Minnesvärda stunder senaste veckorna

Inget särskilt, bara trevliga möten i naturen. När naturen är som vackrast. Unge av svartvit flugsnappare med förälder fotograferades på parkeringsräcke en meter från min bil. Det sista som skedde under den dagen. Som ungar/juveniler ofta är visades inga tecken på rädsla för människan. 

Trots superstarkt lysande huvud får gulsparven något kamoskydd av omgivningen.

Den här var speciell. Ekorren tokrusade rakt mot. Stannade upp, tvärvände när hunden i sällskapet till sist upptäckte det lilla djuret. En sekund senare i säkerhet högt uppe i trädet.

Härlig, sen kvällsbelysning lyser upp fågeln. Kändes tvunget att fotografera den, avståndet till trots.

Också kvällsljus. Boet på en skorsten så smalt att storkarna måste stå upp. Till fotografens glädje.

 

Första skörden bärgas på ängarna. Splittrat solljus och väl separerad för- och bakgrund skapar bilddjupet som hoppats på. Här behöver ingen rovfågel lämna området hungrig...

Enkelbeckasinens lilla hemlighet

De är attans svåra att få syn på. Kikare känns obligatorisk. Hur kunde jag klara mig förutan innan?

Väl kamouflerade får de utstå vårens oväder lika mycket som alla andra. Här syns ju fåglarna väl på bild. Hur kan de då vara så svåra att upptäcka?

 

Mer än annars är bilden ovan representativ, på bara kanske tjugo meters avstånd kan mina ögon inte urskilja enkelbeckasin från bakgrund. Men visst, kommer de fram ur gräset så... Kamouflaget verkar fungera även på rovfåglar. De förra stannar hellre stilla kvar och med inga onödiga rörelser gick det bra denna gång också.

Tofsmes!

-Tut, tut! Här landar jag. Fotografera mig genast!
Nå, kanske inte riktigt den attityden. Men kaxig som få var denne individ. Jag befinner mig bara några meter bort men den spänner blicken i mig, utmanar.

Kanske den tycker att så fint kamouflerad mot trädstammarna som den är syns den ändå inte...

Jämfört med andra mesar kanske inte så hög gullighetsfaktor, men tofsmesen har snabbt avancerat på min lista över favoritfåglar.

Porträtt av naturfotograf/ kamouflage, kamouflage

Ja, Vad hade ni tänkt er!?
Det är ju så här de mestadels ser ut. Kamouflage, kamouflage. Och åtminstone jag vill gärna tro att det kan hjälpa en få bilder på eftertraktade viltet.



En bild på viltet behöver nog inlägget, trots allt.

Inte så mycket som döljs här, inte. Tycks gå bra ändå för många av hararna. Fotografen sitter däremot i gömsle bara 15 meter bort. Tyst som en mus, jag försäkrar.

Välkommen gäst

Man ser det inte på bilden. Men fågelns kamouflage var för en stund anmärkningsvärt bra.

Det vi studerar enkelbeckasinen igenom är en smal glipa mellan storflikiga strandväxter med snarlikt färgmönster. Fågeln visste vad den gjorde, låt ingen tvekan råda om det. Så var den också avslappad, brydde sig inte ett dugg om mig i plåtgömslet sju - åtta meter bort.

Nu tittar den fram bakom vissnade planta. Snart, snart är den åter tillbaka i sitt döljande växttäcke, omöjlig att upptäcka för åtminstone mina ögon. Tre bilder hann det bli. Trevligt, trevligt. Alls ingen vanlig sort här, blott - tror jag - tredje gången jag bjuds fototillfälle.

Välkamouflerad

Förmodligen har jag fel, skulle inte vara ffg. Känslan bara infinner sig, gnager. 

Och det som gnager är att jag tycker jag ser fler honor av skäggmes än deras partners. Kan det i så fall ha något att göra med de senares spektakulära färgschema? 

Honorna är för mina ögon svårare att direkt få syn på. Fungerar rovfåglarnas syn på samma sätt har hanfåglarna en hel del att se upp med. På bilden under är det bara för att jag på förhand visste fågelns position som jag småningom kunde hitta den i sökaren. Inte lätt ens då.

Energicocktail !

Mycket av ljusets energi ligger i den blå kanalen.
Så här följer några energirika bilder från tidigare i veckan.
Överst bofink. Man kunde ju tro att med deras färgschema hör de kamouflagemässigt inte hemma någonstans. Fotografiet måste övertyga alla skeptiker - däribland mig själv - som ännu omhuldar dessa tankar. Visar på att naturen har en mening med det mesta.

Blått, ja. Men här tycker jag gula färgklicken är avgörande. Vad tycker ni?
Nå, första vettiga bilden på staren hittills i år. De har ju annars faktiskt kunnat övervintra och -leva denna gång. Enastående ljuskraft i denna trots massiv kontrastnerdragning i bildbearbetningen. Tagen sen eftermiddag, läser jag. Hmmm, nu är våren snart försommar, känns det.

Från tjugosju till nitton

Vilken härlig avslutning på sommaren vi fått!
Nästan för bra. För mig som för småfåglar. Mitt på dan är det bäst att som sädesärlan ovan hålla sig kring svalkande vatten.

Senare med kvällens lägre temperaturer kan man titta fram och hälsa på fotografen. Den här individen har parkerat sig i en oansenlig törnbuske där så många olika småfåglar känner trygghet. Inte ens duvhöken dyker väl frivilligt in här?

För sädesärlan verkar det gälla att även kvällstid hålla sig kring vattnet. Som här på kantstenen ovan kanalbygget. Förenar nytta med nöje. Stärkande svalka och perfekt kamouflage mot attacker från hungriga rovfåglar.

Ur fågelns synvinkel...

Vi fåglar gillar färger. Vi lyser upp vilket torftigt landskap som helst. Vi är vackrast i världen!

Se bara! Strålglans från min fjäderdräkt går verkligen på djupet. Här är äkta vara!!

Varför har du inget att erbjuda oss?
Du bara gömmer dig bakom det där mörkt gröna. Ge oss fåglar något att glädjas över? Nä, nä. Ni människor bara tar från oss utan ge något tillbaka. Skulle bara fattas oxå att du inte skriver i din blogg om oss...

Ja, ja. Den lille ettrige charmknutten har härmed fått framföra sitt meddelande. Mer färg åt alla. Observerar man noga har han ju rätt. Flertalet bland naturmänniskor klär sig i diskreta färger för att smälta bättre in med omgivningen. Nog bra för annat vilt, men fåglarnas förmåga se ultravioletta delen av spektrum avslöjar oss ändå. Så var man en illusion fattigare.

Övergångstid

Många djur har ju bra kamouflage. Fältharen kan nästan osynlig uppehålla sig i grästerräng. Men på bilden från i förrgår stämmer det inte. Ännu är gräset alldeles för kort. Och ännu är gräset alldeles för blekt. Fotosyntesen har inte hunnit göra sitt jobb. Om detta vet haren inget. Den tror den är osynlig där den trycker bara femtontalet metrar bort. Tar 20 bilder. Alla identiska. Djuret ligger blickstilla. Hallå, jag syns ju inte då!

Som en tydlig mörk, rund fläck avtecknar sig tvärtom haren distinkt mot sin omgivning. Som fotograf utnyttjar jag detta. Predatorer säkert likaså. Under en kort period lever den (extra) farligt. Lycka till, lilla hare!

Grå men tydlig

Den här fågelarten skulle nog inte lyckas bra i bilförsäljarbranschen.
??!
Jo, för hägern är ärlig. Den har inget kamouflage att tala om så den har svårt att gömma sig. När den väl lyfter annonseras detta oftast ut för omgivningen med högt, skriande ljud. Många gånger hör jag fågeln nalkas innan jag får syn på den. Så sympatiskt. Man hinner eventuellt ändra kamerainställningar, omfokusera. När den väl kommer in i fotograferingszonen är fotografen skärpt och beredd till aktion. Så icke-stealth för så stor fågel.

Se bara på bilden! Genom att avvika från närmiljöns utseende, förvandlas dess neutralt grå nyanser till mer eller mindre lysande blickfång. Som kan upptäckas på långa avstånd. Här var garden tillfälligt nere för den sökte efter intressant fodertillskott.
Kan de därmed räknas till de lättfotograferades skara? Nä, inte alls. Deras syn är ju fantastisk och oftast försvinner de från radarn omedelbart man kommer innanför bekvämlighetszonen. Som är rundligt tilltagen. Väl luftburen kan den istället välja att passera ganska nära.förbi. Mina iakttagelser säger åtminstone så.

Fräckis?

Hos mig verkar sommaren inte riktigt vilja bestämma sig: Infinna sig eller inte? Veckorna efter midsommar brukar vara ostadiga, än är det inte kört.
Över till annat. Väntade på vilt vid vägkorsningen. Som vanligt fullt synlig, kamera på monopod. Jag hoppas att hjort ska titta fram ur skogen, antingen de är nyfikna eller bara nonchalerande min person. Denna gången blev det inget napp. Inget napp som jag tänkt mig, vill säga. För medan jag står och spanar hörs ett lätt prasslande ljud, bakom och till höger. Tittar på en liten hare som helt fräckt tittar tillbaka.

Djuret menade nog att dess kamouflageverkan borde räcka. Det skulle kanske kunna vara fallet på längre håll, men här skiljer högst tiotalet metrar oss åt. Så den gubben gick inte!

Närbild

Motivmässigt ingen idealbild, Men bildtekniskt är jag belåten. Med dessa kvicka och skygga fåglar brukar det annars förhålla sig tvärtom. I min skog.
Trädkryparen på bild var - annorlunda. Upptäckte den först på en stam fem meter bort. Wow, här kan ju göras bild! Hunnen så¨långt i tankarna flyttade fågeln på sig. Till en stam än närmre. Hann inte få någon enda bild därifrån heller. Nu flög fågeln förbi mig på armlängds avstånd. Ja, kanske jag kunnat fånga den med händerna. Satte sig på stammen vi ser ovan. Äntligen fick den ro att sitta kvar några sekunder och jag fick mina bilder. Men först efter ha måst backa något steg för att få fågeln inom minsta fokuseringsavstånd.

Efter stormen

Så var den över och borta, stormen. Om en liten stund ska jag ut och inspektera skadorna. Enda dokumenterade händelsen hittills på bostadshuset är en bortsliten täckbräda i träpanelen. Inte mycket att orda om. Strömmen fick vi tillbaka för halvtimmen sen, men allt det elektriska fungerade finfint fram till 02.30 imorse.

Så här ser vi ut. Vi som inspekterar. Med fötterna rejält nersjunkna i skånska myllan, med blicken riktad uppåt... Men steglitsen på bilden tittade nog inte efter stormskador, snarare sökte den läckra små tistlar att bekanta sig med. Lite kul att kamouflage under dessa grå dagar finns att erbjudas även till de mest färggranna fåglar vi har. 

Trädkryparen

Oförstående stirrar man in i skogen, inte sällan på närmaste träd. Någonstans därifrån har du förnimmt ett litet ljud, kanske en mörk rörelse. Står blickstilla, spanarantennen helt ute. Ibland händer det, oftast inte. En liten fågel tittar fram bakom granstammen, betraktar dig för en sekund, sedan redan i rörelse. De kan vara närmre en än vad man tror, ändå så svåra att upptäcka. Trädkryparens smygteknik och kamouflage är briljant utvecklade. Rakt framifrån mot trädstam är de inte möjliga att upptäckas. I varje fall inte med mina ögon.

Snart i viltgrytan ? (1)

Bockjakt pågår väl nu. Så inte så underligt om alternativa strategier prövas för att slippa bli del av dignande matbord. Den här fine herrn lär kamouflaget till trots få svårt att undvika just det ödet. Tyvärr. Ensam mitt i  fältet står han och har inte alls radarn påslagen. Så fort huvudet åker ner i betblasten kunde jag avancera mot nästa träd/buske hur  lätt som helst. Jag kan personligen inte föreställa mig att skjuta med patroner på ett sånt här fint djur. Någon sport är det i alla fall inte när man i ganska öppen terräng tillåts smyga sig inpå så här enkelt. Hur som helst så är det ju förstås bra för fotografen med så människovana djur. Vilda givetvis, fattas bara annat. Men med mycket folk i skogarna verkar på en del individer flyktmekanismen trubbats av.