Skogen, igen!

Snön lyser upp skogens eftermiddagsdunkel. Dovhinden ville över vägen men en bil hade ställts upp tvärs över vägen... Tur det inte var E4:an.

Vi hinner med lite mer färgglatt. Detta är rödhaken på 4 meters håll.

Bakgrunden, jovisst.
Såg väl inte ut sådär i sökaren?
Nä, men bara nivåer, oskärpa och mättnad som ändrats. Inget photoshopfilter. Blev rätt coolt, tycker jag.

Bilder utan ord

Från i våras.
Snart är vi där, igen.

Porträttvillig fågel

Måhända har den ett rykte som slagskämpe och extremt revirhävdande.
Men som fotografiskt subjekt är det många fåglar som har ett och annat att lära av rödhaken. På bilden ovan sitter den i sin grotta av trädrötter, verkar trivas utmärkt här. "Grottmynningen"är nödutgång om rovfågel dyker upp.

Fågeln är säkert väl medveten om sin fantastiska, lysande färg på bröst och strupe. Kommer särskilt väl till sin rätt i naturens omgivning under årstidens i övrigt nedskalade färgskala.

Mat(o-)skick

Ljudlöst söker den efter en snabbmåltid, de tunna benen rör minimalt om i vattenlagren. Likaså gör de smala fötterna i bottendyn. En fulländad fiskare?

Där!

Smask ! Inte så mycket, men snacks är alltid välkommet i väntan på större byte. I alla fall får man vara i fred för konkurrenterna.

Inte alltid så när man istället lyckas landa Middagen. Alltid finns avundsjuka tjuvar, beredda att jaga för att sno andras. Sjön bjuder på överflöd till alla. Varför inte själv pröva fiska?

Döljer sig

Unge mannen dovhjort ingick i ett större gäng jag ofrivilligt överraskade. Låg hopkurade under en stor gran, höll undan för det blöta, retliga duggregnet. Antagligen sov de allihopa och jag bjöd på abrupt väckning när stigen förde mig nära trädet.

Nymornade, lätt yrvakna reste sig alla, skakade ut sista resterna av sömn, gjorde sig flyktberedda. Men vänta! Vem är det som stört oss? Måste ta en sista titt. Jaså, är det han. Ingen fara på taket. Men ändå. Dags att sjappa nu.
Bilden med 500 mm telet, alldeles för nära. Det var ju kungsfågeln jag letade efter.

Lyser upp vintermörkret

Bilden föreställer den något ovanligare trädkryparen.
Rättare sagt : Fotograferingsvinkeln är inte det vanliga rakt på eller i profil. Utan fågeln klänger sig fast i barken, tittar ut och ner. Bra.

Dunkla förhållanden inne i skogen, långa exponeringstider. Nån gång resulteras i spännande övergångsformer (?). Tycker jag, i alla fall.

Gosedjuret

God fortsättning!

Finns någon enda som inte gillar riktigt gulliga fåglar? Då måste man ha ett hjärta av stål...
Eller titta bort ett par ögonblick. För nu kommer det.

Vilka är chanserna att en ensam stjärtmes slår sig ner på en gren mitt inne i skog, rakt framför näsan på fotografen? Inte särskilt många, vill jag påstå. Men, men.

Det gäller att ta tillvara tillfällena när de en gång kommer. Snällt stannade fågeln kvar några sekunder. Den förädlade ytterligare resultatet genom att småhoppa runt på samma gren, ge fotografen chans till olika vinklar.

Gott nytt år!

En bild från 19:e juni förra året får inleda det nya.
Hoppas ljusa stämningen, inbördes fridfullhet och tolerans mot avvikande får symbolisera 2019 när om ett år det tidsspannet ska sammanfattas.