En tur till reningsverket...

... för att stämma träff med en ovanlig fågel, blåvingad årta. Enligt fågelboken ganska ovanlig t o m i Europa då den lär vara amerikansk underart. Desto märkligare att en sådan raritet hittas i reningsverkets smutsiga bassänger...

Denna dagen simmade den tillsammans med skedänder och verkade trivas utmärkt med det sällskapet. 

 

Tyvärr knep den ihop vingarna så att det utmärkande, blå fältet därunder sken med sin frånvaro. Snäll och oskygg. Inga dumma attribut alls för en fågel.

Bonusmotiv gav forsärlan på andra sidan vattnet.

Just nu : Livet på ängarna

Vid denna tid erbjuds som vanligt många fina motiv där ute på ängarna. Fåglar rastar, stannar ett par dar eller väljer att häcka på platsen. En av karaktärsfåglarna denna vår är krickan, den minsta anden.

Storken kommer tillbaka, kanske från Polen.

Ett väldigt pipande och tutande där ute nu. En del verkar gärna slippa ta del av det...

Första brushanen för egen del. Satt helt ensam, tyvärr. Spårlöst borta sen dess.

Lika välkomna som punktliga kommer storspovarna hit. Löste ett korsord där det påstods att denna fågel är världens största vadare. Lät överraskande, tyckte jag. Uppgift kontrollerad och befunnen sann.

Mindre vanliga är skedänder. Lycka då att inte mindre än sex hanar och en hona simmade runt för några dagar. Slutaren fick jobba, vill jag lova.

 

Med sina vackra ben i ännu inte uppvuxen omgivning ståtar här rödbenan på bild. Om ens egna kunde vara lika välfärgade...

Gott nytt år!

En bild från 19:e juni förra året får inleda det nya.
Hoppas ljusa stämningen, inbördes fridfullhet och tolerans mot avvikande får symbolisera 2019 när om ett år det tidsspannet ska sammanfattas.

Gillar inte varandra

Uppehåller man sig vid en fågellokal får man förr eller senare ta del av revirstrider,ja, alla sorters strider. Det är knappast välkomnande gester vi ser i rutan ovan.

I gänget med gravänder fanns alltid minst en slagskämpe. Motade energiskt bort alla sorters änder och - så klart - alla andra konkurrerande gravänder.

Änder emellan fajtades så klart även de.. Här hanar av skednd som tröttnat på varandra..

Tuffa är de mindre som inte backar för de större. Grönbena vs brushane kan dock bara sluta med den förres snöpliga och snabba sorti.

Störst bland fåglarna på ängarna är svanarna. Har de ungar tolereras inga andra i närheten. Sångsvanarna här ger sig på alla utom knölisen, då. Knölisen kan se till att inga sångsvanar delar samma vatten. Och så fortsätter det.

Konsten att koppla av

För att vara förmodat vilda fåglar betedde sig dessa likaså förmodade skedänder en smula underligt : Som plats till sin powernap hade de valt ett ställe intill vägen. Bilar kör förbi och de bryr sig inte. Mitt fordon stannade så nära jag bara kunde komma. Då hände det som syns på bilderna. Ögat öppnade sig. För att genast slutas via ett vitt ögonlock. Om det kan vara ID-ledtråd.

Fantastiska fåglar, så trygga i sig själva. Om jag velat hade jag antagligen tillåtits fylla hela minneskortet . Bilderna minimalt beskurna och jag skulle gärna träffa på paret igen. De har säkert ett och annat trick att lära ut till oss stressade människor.

PM till fotografen (2)

Hanne av skedand vilar ut i sommarkvällens varma ljus. Hade hans fulla uppmärksamhet, kanske han ligger på ägg? Honan - den glada - badade med liv och lust strax utanför bildkanten. Hon hade sällskap av en rödbena. Bilden togs igår. Det sjuder av liv i naturen. Det är ett intryck jag måste ta med in i vintermörkret som kommer.

Glad & vacker!

Skedandshonan lyckas alltid se glad ut. Bara det kvalificerar henne till denna blogg.

Inte mycket tid att lägga på författande; nu ska sommarbetet för våra hästar stängslas upp.
Ses imorgon!

Ljudlig lycka ?

En liten återblick på sommarhalvåret som varit. Med insektssurr och snattrande änder. Många mer ljud, såklart. Naturen tystnar tvärt mot förvintern även om fåglarna vid min matning gör sitt bästa för att bevisa motsatsen.
Nu kommer jag inte ihåg om änderna i nedanstående bild var så ljudliga av sig. Men den där näbben verkar som gjord för produktion av smattrande snatter.

Bilden gör mig glad. Hur då ? Sällan har jag fått med så mycket av - ja, kanske förnöjsamhet är rätta ordet här. I en och samma ruta. Kanske änderna är istället hungriga och besvärade av min fotografiska uppvaktning ? Men i mina ögon radieras lyckan av att befinna sig här och nu ut. Och det räcker för nu. För mig.

På land, till sjöss och i luften

Hoppas Mercedes-Benz ursäktar att jag parafraserar på innebörden i deras treuddiga stjärna. Som det bara är fåglarna som klarar av alla tre elementen - om vi för ett ögonblick utesluter mänskliga uppfinningar - passar den rätt bra in här.

Av alla bilmärken tycker jag bäst om Stuttgartbaserade Mercedes. Bilmärket med en enda nackdel. Priset.

Det finns förstås konkurrenter som lyckats nästan lika bra. Just nu har jag en sån i min ägo. Men känslan av att sväva fram på vägen finns bara i originalet, automobilens uppfinnare.