Den tiden på året nu...

Skrattmås med sin unge. Ja, det fanns fler gömda i bobygget á la stratovulkan

På tal om höjder. Kanske just dessa knipaungar kastat sig ut från sitt bo i hålträdet. Nu tryggt simmande på vattenspegeln.

 

Små, men stora nog att försvara sig? Honan fick sju ungar i kullen och hittills har allt gått bra.

De växer fort...

OK, de är inte samma av art. Men ändå. Samma sjö, två veckors mellanrum.

Valfrihet

Genom livet gör man sina val, heter det. Ett av mina bättre igår var att åka till ett ställe jag bara sällan besöker, men på plats redan känt potentialen. Först helt ensam, men en bit in på eftermiddagen blev det snart folkligt med fotografer och skådare lite varstans.

En svan med sina tre ungar behagade simma mot mig, stannar till med ett kraftigt vassbestånd oss emellan. Men se där, en liten, ja minimal lucka!

Den vuxne individen med korrekt vitbalans, ungen hamnade bakom "grönt filter" och lite i oskärpa. Väl planerat fotografi, inte sant..?
Nå, lite tur måste fotografen ha.

Upp och hoppa!

Jag hör till de som gärna tror djur är annat och mer än instinktsstyrda maskiner. Att de har en själ och i någon mening är medvetna om sitt jag. Så när jag betraktar bilden nedan tänker jag direkt på sömniga morgnar när föräldrarna försökte skaka liv i en och skolbussen går ju om tjugo minuter...

Att de kommunicerar med varandra, förälder och unge, det framgår väl i alla fall på respektives åtbörder/gester. Och ungens blick signalerar resignerad trötthet. Ungefär som min egen måste gjort på den tiden det begav sig.

Från Tåkerns vassar (2)

OBS!
Varning för hög gullighetsfaktor!

Dessa tider är det såklart omöjligt att missa alla högljudda barnkammare därute. Ljudliga? Ja, men inte alla. Vuxna knölsvanar pratar inte och deras ungar är lika tysta. Normalt försvaras reviret aggressivt av de vuxna - det har vi väl alla upplevt - men av någon anledning tyckte fru och herr knölsvan att idag, just idag, fick det vara med det. Vi var flera som från strandkanten oattackerade kunde fotografera familjen från bara ett par stegs avstånd. Allt medan fåglarna i godan ro åt av sjögräset.

Bilden illustrerar oxå dilemmat jag ibland möter. Att med alldeles för mycket brännvidd försöka hantera en situation som denna. Ibland kunde en telezoom vara önskvärd. Men, hej! Det blev bild ändå. Den lille ulltotten hejdades för ett kort ögonblick i matorgien och ut ur kameran kommer den här troskyldiga blicken.Gullighet och ullighet. Här finns det mesta för den som förstår uppskatta dessa värden.