Kallt !!

Vi håller oss kvar i kylan. Fjällvråk kalasar på slagen vitkindad gås - tror jag. Uppvaktad av skata som gärna skulle vilja ta för sig själv. Fjällvråk i kyla och snö. Så passande utsikt.

Gråhägern ser ofta ut som den fryser, t o m under sommaren. Men iskall dimma rättfärdigar rubriken även till denna bild. Brrr!

 

Vinterfotografi, javisst. Men tre grader plus och svag vind så ingen vargavinter precis. Nä, här är det de stora kontrasterna som skapar upplevd kyla. Och nog ser väl ägretten ut att frysa ?

Så det är snart dags igen...

Ståtliga är de och än mer när det kommer till formationsflygning.

Som här.

I ensamt majestät ändå en imponerande syn.

Sen kommer rovfåglarna och försöker utmana den bilden. Döm själv om de lyckas.

 

Närbild istället för flygdito. Fjäll vråken konsumerar en skata och håller en av dess stjärtfjädrar i näbben innan den spottas ut. Fotograferar man i naturen upplever man både det sköna och det våldsamma. Smällar man får ta. God jul på er !

Nu kommer höst

 

Några bilder från veckan som pågår

Nu é dé jul igen...

...och se hur mina bevingade vänner lugnt inväntar tomtens ankomst.
Balanskonst var ordet !

Barmark blir det av allt döma till helgerna som stundar...

Med dessa fältens väktare önskar jag alla läsare en riktigt god jul !

Människovan, om än ej -vän

Tror faktiskt det är samma fågel trots några dagar skiljer bilderna åt.

Helt annorlunda ljussituation, men ändå... Fjällvråk eller Börringedito. Visade upp sig i samma lilla område några dagar för att senare inte (aldrig? dyka upp igen. Orädd och verkade van vid fotografer. Vad gör du nu?

Fjällvråk!

Idag dimma & sol på samma gång, riktigt häftigt.
Just hemkommen från födelsedagsfirandet. Frugan hälsar och tackar för fina kommentarer!
Så tillbaka till arkivet och fjällvråken-som-satte-sig-på-stolpe-mitt-framför-ögonen-på-mig.
Så var det ; körde fram mot bron, fågeln satt på räcket och flydde till stolpen sexti meter bort och var sen hur snäll som helst.

En gnutta sol bländade fågeln, blänkte till i ögat. Kanske den tyckte jag var mest irriterande, kanske inte. Det blåste kraftigt och mitt motiv kämpade för att hålla sig kvar. Det finns - som väl är -gott om klor att borra sig fast med...

När fåglar lyfter

Min första fjällvråk för säsongen. Just när den säger tack och adjö efter en längre sittning.
Tyvärr ingen perfekt bildfil men det är som det är. Inte ens den bästa utrustning hanterar ultrasnabba rörelser 100%-igt. Kanske kunnat gjort tillsammans med vassare fotograf, kanske inte ens då. Hade det varit annorlunda och bilderna alla blivit lika perfekta varje gång, skulle nog många bildskapare söka sig andra sysselsättningar. Tror jag. Utmaningen ligger ju inte i att ta samma bra. Utan göra "jobbet" allt bättre. Finna frid i tanken att bättre hanterade prospekt förmodligen finns att tillgå i framtiden. Tror i alla fall jag.
Jo, jag fick - i konventionell mening - bättre bilder på vråken och de kommer att flyta upp här på bloggen, var så säkra. Men ingen lika illustrativ på lyftet. Jag gillar det här momentet mellan vila och flykt.

Före - efter

Regn, blåst och dimma. Inte bästa förutsättningarna att testa nya kameran. Eller ens hitta något motiv att öva på. Till slut ge sig ormvråken-mitt-i-byn till känna. Det är den i bild 2.  Bild 1 är första fågelbilden med nyförvärvet. Togs igår.

Inte så lätt att se i webutförande. Men som sagt. Hyggligt resultat. Alltså före mikrofokusjusteringen. Det är en härlig känsla att i sökaren se hur snabbt autofokusen låses på målet.

Bättre skärpa, utan tvekan. Och viktigare än så. Mer utrymme för justeringar på råfilerna än tidigare. Jag har ju i min Pentaxkamera ( K3:an ) tillgång till Sonys fina 24 megapixelssensor och vet vad den går för. Canon har gjort framsteg, ingen diskussion om detta. Det märks kanske bäst när motiv i motljus ska ljusbalanseras i råfilskonverteraren,  och / eller hela rutan underexponerats. På bilden ovan har en hel del krut fått läggas på vråkens mörka fjäderdräkt och i alla fall jag kan inte upptäcka störande artefakter. Inte mer än vanligt, i alla fall. Och det är gott så.

Väntar på trafikoffer?

Trafikoffer?! Ibland kan svenskan bli stelbent som byråkrati. Någon som vet ett bättre ord? På engelska blir det ju roadkill. Lätt att uttala, med suverän grafisk klarhet.
Senaste tidens usla väder har tullat hårt på bildarkiven. Men igår gick det bra med live action. Snön ligger kvar på fåtalet platser. Alltid spännande för mig att hitta liv i dessa partier.

Även om platsen bara utgörs av ett grunt dike längs landsvägen. Det rådde lågtrafik, jag kunde stanna och lyckas ta två bilder på fjällvråken från riktigt nära håll innan den tröttnar. Ja, åtminstone tror jag den är en fjällvråk. Intressant med snö som läckert övertäcker en annars bildmässigt torftig miljö.

Gillar fåglar snö?

Dagens ämne är snö. Ymnigt fallande, men väl marklandad med knappt synbart resultat. Tyvärr.
Detta hände igår.

Den unga havsörnen (?) på första bilden kalasade på något långt borta i fjärran, lät sig inte alls störas av mina göranden.

Betydligt närmre satt fjällvråken på sin stolpe. Inte heller den störde sig det minsta. Har god koll på läget, högt som den sitter.

Slutligen en stolt gråsparv vid min matning. Fotograferad från 3 meter har ni redan förstått att den inte bryr sig ett endaste dugg. Här finns massor med mat och den tycks vara väl värd att ta lite snöglopp för...

Hej då!

En sista hälsning från årets koloni av fjällvråk. Bilden togs för ett par veckor sedan och i alla fall jag har inte sett till något senare exemplar. Varmt välkomna tillbaka till hösten! Hoppas ni fåglar oxå tycker att det är lite spännande med oss fotografer och inte bara tvärtom. Visst pryder eftermiddagens blekt gula ljus fågeln mot den blå fonden?

Rutin?

Mulet, men inte blygrått. Ljus finns så det räcker. Så idag ska jag tillbaka till samma platser som igår. Kanske kryddar anrättningen med ett besök till Almentornet. Hunden är med. En vanlig dag i Deerhunters liv.

Ett lyft för vråken?

Här visar jag upp fjällvråken i ögonblicket just innan den blir luftburen. Samma individ som publicerats här tidigare. I vackert, vinterskrudat landskap tog den chansen att få visa upp vingarnas magnifika undersida. Våra förfäder -  ur jägarsamhället - har annars tillsett att undflyende fåglar mest visar baken till och på så sätt minimerar sin träffyta. Smällar vi européer med vårt historiskt sett höga jakttryck får ta, annars hade vi sentida ättlingar väl inte funnits till...

Kunskap är mackt!

Här spanas det efter gnagare. Vegetationen i bakgrunden ser normalt vinterfrodig ut. Så kanske fågeln får sitta kvar hungrig. Huh? Hur hänger nu dessa påståenden ihop? Har han gått bananas totalt, eller? Lugn, det finns förklaringar. Intresserar man sig för djur i allmänhet - och fåglar i synnerhet -  finner man sig raskt  förflyttad till forskningens absoluta framkanter. Umeåuniversitetet har nämligen producerat kunskapen att från satellit kan gnagarnas framfart i vegetationen kvantifieras så exakt att matlusten s a s lämnar spår efter sig. Speciellt år då lämlar och andra småkryp härjar som värst. Så om ni någon gång hamnar i omloppsbana runt vår kära planet kan ni med vetenskaplig exakthet konstatera om vi haft lämmelår eller inte. Mycket mer praktiskt än att ringa och fråga en norrlänning!    Källa :  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sorkspar-syns-fran-rymden_7234825.svd