Regn & sol

Det har som bekant varit en blöt sommar och höst i mina trakter. Lika bekant är väl att efter regn kan komma sol. Ibland med bedårande ljus. Här några exempel där ljuset kanske betyder mer än motivet.

Fast det stämde ju inte med bilden ovan. Lokalt regnar det istället för fullt - grönsiskan söker skydd så nära trädstammen som bara är möjligt - och lika lokalt börjar molnen spricka upp i fonden. Fest för naturfotografen.

Till slut så...

Det skiljer mindre än en vecka. I stort samma plats, kan skilja på några meter. Nere på ängarna där jag letat efter första riktiga vårtecknen ett bra tag nu. Kan i och för sig förstå att fåglarna dröjer; med blåsten som råder är det måhända lätt att ta sig hit men jobbigt att leva. Som fotograf gillar jag kanske snötäcket/reflexskärmen, men nån gång ska ju vintern ända.


Nå, hur gick det med vårtecknen?
Jo. årets första riktigt säkra kort anlände framför min kamera i lördags, sen eftermiddag. Tofsvipan huttrade i blåsten och med nära nollan i temperatur hoppade den omkring på sitt karaktäristiskt knyckande vis.

Fördelen med att vara tidig är väl den att de kan välja bästa revirplatsen. Honorna kommer senare och då gäller det för den frysande hanen på bild att ha åstadkommit något positivt i boväg. Vem sa att det var lätt att vara man...?

23/12 och dags...

...dags för den förxxx:de julgranen. Först iväg för att köpa ny fot för den gamla kunde vi inte hitta. Hittade en stilig metallsak. Gick sönder direkt man rörde vid den. Givetvis kraschade hela härligheten, gran, ljus, kulor och allt,  i golvet. Givetvis hade en mindre tänkande individ - ja, ja, det var väl jag , då - redan fyllt foten med sockervatten. Efter bara en halvtimmes svabbande var golvet någorlunda torrt. Med skiftnyckel drogs granen till slut fast och - just nu åtminstone - står vår julgran ståtlig och fin. Sonen klädde den med bravur.

Mörka tankar under detta arbete födde idén om en lika mörk fågel som dagens inlägg. Så varsågoda, en råka, fågeln nästan alla skyr. Trots att arten är enastående intelligent bland fåglar. Den här svepte förbi tornet och 1/000-delen senare blev den sensoriserad. Jag tycker de blå skiftningarna i det mörka är - vackra. Smart & vacker. Normalt en verkligt vinnande kombination. Men inte här?

Första tofsviporna!

Från igår. Ett riktigt härligt vårtecken. Hoppas nu väderleken inte spelar oss och fåglarna samma fula spratt som skedde 2013. Med en fruktansvärd kall mars som skickade de första invandrarna antingen tillbaka därifrån de kom. Eller till ett betydligt värre ställe. Redan ett litet bakslag idag. Med vind och lätt snöfall horisontellt. Men det räknar de här tuffingarna säkert med. De var fyra fåglar som jag upptäckte på ängarna.
Medan vi ändå uppehåller oss där :

Vitkindad gås snackar och smackar med tungan långt ute.

Gräsandshonan tar en promenad. Mycket änder här i år. Har säkert att göra med alla regnmängder vi fått, med stora öppna vattenytor som resultat.

Råkan gräver efter (mask?) något, tar ett steg tillbaka och fixerar noga vad som ska hända. Rätt vad det är börjar dess kraftiga näbb exkavera så jordkokor flyger.
Samtliga bilder från denna vecka.

Värmeböljan, den värmeböljan som råder

Senaste tiden har temperaturen pendlat mellan 25 och 30 grader. För mig är aningen för mycket värme påskruvad, andra trivs som aldrig förr. Söker stöd från fotografiska operationer utförda i vintras istället. Titta! Snö. Så ljuvligt svalkande. Och en råka, dessutom.

När dessa bilder gjordes så var det ju sommarperioden som lockade, med all sin värme och mer. Jag tycks aldrig bli riktigt nöjd, en sjuka jag nog delar med fler... Faktorn som alltid till det bättre skiljer sommarhalvåret från resten av året, är ju ljuset. Enligt Exif togs bilden ovan veckan före jul. Exponeringstiden mitt på dagen blev 1/80 s. Godnatt!

Oälskade !

Många förbiser nog kråkfåglar, ägnar dem minimal uppmärksamhet. När det inte gäller deras negativa påverkan på människors liv, förstås. Då blir det gärna annan ton. Skönhetsvärden och kråka är nog värden kompatibla bara för förstörda natursjälar som min.

Se bara hur vackert de ligger i luftlagren!

Råkan sitter lugnt kvar på sin stolpe medan omvärlden går i spinn...

Avskydda, bortjagade av alla utom sitt eget släkte. Möjligen. Men vill man försörja sig som äggtjuv är det väl bra att straff i form av trakasseri och tjuvnyp omedelbart utdelas?

Lite av varje och om att tålamod kan löna sig.

Är man ofta ute ser man ibland saker man inte räknat med. Idag fotograferade jag en kronhjortshind med kalv på den lilla vägen till fågelplattformen, alldeles intill ån. Har nu vandrat denna led upp och ner ett antal gånger och innan detta fynd är ett exemplar av fälthare det enda däggdjur som behagat visat sig. Man ska aldrig ge sig, till slut kommer djuren till en. Men det är lättare att säga än göra...
Ängarna har varit torrlagda. Men nu, efter ganska häftigt regnande har till sist lite vatten brutit fram. Med en gång fylls platsen med fågelliv. Igår tyvärr alltför långt bort för att kunna fotograferas. Med ett undantag. Den trevliga råkan som i detta helt obeskurna skick vandrade runt framför kameran. Så nära blir detaljrikedomen nästan haptisk, kolla in näbben, t ex.
Igår träffade jag en bild som kanske inte ska räknas hit. Men som den kom fram får den komma med ändå.

Nästan obeskuren här i bilden låg bondkatten bland ensilagebalarna och spanade efter vilka småfåglar som kan tänkas irra sig för nära. Storken brydde den sig visligen inte om. Men fortfarande finns en del tättingar att välja på.

Om tuffa jobb

Läser i dagens tidning om länsstyrelsen rovdjurshandläggare som ensamma tycks ha fått på sin lott att sköta korrespondensen med människor oroliga för vargstammens spridning inom landskapet. Enligt artikeln bombarderas de med mejl bl a från folk som menar att handläggarna "... är vargkramare som mörkar om närvaron av varg och döljer obekväma sanningar." * Det kan inte vara lätt att ensamma göra jobbet med så mycket näthat ständigt närvarande. Ensamma känner sig nog inte sällan de djurskyddsinspektörer som - ibland med poliserskort -  kontrollerar kreatursbesättningar eller hästhållning eller vad inte. Kungsörnarnas framtida bestånd har ju just ventilerats. Verkar som många frågor om människors interaktion med vissa djur föder stormande känslor. Säkert något vi bär med oss från gångna tider när frågan kunde betyda överlevnad för dagen.
Vet inte om råkan närmast i bilden ovan även den känner sig isolerad i sitt utövande. Men som ämnet ska illustreras får den idag stå som symbol för djurrelaterade ensamjobb svåra att utföra.

* Sydsvenskan 2013-09-21, A-del, sid 6

Stoppad av vintern!

Tänkt ut planen att imorse skulle jag ffg på länge ta en fotorunda i  skogen och kanske ges chansen att leva upp till mitt namn. Nu när dagen äntligen börjar lite tidigare. Oj, oj, så feltänkt. Utanför rådde rena vinterkaoset, 5 minusgrader, 10 cm nysnö och oplogade landsvägar. Det hade jag väl kunnat stå ut med. Men är det något jag inte gillar med skogsbesöken är det vägar med pölar förvandlade till präktig kärnis och snö som övertäcker hela härligheten. Som apterade fällor väntar de på ditt felsteg och broddar hjälper inte alls;  ett perfekt recept för benskador öppnar upp. Tro mig, jag har redan drabbats. Än värre, fotoutrustningen lär i fallet förvandlas till skrot. Bättre då att avstå en fridag och hoppas, hoppas att åtminstone snön försvunnit till imorgon.

Äventyr väntar!

Diverse gods som flutit upp på senare tid. Exif ska vara intakt i alla mina publicerade bilder.