Gåtfullt

Jaha!
Vad är nu detta för bild?

Råbock tagen på långt avstånd i ett i och för sig vackert landskap. Djuret tittar till råga på allt bort från betraktaren. Usel bild?

Nja, titta en gång till. Följ vägens vänstra hjulspår. Bortom krönet går ju en person. Långt hår, grå kappa, håller något vitt i handen, kanske en påse av något slag. Mycket elegant uppenbarelse. Bildelementen knyts så samman, får sitt sammanhang.

Eller är gestalten istället något nedhängande från grenverken? Lagd i passande oskärpa? Jag vet inte. Men jag vet vilken tolkning jag föredrar. Tänk att fortfarande finns människor som bara kan se på fotografi som ett dokument, ett direktavtryck av verklighet. Eller gör det det?

Akvariefågel!

Snabbt växlande väderförhållanden skapar ibland intressant ljus.
Själva fototillfället lockade trots det - i mitt tycke - för stora avståndet. Men det mjukt modellerande ljuset kände jag direkt för. Så bild blev det.

Min känsla är storspov som flyger runt i ett akvarium...  Skulle kunnat vara en surrealistisk tablå, men har alltså serverats av Naturen självt.

Sommarlikt !

Tog dessa bilder när vi hade fenomenalt fint väder. Det var bara häromdagen. Nu har vi haft regn&rusk istället.
Till synes bekymmerslöst går grönbenan fram mot mig. Den hade en fin stund där på övre bilden; värmen och god tillgång på mat borgar för det. Undra på att den ser nöjd ut. På tal om se. Skapligt välförsedd nertill, eller hur? Som att gå med snöskor...

Samma fågel & tidpunkt & plats. Motljuset förvandlar fonden. Från dypöl till ett hav solkatter, som om bilden istället gjorts vid en större sjö. Tänk att det fortfarande finns naturfotografer som tror kamerabilden alltid speglar verklighet. Så länge bilden bara inte manipulerats i efterhand. 

Kronvilt och något för cineasten?

Så har jag haft första sittningen under kronviltsbrunsten. Som vanligt nischar jag in ganska hårt på handjuren. Detta för att de annars är mycket svåra att hitta - och än värre att fotografera - övrig tid på året. Medan hindarna rör sig inom i stort sett samma område år efter år.
Först till ovanstående bild. Detta är en exponeringstest tagen från mitt gömsle. Jaha? Klicka upp den och kolla det markerade området i bildens nedre, centrala del.

Nedre, centrala delen i detta kraftigt uppförstorade utsnitt. Ser ni? Kan hjälpa om man kisar lite med ögonen.

Nu är vi nästan i gränszon till vad kamerasensorn klarar att återge. Jag har förstärkt kontrasten något, bara. I mitten av bilden tittar ett litet djur med klar blick, blank nos och höjda öron rakt på mitt gömsle, från 10 meters avstånd. Räv? Katt? Mårddjur?
Om detta hade jag ingen aning förrän hemma vid datorn något talade om för mig vad som måste kollas. Lite grann som i klassiska filmen Blowup regisserad av Michelangelo Antonioni. Inga andra gemensamma nämnare...

Avslutar med miljöbild på en tjusig 14-taggare - eller fler - i centrum. Framöver blir det betydligt mer av närbilder. Tydliga närbilder.

Om skärpedjup

Det händer alldeles för sällan. Med så många fåglar skulle det inte behöva vara något problem. Men när jag tittar på mina egna bilder återfinns sååå ofta bara en enda fågel i varje ruta. Trots att stället vimlade av individer. Måste ha något att göra med hur jag väljer motiv, såklart. Men säkert spelar rent tekniska parameter in. Som att teleobjektiv kan dimma ner bakgrunder - ofta oönskade - i bilden. Och att valda skärpedjupet med största möjliga bländaröppning trollar bort resten.

Häromdagen i gömslet nere vid sjön reagerade jag på att gråhägern, av alla fåglar, effektivt bortmobbades av ett gäng skrattmåsar. Den större fågeln var för en gångs skull inte lika observant på fotografens förehavanden, utan flög riktigt nära med de förföljande tätt inpå. Tjugotalet bilder hann det bli innan fåglarna sorterat ut sina förehavanden. Och se man på!  Några enstaka bilder uppvisar en av mobbarna, resten visar bara hägern mot ljus himmel. Men var säkra på att i samma synfält rymdes många fler. Det blir att för personen bakom kameran försöka tygla sin entusiasm för det som sker framför. Komma ihåg att blända ner och hoppas exponeringstiden räcker till.

Många

Ensamhet i mängden, känslan att vara olik alla andra, senfärdig, grupptryck, motvalls kärring, envis, göra sin egna grej, fundersam, strategiskt övervägande, tänka utanför boxen. Några tankekrokar jag kommer på till denna bild av grågäss i 100-tal i och runt dammarna. Infernaliskt kacklande oljud en ytterligare.

Light, action!

Vet inte varför men ibland ser jag landskapet som ett slags scen där djuren gör sina föreställningar. Har väl nåt med livlig fantasi att göra, misstänker jag. Då och då ger själva fototillfället bränsle åt idén. Som då en smal strimma solljus tränger ner genom lövverket och fungerar som spotlight i det mörkare därunder.

Det behöver inte ens vara en solstråle. Här ger den solbelysta betongen i bropelaren liknande effekt. En gråhäger bestämmer sig för att spela med...

Deras tid i strålkastarljuset är förstås oftast kort, intensiv. I nästa ögonblick försvinner fågeln ut i anonymitet igen. Autografer undanbedes, tack!

Blottlägger harens innersta tankar

- "Va!? Har Olssons i Silvåkra nätat morötterna"?

Ungefär sådär ser det ut som den tänker, min icke-rädda hare. När den tröttnat på poseringen drog den till fredad mark, 10 meter längre bort... Har djuren börjat bli för bekväma av sig? Skulle inte tro det, jaktens spänning har sedan länge ersatt husbehovet, att ha mat att äta. Men tänk bort jägarna så vete sjutton. Många människor uppskattar att ha viltet in på knutarna, djuren utnyttjar denna frikostighet så mycket de kan. Därav min tolkning av bilden ovan.