lilla knackljudet uppstod efter att en bult till kamaxellagringen släppt, på väg ut ur sitt inkapslade fängelse slår den upp ett 4 cm stort hål genom motorgodset. Och där blev det fordonet bortbogserat. Och här hemma undersöker jag på nätet vad andra gamla vrak kostar. Har bara ett enda krav, förutom att bilen alltid måste starta varje gång. Den måste vara tyst, kunna köras långsamt. Så ingen diesel.

Så det blir titt bakåt i bildarkivet. Kommer upp med en fin ormvråk som upphävde mina då förutfattade meningar om vilt.






Som tidigare berättats verkade vråken just denna dag vilja bli kompis med några bland oss fågelvänner. Så håll till godo med en nära nog obeskuren vy över fjäderdräktens intrikata mönster.

måndag 30 mars 2015

Tres amigos



Tre vänner. För att parafrasera FC Barcelonas magnifika anfall (ja, i fotboll om någon nu undrade). Fast vänner? Det vete tusan. Skarvarna verkar lätt störa sig på varandra. Efter några minuter var bara två kvar, ytterligare någon minut senare var mittfågeln utbytt.






Rubriker måste sättas och det var denna som kom upp. Vattnet låg nästan helt stilla, solen sken från den berömda klarblå. Ett litet gäng sitter på flytande gren, vi alla njöt av Naturens gåvor.

söndag 29 mars 2015

Flyktbenägna



Hittills har jag bara påträffat ett fåtal tranor på mark. De är för det mesta mycket skygga,  drar för minsta rörelse därute.







Som bilden väl illustrerar. Snabb sprint och så upp och iväg. Partnern ser först en smula tvivlande ut till kraftansträngningen, men finner sig snart på samma väg. Fåtal, ja. Med så mycket mat dagligen utlagd i områden som Pulken och Hornborgarsjön, kan jag fullt ut förstå varför man istället väljer att rasta där. Bilden tagen i Tåkerns vackra strandmiljö.

lördag 28 mars 2015

Senaste träffen med Frasse



Den här är jag riktigt mallig över. Med 420 mm brännvidd tagen på frihand på 1/30 s. Ska ju egentligen inte gå. Först och främst för att fåglar i främmande miljö nästan aldrig står stilla. I fasanens fall rör sig det lilla huvudet upp och ner och åt sidorna hela tiden. I en kort bildsekvens händer så i en en enda ruta det motsatta ; huvudet stilla, kroppen rör sig.
Frihandstagen med all brännvidd är trettiondelen knappast heller någon självklarhet. Har glömt bort själva fotograferingsomständigheterna. Men snabbt upp med kameran och först därefter koll på inställningarna som anpassats för helt annat ljus. Nu dags att titta på bilden :








Scenen är min trädgårds, tidpunkt sen kväll för en vecka sen. Fotad genom vardagsrumsfönstret, som vanligt. Att stjärtplymen åker upp så där i tvärvändningen ser jag som bonus. Stolt som en tupp och allt det där. Kameran trollar fram ett riktigt vackert ljus - jag minns det som grågrått - och redan vid koll i display visste jag att jag välsignats med ett ovanligt skott. Ovanligt för mig i alla fall.

fredag 27 mars 2015

Svanar, överallt svanar




Tåkern, ja. Det var svanarna som gjorde det denna gång. Simmande, flygande, revirhävdande knölsvanar. Den här kom mot mig, svängde och fortsatte längs vasskanten till ett par där hannen ryckte ut direkt.
På bilden är stridslooken påkopplad utan synbar anledning, svanen finner det kanske inte ens lönt att tagga ner. Det kan nog vara tusen knölisar i sjön så fåglarna verkar ständigt på tå.





Sen finns de mindre aggressiva individerna, lätta att fotografera. Blicken känns kanske inte välkomnande vänlig, men i alla fall inte direkt avvisande. Knappt alls beskuren fick jag från nära håll ta tiotalet ytterligare rutor. 

torsdag 26 mars 2015

Lätt som en plätt!




Tillbaka från Tåkern. Fågellivet där har ingalunda nått klimax än. Men något hade sjön att visa upp.
Närmre min sommarbostad ligger den betydligt större Vättern. Bilden på unga svanen togs från strandpromenaden mitt i stan.





Från kort avstånd, med kitobjektiv. Ibland undrar jag vad jag sysslar med? Använda långa, tunga och dyra objektiv riktade mot fåglar som drar så fort man kommer närmre. Det gick ju lika bra så här?
Nä, såklart inte. Känslan av det vilda är obetalbar. Att lära sig smyga på¨dem. Att göra det svåra jobbet på rätt sätt.

onsdag 25 mars 2015

Grässtrået



Tja, har inte mycket mer att tillägga.

tisdag 24 mars 2015

Konsten att knäppa sekunden för sent



Tror alla fotografer upplevt den. Känslan att ha förlorat ett gyllene fototillfälle. När allt annat stämmer, bara den där sista pusselbiten vill inte falla på plats. Mig händer det varje dag. Dagens lilla betraktelse handlar om storken som satt alldeles intill staketet, ett staket som flankerar den meandrande ån. Från min upphöjda position såg jag den hade kompisar på andra sidan. Vägsträckningen går rakt mot. T o m jag förstod att här väntar action. Stannar,slår av motorn. Rutorna redan nervevade. Men det kostar tid att få upp fotoutrustningen, hitta storken i sökaren och till sist få den i fokus. Hann  kanske till punkt två innan Skånska stoltheten så flög upp. Flög upp och iväg.







Och sekunden efter är jag med. Sjutton, oxå! Med fint ljus. Lätta moln mellan sol och motiv skapade mjuk belysning som kamerasensorn väl klarade av hantera. Så bra förutsättningar. Om det bara inte varit för den där retfulla sekunden.

måndag 23 mars 2015

Optisk villa




Förskräckt blickar fågeln ner mot det bländande ljuset. Vad pågår här?







Jag tänker inte prata sönder bilden, varken min eller andras. Låt det få räcka med att det vi här ser säkert inte är vad svartmesen (?) uppfattar. Så kanske den inte alls är förskräckt. Istället rekar den flyktväg om jag skulle drista mig komma närmre. Eller något helt annat. Fantasi kring bilder är vad man själv gör den till. Och från min - fotografens - sida är det där ljusa molnet just fantasieggande...

söndag 22 mars 2015

John Paul Young




Rubrik och bild får bli veckans musikgåta : Vilken låttext tänker jag på?

OK, alla har svarat rätt, det var inte så svårt. Love is inte air. Låten kom redan 1977 och var en riktig plåga under längre tid. 1977? Jösses, så tiden går.
Ute på ängarna kelas det säkert lite varstans nu. Men för mig är dessa två storspovar det första kärleksparet i år. -Hallå, vänta! Jag vill äta samma mask som du!






Sådär, ja. Klart man delar vått som torrt med sin utvalda.  Finns en hel del människor som har mycket att lära av spovarna beteenden, helt uppenbart.  Mig har de redan lärt ett och annat. T.ex att spana efter dem i absoluta närområdet. De här bilderna är knappt eller inte alls beskurna och så länge man sitter tyst och inte rör sig mer än absolut nödvändigt verkar det för det mesta fungera bra för alla parter.

lördag 21 mars 2015

Stolt ormvråk



Välkommen tillbaka, du ormvråk-mitt-i-byn. Såg dig sitta vid bäcken häromdagen. Som vanligt var du cool, cool som hypade filbunken. Trots att jag fick bromsa in och t o m backa tillbaka nån meter. Kanske du just ätit färdigt något du slagit? Annars vill du nog inte sitta så utsatt på marken. Hellre då på en gren någon våning upp.





Den här gången gjorde du det inte lätt för mig. Du hade valt en skuggad plats att sitta på och jag fick dessutom kämpa med motljuset. Tack och lov klarade tekniken i efterbearbetningen av alla besvärligheter. Medan jag fotograferade dig passerade bilar på nära håll. Som vanligt brydde du dig inte stort. En sak till. Du ska veta att jag är ett mycket tacksamt fan till din ädla uppenbarelse. Fast det visste du nog redan, när jag nu tänker efter. Gillar oxå att du denna gång placerade dig  på lagom avstånd. Bilden är bara knappt beskuren, du fyllde ut 2/3 av sökaren och gav mig på så sätt lite spelrum att laborera med. Tack.

fredag 20 mars 2015

På skogskyrkobesök




Vilken förträfflig dag med sol, värme och blankt liggande sjöar vi hade igår!
Beslöt mig för en kvällspromenad i skogen. När jag passerar "skogskatedralen" stannar jag upp, sätter ner enbenaren. Är där inte något långt därinne? Nästan framme vid koret. Genom sökaren ser jag så bocken klart och tydligt. Tar tiotalet rutor utan att den rör sig det minsta. Plötsligt är de två djur och tillsammans försvinner de in i skogen.







Bokskogens stammar, lika imposanta som domkyrkans strävpelare i staden, flankerar djuret som står väl fram mot mörka fonden. Likt ett gigantiskt kupolfönster lyser solen upp bocken, lämnar andra partier i skugga. Nä, jag såg aldrig geten vilande på marken. Bilden transformeras och bland annat detta gör fotografering i mina ögon till spännande bildkonst. När osedda bildelement plötsligt infinner sig, när slumpen får spela med i bildskapandet.

torsdag 19 mars 2015

Gäss, oh yes!



Nä, det här inlägget ska inte handla om rapmusik, om någon nu trodde det. Här är det som vanligt fåglarna som står i centrum.
För det mesta sitter de ner på marken i stora skaror, hundratals eller fler. Flocken är viktig men det finns alltid avvikare inom den. I det här gänget tittar alla åt vänster utom en som tycks hysa andra planer.







Bläsgäss, vitkindade gäss. Alla finner sig tillrätta på de översvämmade ängarna. Om de inte sover poserar de gärna för mig så deras porträtt ges chansen leva upp till förebilderna.




Tätt tillsammans även i flykt. Inte alls lika spektakulära som många andra fåglar på ängarna sätter de ändå genom sina massuppbåd signatur på området.





Kryper man närmre inpå lösgör sig trots allt individer ur massan. Här en Ledare, bakom går dess officianter. Blicken klart framåtriktad ; jag undrar vad ska hända med flocken nu?

onsdag 18 mars 2015

Stork i busväder



Nedanstående bild togs 9 mars. Då rådde regn, vind och kyla. Vilket oxå tydligt framgår. Så långt ifrån senaste tidens toppenklimat. Idag sol igen, tvåställig temperatur i skuggan och bara lite vind. Härligt!





En sak kan man säga om våra fina storkar. De behärskar tekniken att med sina långa ben se märkvärdigt styltiga och stela, nästan förvridna ut. Men det gäller bara i den enstaka fotografiska rutan. Se dem i verkligheten och deras gång är flytande elegant. Som hela fågeln i övrigt. Den här påtade efter mask och annat gott på en äng utanför reservatet. Våta fjäderdräkten gör att skimret från vitan försvinner, förändrar hela fågelns utseende till det mörkare. Har redan lättat upp "skuggpartier" i ansiktet, om någon skulle undra. Den imponerande näbben har dock kvar sin lyskraft. Allt annat hade gjort fågeln orättvisa.

tisdag 17 mars 2015

Alla spottar på oss fotografer...



-Så du tycker du har rätt att snoka i mitt privatliv med det där teleobjektivet påsatt? Jag kan tala om för dig att närgångna människor har aldrig varit mitt starkaste kort.








-Nu går jag bort från dig och visar vad jag tycker!! Känn dig moonad!!








-Nå, hur gillade du detta? He, he. Jag tror nu fick den där naturfotografen allt så han teg....




måndag 16 mars 2015

Stolta storspovar skockas kring fotografen!





De var många. Kunde räkna till sex exemplar. Då de vistades bakom en upphöjning kanske de var än fler, svårt att säga något bestämt. Och de sjöng! Drillen för mina tankar till musikinstrument som oboe och valthorn. Några skulle kanske säga att den fotografens musikaliska gehör är det inte mycket bevänt med. Så kan det nog vara...







Det hade hunnit bli sen, grå kväll när jag upptäckte dem. Tyvärr med resultatet att jag inte kan bjuda på det mest spännande av fotoljus. Men för mig är våren från och med igår officiell. Inga kommande snöstormar kan ändra på detta.  Oblygt och orädda lät de mig fotografera sina uppenbarelser från kanske 20 meter. De måste bestämt ha vistats på dessa ängar vid tidigare tillfällen! Då och då suger den långa, eleganta näbben upp en mask eller två, fågeln ser sig omkring, fortsätter födosöket. Eftersom jag kom så sent till partyt blev vi oxå ensamma gäster. Spovarna och jag. Inga panelhönor i sikte denna gång :).

söndag 15 mars 2015

Substitut (?)



Måste bara få inflika att på samma ängar - som i bilden ovan - landade redan för några dagar sedan ett gäng storspovar. Med sitt underbara läte och allt. Inga bilder. Tills idag. Redan verkar de ha vant sig vid långa bilköer med objektiv och kikare utstuckna som igelkottens piggar.
Men ett par kråkor kanske kan duga så länge? De här var riktigt gulliga, putsade på varandra. Visar öppet sina känslor.

Gömmer sig i skuggan !



Händer högst ett tiotal gånger varje år. Irriterande, så klart. Men med för mycket brännvidd påskruvad förlorar man i alla fall inte lika många bilder som när man har för lite på av samma vara. Så idag är jag storsint och publicerar bilden av dovviltet, även om kvalitén inte är den bästa.






Med amputerade ben och horn ingen kioskvältare alls. Men här kanske finns försonande drag?  Närhet. Detaljer. Känslan av att nästan kunna hoppa upp på ryggen, ta en ridtur på djuret. Händer bara alltför sällan att jag lyckas komma dem så nära inpå. Bilden bara något beskuren i vänster kant.
Höll på med att lokalisera gröngöling och var så koncentrerad på detta att jag nästan missade hela hjorden klövvilt. Kanske 7, 8 individer, alla vädrade i luften. Fick två (2) rutor på gruppen innan den försvann mot skogsbrynet, in i bild. Alla unga djur med spetshjort närmast i bild. Stånghjorten bakom verkade vara flockledare. Solsken, bokskog och öppet landskap skapar förutsättningar för gott bete och fina motiv för dagen.

fredag 13 mars 2015

Natur som ateljé



Den här skulle kanske göra sig gällande i reklamfotografi. För jag tycker bilden har inte så lite av studioporträtt över sig. Men lita på att häger och fond ser ut som Naturen skapat dem.






Likt godsägarens förirrar sig hägerns blick bort i fjärran, vill säga allt detta är mitt. Bara mitt rike. Kaxig stans, såklart. Vill du förbi måste du betala tribut!

onsdag 11 mars 2015

Balett & piruett!



Balett och akrobatik på hög nivå. Ja, sannerligen på hög nivå.
När det kommer till knyckig, oförutsägbar flykt har tofsvipan få konkurrenter. Det vet alla som försökt fotografera dem. Har kommit underfund med att uppdraget kan bli något lättare om man undviker att söka upp dem en och en. Bättre då två eller fler tillsammans. Då lugnar rörelseschemat ner sig. Det är i alla fall min erfarenhet.





Tro mig. Det är svårt ändå att fånga dessa luftens minikryssare. Vid fototillfället valde jag fullt öppen bländare för få rimliga exponeringstider. Lite mer skärpedjup hade ju annars varit önskvärt. Jag sitter i min bil, fotar genom öppet fönster. Har ett snävt fönster av bildvinkel att arbeta med. Motivet ska helst uppehålla sig mitt i fönsterhålet, s a s. Gör det förstås aldrig.
Här i alla fall två akrobater av rang. Hannen till vänster i bild  uppvaktar honan, titta så elegant jag är! Honan ser skeptiskt på sin friare, men följer spelets regler. Nån chans ska han väl få! Nästa ögonblick är konstellationen upplöst och fåglarnas flykt åter totalt oförutsägbar.

tisdag 10 mars 2015

Funderingar på ankdammsnivå




Det började ju så lugnt. I översvämningen samsades fåglarna, stora som små. Eftermiddagen gick sin gilla gång. Man putsar sina fjädrar, sträcker på sig.




Nu landar ett ytterligare gäng sångsvanar i samma pöl och det blir andra bullar.






Sångsvanen ser visst alltid glad ut. Så om det är glädjesprång över att vintern ändats eller revirstrider som uppstår vete katten.




Lär finnas ett enda landlevande djur som kan oxå gå på vatten. Någon ödla i regnskogen, har jag för mig. Dessa bilder visar att sångsvanen i alla fall kan skryta med att kunna springa på vatten. Avundsjukt betraktar jag dessa sprinters vid sidan om. Jag kan i alla fall fotografera dem medan de rusar på. Försök det, ni svanar! 

måndag 9 mars 2015

Övergångstid



Många djur har ju bra kamouflage. Fältharen kan nästan osynlig uppehålla sig i grästerräng. Men på bilden från i förrgår stämmer det inte. Ännu är gräset alldeles för kort. Och ännu är gräset alldeles för blekt. Fotosyntesen har inte hunnit göra sitt jobb. Om detta vet haren inget. Den tror den är osynlig där den trycker bara femtontalet metrar bort. Tar 20 bilder. Alla identiska. Djuret ligger blickstilla. Hallå, jag syns ju inte då!







Som en tydlig mörk, rund fläck avtecknar sig tvärtom haren distinkt mot sin omgivning. Som fotograf utnyttjar jag detta. Predatorer säkert likaså. Under en kort period lever den (extra) farligt. Lycka till, lilla hare!

söndag 8 mars 2015

Förr trodde man Naturen var främst till för människorna





Titta en så fin fågel, tänker jag. Sitter så förnöjt på sin stolpe, spanar över de ännu vintriga ängarna. För en månad sedan.





Blygt slår den ner blicken medan jag med stadigt grepp håller kameraknapparna nedtryckta. Så fridfull Naturen ändå kan bli, min högtstående själ känner harmoni med denna lilla käckt roande krabat...





Kabbooomm! Plötsligt och helt ogenerat släpper den en veritabel bomb framför näsan på mig! Bara så busfräckt. Hmmmm. Naturen kanske ändå inte är enbart till för att behaga oss, skapelsens krona? Hmmm. Nog bäst den oxå förblir så...

lördag 7 mars 2015

Fantastisk fågel !





Ormvråk eller Börringe-? Jag har läst in mig något på skillnaderna. Kanske det jag kallat för Börringevråk några gånger istället varit osedvanligt ljus ormvråk. Hoppas läsekretsen inte slår mig i skallen för detta, tycker fågelID fortfarande är svårt. Bättre jag gör misstagen här så slipper ni ... Ljusa fåglar. Juvenila i synnerhet. Så denna är förmodligen just en sådan. Ung ormvråk. Vilket inte innebär mindre fantastisk fågel. Sitter på räcket intill fågeltornet, vid parkeringsplats med flera bilar uppställda. Alldeles intill en bro. Jag ser fågeln, tar denna bild från bortre brofästet. Fågeln sitter lugnt kvar.
Men så problem. Bron är för smal för möten och biltrafik bakom vill fram. Så jag kör över, svänger in på P-platsen, stänger av motorn. Lugnt betraktar rovfågeln sin omgivning. Gör ett nästan tamt intryck.





Denna är nog så nära en vild, sittande rovfågel i det fria jag någonsin kommit. Sparvhöken i tidigare inlägget undantagen. Men den är ju kamerafångad bakom fönsterglas. Kanske sex meter bort eller närmre än så tittar vråken på mig, kontrollerar sin omgivning.  Detta är i alla fall det helt obeskurna foto situationen möjliggjorde. Kameran maler på. Jag flyttar bilen ytterligare några meter bort för ny bildvinkel, tar några skott. En person går nerför trappan till skådartornet, fågeln flyger genast bort. Hjärtat bultar, pulsen rusar. Ännu i möten med det vilda.

fredag 6 mars 2015

Mot full fart i maskin!





För varje dag fylls ängarna på med nya individer. Området - så tyst, ja nästan ödsligt under vintermånaderna - lever upp igen. Ett par smakprov kring detta tema.




Troligtvis är de första storkarna om våren inte hemvändande flyttfåglar. Utan matade fåglar, om vintern omhändertagna i hägn? Påstår inget men tycker att flyttlassen med dessa giganter i annat fall känns riktigt tidiga. Hur som helst har redan ett storkbo inspekterats och säkert kompletterats med nya inredningsdetaljer för årets häckning. De här är vana vid människor, reagerade inte speciellt när jag kom gående mot den.





Bläsgås landar. Någon berättade för mig att han sett en flock många hundra meter djup,  än mer bred förmörka himlen framför honom. Inför mina ögon uppträder de gärna mer stillsamt. I smärre grupper om på sin höjd något eller några tiotals individer . Med de gula "landningsställen" ute en härlig färgklick mot duvblå himmel.

torsdag 5 mars 2015

Min matning blir annans mat? Nä, inte denna gång!



På Martins begäran : Bilder från sparvhökens "besök" till min matning igår. Matning, ja. Jag betraktar matplatsen som ett ställe där småfåglar får hjälp under vintern. Andra individer med annan agenda har helt andra koncept om detta...
Sitter och skriver när en lätt duns hörs, en skugga sveper förbi utanför fönstret. Följt av tättingarnas gälla varningsrop. Så inte mycket att tveka om. Nu blir det action, fram med kameran!





Fast så mycket rörelse i bilderna kan jag tyvärr inte bjuda på. Fotografera anfallande rovfågel från några meters avstånd bakom glasruta och med alldeles för mycket brännvidd för jobbet. Till detta ett svårhanterligt motljus i kanske inte alltför välputsade glasrutor. Nä, det klarar jag inte. Så här sitter Sparris, funderar över nästa drag.





Såklart känner den av min närvaro. Jag finns bakom ett av de där fönstren mitt i fågelns öga. Nu gör fågeln snart det nya tricket. Pilsnabbt springer han in under kaprifolien, försöker nappa åt sig av finkarna som förskansat sig i det täta grenverket. De har valt rätt. Tur för dem. En pilfink på marken blir en pilfink mindre. Jag har sett de här hökarna promenera genom mitt trådstängsel : Visserligen fick den skruva på kroppen och ta i så det knakade för att få in kroppen genom den lilla fyrkanten. Men det gick. Hunger är uppfinningsrikedomens moder, för att travestera talesättet.
Senare igår kom Sparris tillbaka igen. Om detta blir blogginlägg en annan gång.

onsdag 4 mars 2015

Det händer på ängarna



På platta ängarna verkar mina fåglar trivas utmärkt på förhöjningar som sorkhögar, grästuvor. Man ser ut över vidderna, men exponerar sig för vind. Och exponerar sig såklart för kamerans inre.






Se bara på gårdagens vårfynd. Ett gäng förvånansvärt orädda starar plundrar mat ur skafferierna, bryr sig inte mycket om andra omständigheter. Under den redan söndertuggade tovan verkar det krylla av mask. Bara att förse sig .





-Men jag äter minsann ingen mask! Mer då upphovet till högen jag landar på.
Antar att det är Börringevråken vi ser här på bild igen. Mittåt! Trolig ormvråk.

Just nu. När jag skriver detta landar en annan rovfågel på kaprifolen tre meter bort. Sparvhöken Sparris gör att av sina fåtaliga besök. Snabbt fram med kameran, Så nära blir det bara huvudporträtt. Den rusar in under växten, försöker snappa pilfinkarna som sitter i grenverket. Verkar inte ha jaktlyckan med sig idag, heller. Fågeln försvinner när jag lätt råkar skrapa objektivet mot rutan. Bilder kommer i annat inlägg.

Men nu måste detta inlägg avslutas på vettigt sätt. Vråken och sorkhögen, ja. Ingen kan väl ta miste på återseendets omfamnande glädje.  Eller hur?