Gruvliga scener

Fågelinfluensan slår med full kraft till nu. De stackars offren blir desorienterade och tappar balansen.

När de inte längre kan flyga med flocken blir de kvar likt strandade monument. Lätta offer för rovdjur.

 

Det sägs att havsörnar - som nog inte är sena att dra fördel av situationen - inte blir smittade. Det är nog tur det när bara på ängarna tjugotalet fåglar kalasar på offren . Som naturfotograf ska man inte väja för naturens gång, men när den här fågeln såg ut att drunkna kunde jag inte längre fotografera.

Dagen efter. En skadad vitkindad ytterligare. Just nu verkar denna art ta största smällarna. På bara några hundra kvadratmeter kunde jag upptäcka åtta till döda fågelkroppar. Huh!

Som de på samma ställe kan uppträda i hundratals, ja ibland tusentals individer är det kanske inte så konstigt att skadade vitkindade gäss oftare kan observeras.  Här i alla fall en fullt frisk fågel, fotograferad nära från bil.

Hemma

Jag hör till den delen av människor som gärna gräver där de står. Försöker finna mina "fynd" i närmiljö. När jag åkt ner till samma sjö för hundrade gången längtar jag redan till nästa.

Här en ytterligare fisktärna-med-fisk-i-mun-bild. Helt vanlig men titta noga bakom tärnans huvud. Märklig optisk effekt och helt osökt, så klart.

En till på samma tema som går att variera i oändlighet. Men de är skickliga fiskare, tärnorna.

Där tärnor uppträder finns oftast skrattmåsar. Avslutar inlägget med två bilder helt utan mysighetsfaktor. Bilden ovan uppvisar ingen familjär gemenskap. Utan en vuxen som försökte dränka en (föräldrarlös?) måsunge.

Gär det inte att dränka ungen kan man alltid hacka med näbben. Ungens skräckslagna blick ristar djupa ärr i min själ. Ibland blir naturens verklighet bara - för verklig.

Motsatser

Stridsfågel?
Nja, med hängande vingar har den kanske råkat ut för något annat tråkigt. Men onekligen ser storken aggressiv ut. Kan säkert rejält lappa till oönskat sällskap eller så verkar bilden på mig. Dess motsats?

Måste bli andungen ovan. Som äter hela tiden och här klättrat upp på näckrosbladet för att bättre komma åt. En scen av blidhet och lätthet över ett försvarslöst djur. Enda överlevande försäkringen är mamma och pappa. Det verkar inte ungen just nu fundera så mycket över.

Hägrar hägrar

Under många år drömde man om dessa vita, stora fåglar. Så trevligt det skulle vara att nån gång fånga dem på sensorn. Gråhäger i all ära, sa man då, men ägretter. De är the thing.
Nu är vi där. Alla farhågor om att vattnen skulle utfiskas av de nya gästerna tycks ha kommit på skam. Sa man inte så även om skarvpopulationen när den expanderade som mest? Då gick det nog ändå 100 skarvar på varje ägrett...

Mitt intryck är att gråhägrarna även de har haft fina år. I somras i en mindre damm räknades 85 gråhägrar in. Dagen innan hade de varit än fler... Detta var förstås innan torkan slog till. Att det trots allt även regnade är annars bilden ovan bevis för.

Men  - som vanligt - är inte allt klang och jubel. På individnivå, åtminstone. Vad kan ha hänt stackars fågeln i bilden ovan? Kanske har den flugit in i kraftkabeln, kanske något annat. Kan bara hoppas att den kan svälja. Åtminstone försökte den fiska. Alltid något.

Skadad stork dag två och tre

Dag två och fågeln uppehöll sig i samma del av ängarna. Ensam som alltid. Ännu haltar den men mycket mindre. Dess prospekt ser nu ljusare ut.

Dag tre och det ser ännu lite bättre ut. Kanske den vill säga något med sitt vänsterben där den låter det ostentativt flyga ut, men hältan är det inte så mycket kvar av.

Vilket bäst visas av sista bilden. Nu kan den stödja sig på båda benen utan att näbben åker i backen.
Har inte kollat upp det men kanske fågeln utgör ena hälften till det par som redan häckar i samma område. I så fall har den haft ett par tuffa dagar med att både kurera sig själv och mata sin avkomma.

Skadad stork dag 1

Så var det. Stackars fågeln haltade svårt. Var blockhalt, som hästvännerna skulle ha sagt om sina fyrbenta kompisar. Storken försökte låta bli att alls stödja sig på vänstra benet med åtföljande typisk hävande kroppsrörelser.

-Titta på mitt ben! Jag har gjort mig illa!
Ser onekligen ut som att fågeln vill visa oss på orsaken till nuvarande tillstånd. Det är allvarligt och inte bara för en enskild individ har drabbats. Artbeståndet är ännu inte helt säkrat, varje individ räknas för att hela gruppen ska överleva. En kritisk massa måste först överkommas.

Fågeln såg annars OK ut. Inget verkade brutet, alla tår i behåll. Kanske den bara törnat emot en gren när den landat. Positivt var ju att den kunde äta vilket den gjorde hela tiden under halvtimmen jag studerade den. Sa till mig själv : Jag kommer tillbaka imorgon och så får vi kanske veta mer om fågeln stannar kvar, ringmärkt i Stockholm som den en gång blivit.

Tragik i kubik

Ett djur som bevisligen farit riktigt illa, om det ens - ett par dar efter tagningen -  överlevt så här långt. Stackars måsen har råkat riktigt illa ut. Förmodligen kämpat sig ur ett rovdjursöverfall. Med blodig hals och släpande vinge utan längre framtid, gissar jag. Visst, skador inträffar och måste inträffa. Direkt konfronterad uppstår ändå nedslående tankar.

Det är synd om djuren (6)

Många av våra älskade djur har det svårt nu. Extra svårt hade denna hanne av gräsand som jag i förrgår påträffade vid kanten av den strida ån. Där satt den blickstilla kvar medan resten av gänget redan försvunnit i fjärran. Oförmögen att se, oförmögen att röra sig?

Ser det inte dessutom ut som den stackaren drabbats av något slags oljespill? Istället för luftigt, torrt burr ser pälsen väldigt insmetad ut. Verkar som den dessutom förlorat ett öga.
Uggghh!
Jag tror inte att du lever längre, förmodligen blev du mat till andra djur. Ditt öde blev grymt, likt världens i stort. Vintern är vacker men när man träffar på negativ dramatik som denna, är det inte utan man längtar till helande vår.

Heligt förbannad!

Allt är inte guld som glimrar. Alla människor förtjänar inte kallas så.
Går längs ån, fortsätter förbi plattformen och är snart där vägen tar slut. Här möts även två fruktbara åar. Normalt ett bra ställe för fågel.
Tyvärr även tillhåll för vissa tvåbenta, tvivelaktiga figurer. De gör upp eld, stjäl trämöblerna kommunen ställt ut, lämnar alla sitt skräp som plastpåsar, engångsgrillar och vad inte kvar på platsen. Förmodligen tjuvfiskar de dessutom. Människor likt dessa dessa författaren Stephen King träffande kallat Det låga folket.
Jag vet att här på bloggen är det idel öppna dörrar jag slår in. Men nån gång måste känslor komma ut. När jag är framme på min promenad lyser två tjugolitersdunkar i ögonen. F-n så folk skräpar ner!
Lite senare. Fotograferar soporna. Vad i ##XX&&! Vem dumpade dessa dunkar?! Groteskt nog har ena skruvlocket tagits bort och eventuella innehållet tillåtits rinna ut. Jag blir heligt förbannad, senare skäms jag över de dårskaper några bland oss tillåter sig. Men innehållet kanske bara var vatten för släckning av öppna elden?

När vi ändå är inne på temat mänskliga tragedier. Taggtråd användes först av kofösare för provisoriska inhägnader under flytten mot amerikanska västern. Senare i krig av alla slag. När ska det gå upp för svenska djurhållare att tiden för taggtråd sen länge är passerad. Byt ut skiten! Samla dessutom gärna in gamla härvor ni lämnat kvar i naturen. Betrakta gärna bilder som på unge hjorten ovan. Ta sen ansvar för tidigare felaktiga beslut. Några skäms tydligen inte alls för att kalla sig för öppna landskapets försvarare när de istället snarare är de öppna sårens tillskyndare. Bilden från i förrgår.