Långt avstånd vs nära

Japp. Så fjärran som kanske 75 meter gör att jag fick med rejäl miljö runt rådjuret. Det var sen eftermiddag och solen stod lågt, nästan antände skogen. Passande miljö till ett djur som ännu hade mesta av vinterpälsen kvar.

 

Dovhinden fotade jag från mobilt gömställe, d v s från bilen. Djuret betade helt nära skogsvägen jag körde på, totalt obekymrad av sakernas tillstånd. Möjligtvis skönjer jag en smula förvåning. Obeskuren bild som nästan fick plats med klövarna. Istället med haptisk kvalitet; visst skulle det vara gott att stryka djuret längs pälsen? Tycker i alla fall jag. ISO 10000, 1/25 s. Tänk att de kan stå så stilla!

Hopp om framtid (?)

På senare tid har jag återanknutit bekantskapen med ett skogsområde jag förr hämtade mycket material från. Av för högt jakttryck, lösspringande hundar eller annat avtog bildmöjligheterna och därmed intresset för den skogen.

Ovannämnda faktorer gäller fortfarande, men artbestånden tycks ha utvecklats i rätt riktning ändå. Eller har jag kanske bara haft tur?

Det gäller att vara ute i rättan tid. Här gäller ett smalt, smalt spann vid gryning/skymning. Annars går man förmodligen tomhänt hem.

 

Fototekniskt gäller tuffa tag. Fullt öppen bländare, så klart. ISO-värden på upp till 30.000 och ändå lååånga exponeringstider. Förbarmande då att djuren bäst skyddar sig genom att blickstilla vänta ut upplevda hotsituationer och samtidigt bli fotografens bästa hjälp. 

Tack så mycket!

För snart ett år sedan...

Åren går fort. Så blir snart också detta annus horribilis lagt till handlingarna. Kinesisk djurmarknad sätter fälleben på resten av världen. Groteskt. Som flesta andra försöker vi klara oss undan genom självvald isolering. Tillvaron skälvde dock till när grannens barn blev smittat. Nu - på lokala planet - är situationen i stort värre än någonsin. Ska det aldrig ta slut?

Som om skånsk vinter inte redan i sig självt kan skapa ångest i människan. Är i alla fall djupt tacksam för att viltfotograferandet kunnat fortsätta som nästan som vanligt.

 

Bilderna från tidigt 2020. Sparvhökar tog stundom stort intresse för min fågelmatning. Kunde också sitta på staketet intill landsvägen och långa stunder inte göra annat. Medan småfåglar hukar sig bland buskar och snår, hungrigt väntande på sin tur att få ta för sig av serverade läckerheterna. Snacka om att kontrollera sin omgivning. Nästan lika effektivt som pesten...

Klärobskyr i skogen

Den här fina rågeten hittade jag i en mindre frekventerad del av skogen. Ömsom bökande i marken, ömsom solbadande. Det var rätt sen kväll, solljuset lågt och en del ljus hittade in bland skuggorna.

Vid den tidpunkten - ungefär för en vecka sen - fanns bara futtiga rudiment kvar av vinterpäls. Tur är det för nu veckan efter har temperaturerna påtagligt stigit. Här har hon fått vittring på min person men ännu inte avgjort om det är dags att sjappa. Blicken irrar, öronen roterar. Bara några få sekunder kvar av den fotosessionen...

Bock & Get

Djuret låg ute i sena kvällssolen och bara njöt. På rätt nära håll var han alldeles försjunken i sitt för att höra eller se mig där jag satte ner kameran - på enbenet -  mot marken. Siktade och sköt. Man ser på bilden hur viga de är och intar till synes med lättja den rätt komplicerade kroppsställningen.

Nästan samma plats, möjligen samma dag. Jag är för lat för att titta efter. Ett förtjusande rå mitt i bokskogen försöker lokalisera vad slutarljudet kommer ifrån. Hon verkar inte se mig. Gott så. Djur som dess är verkligen värda sin vikt i guld för naturfotografen.

Väl dolda...

...tittar de ändå gärna ut. Vill väl veta vad jag är för en.

Ibland lyckas de se ut själva men ändå kräva mer än tillfällig blick för att avslöjas. Hornen avslöjade denne dovhjort - jag kom körande på mindre landsväg och hade möjlighet att stanna bilen - trots väl tillbakalutat huvud.

Glad som spelemannen tittar han upp, i god vetskap om att när insektsbetten blir för svåra stå ut med är det bara att igen sänka sig ner i rapsfältet.
Bilderna från den ljuvliga sommar som nyss lämnat oss.

19 minuter

Några resultat efter en mer än 19 minuter lång, sammanhängande skjutning. Befinner mig på skogsvägen med geten till höger, bocken på andra sidan. Inte så konstigt scenario från ett välgjort gömsle, kanske. Men här är jag helt utan. Min enda hjälp (?) är en camojacka. Plus att den lilla vind som var fläktade från djuren mot mig.

Alldeles för mycket brännvidd påskruvad, men vad gör man?
Bocken tittade åt alla håll, även mot mig utan att synbart reagera. Som den djurvän jag är önskar jag gärna mig magiska egenskaper i umgänge med skogens vilt, men vet så klart att villkor är desamma för alla. Så ett lyckligt sammanträffande att två av de mer skygga bland skogens större däggdjur lät sig fotograferas under så lång tid.
Hade jag varit starkare hade en ytterligare kamera med 300 mm brännvidd varit att föredra.

Kväll i skogen

För det mesta går damerna för sig själva, herrar likaså.
Rådjuren kanske är de som sällskapar minst sällan med varandra, åtminstone i mina hemtrakter.
Nå, de här två verkade ha haft en skön slummer -  tätt vilande mot varandra -  tills jag stötte på dem.

Medan kameran arbetar stannar de lugnt kvar i sin lega. Bocken verkar mest nyfiken. Plötsligt reser sig båda.

Ooops.
En till gentleman kommer ut ur skuggorna, mellan mig och motiv. Snabbt fokusskifte och där, där fick jag några bättre bilder.
Det var en magisk kväll för några veckor sen. Nästan som de kunde bli förr om åren.

Som göms i snö...

För en kort tid låg skånska landskapet väl inbäddat i nyfallen snö. Genast uppstår problem för vissa fyrbenta individer, som t ex rådjur, att fylla magen. Men de kommer oftast på råd och efter ha sparkat bort snötäcket ligger hela härligheten åter blottlagd. De här djuren - och några till utanför bildkant - passade på att storligen förse sig. De var inte särskilt oroliga för min figur.

Råvilt från förr !

Fortsätter tidresan med överblivna 2016-skott.
Denna gång några rådjur.
Konstigt nog tagna samma månad, i december. Kunde man kanske annars inte tro. Av pälsen att döma, menar jag. Ljuset utför sina tricks...

Första bilden en vaksam get,

följd av en något mer djärv, i normal vinterskrud.

Kidet - snart vuxet - som oftast minst bekymrad över min närvaro.

Varför ?

Enda anledningen att publicera bilden är dess EXIF-data. ISO 10000 är kanske ingen knall numera. Men 1/13 s på frihand med 500:a telet. Det är personligt rekord. Vackert så.

Ur serien jag tog väljer jag denna bild. Huvudet är något oskarpt men resten av kroppen inte. Motivisk rörelseoskärpa får man kanske köpa. Snart kan vi fotografera mitt i natten...

Naturlighet

-Aaahh, känns skönt klia sig mot busken.

Bilden togs för några månader sen då bast skrapas bort från hornen.

Senare, på strandängarna. Ungbock har fått syn på vacker råget.

I elegant stil sveper han fram över terrängen, förmodat blind för annat än kärleken...

Snart ikapp.
Ögonblick ur råbockens liv. Med lite hjälp från människor kan det urgamla spelet få fortsätta. Men det spelas snart inte av sig självt om natur bara ses som ekonomisk resurs.

Därute i skogen...

...kan en del intressanta saker ske.
Promenerade uppför den vackra skogsvägen när en råget plötsligt flyger över den. Inte en chans hinna fotografera den! Men ibland kommer fler så när kidet sekunden senare släntrar sig över, är enbenet fast förankrat i marken, kameran beredd. Det blir en skarp kontrast mellan skugga och ljus som jag tycker bilden tjänar på.
Efter kidet kommer inget mer så jag fortsätter framåt.

Då hörs, från samma ställe, något ljud så jag hinner precis göra utrustningen klar när det händer. Råbocken är redan mer än halvvägs över vägen. Nosen håller den stadigt planterad just ovan jord; snart gäller brunsttider och bocken spårar väl geten. En vissling från mig och bocken stannar upp, tar på sig ett lätt frågande uttryck i nyllet för att tiondelssekunden senare ha vänt helt om och tillbaka in i skogen, i full galopp. Ymnigt ackompanjerat med anklagande skäll.
Bilden bara knappt beskuren, så mycket mer fanns inte plats i sökaren. Det var en trevlig kväll därute i skogen.

Midsommarkväll (2)

Jag står upprätt mitt på vägen. Har i och för sig ett mindre kamouflage i form av jackan. Men blåjeans finner ingen naturlig motsvarighet i skogen. Jag tror inte på djurs färgblindhet i allmänhet. Möjligt just den här geten/mamman drabbats?

Ungefär tjugo meter från min figur blev hon i alla fall plötsligt medveten om att familjen var på väg   springa rakt in i faran . De små med sin inneboende energi fortsätter rakt fram...

...uppenbart nästan under min radar för här kom ungarna inte fullt med på bild. Skarp vänstersväng nästa!

Fortsättning följer.

Midsommarkväll (1)

Träffade på de här sötnosarna i anslutning till midsommarfirandet. Råget med sina två kid värmer sig i sista solstrålarna för kvällen. De har innan låtit sig väl smaka av åkerns fröjder...

Plötsligt bestämmer sig mamman för att nu, nu är det dags för lite kvällsmotion. Hon har den goda smaken att styra rakt mot mitt håll.

Närmre och närmre. De två små knattingarna har fullt sjå med att hänga på. Hur kommer det att gå? När upptäcker de mig?

Före - efter

Bilden nedan togs för knapp tre veckor sen.
Nej, denna jämförelse är inte korrekt eftersom det med stor säkerhet inte rör sig om samma djur.
Jo, geten betade verkligen mitt i det lilla samhället, omgärdad av hus och väg. Som en häst, ungefär. Men fri att gå vart den vill, så klart.

Nej, det är inget fel på djuret. Det är vinterpälsen som åker av i tjocka sjok. Och precis som med hästarna krävs gott grönbete för att få djuret i bra hull.

Från igår kväll. Bara rester återstår av vinterpälsen. Sommarens dito avslöjar en smärt figur med ett ansikte som bör få flertalets hjärtan att blöda... Jag tror att vi alla är överens om att sommarmodet klart överglänser vinterstassen ?

Varför så blyga ?

OK, kanske skygga är bättre.
Efter många, många års fotograferande därute närde jag en önskan : Tänk om djur kunde skilja fotograf från jägare.
Då vore ju allt enklare. Vi fotograferar, djur stannar kvar och springer för livet först när jägare anländer. Perfekt, tyckte jag.
I samma ögonblick tanken slog mig insåg jag osannolikheten för dess uppfyllelse. Men drömma går ju...

Jag får istället nöja mig med att betrakta skogens träd som bästa bundsförvanter. De irriterar förvisso genom att att stå i vägen för öppna vyer. Men djur där bakom tar skydd för oss tvåbenta varelser och och ett halvt djur kanske är bättre än inget alls?

Genrebild Skånevinter ?

En - tror jag flera håller med om - typisk exteriör från bondens fält,  Skåne i januari nådens år 2017 - god fortsättning, förresten - med knappt med ljus under sen eftermiddag och en råget betande blast. Lugn som filbunken själv tittade hon förbi min högra sida. Kanske hoppades få syn på något intressantare ?

Redan har ljuset blivit något bättre sen veckorna bilden togs. I själva verket är det bara en dryg månad till första flyttfåglarna återvänder. Om vi och de har turen på vår sida. Så vi håller ut ett tag till...

Djur och djupa skuggor

I skogen en eftermiddag med snabbt avtagande ljus som karaktäriserade förra årets december.
En råget intresserar sig för något.
En naturfotograf bestämde sig för att fotografera.

Prasslande ljud

I skogen. Bär på 500:at, fastskruvat på mitt nya tilthuvud tillsammans med min gamla parhäst monopoden. Huvudet ska tåla 25 kg vikt och känns verkligt stabilt.
Medan jag njuter av den känslan - att dyr optik inte längre riskerar krascha mot marken - hör jag plötsligt små ljud bakom en buske. Nånting smyger där bakom. Kommer mot mig. Utrustningen ner mot marken, riktas in mot ljudet. Så skymtas något litet, ljust och sen ser jag hela djuret. En katt!

Ugggh! Inte så vanligt syn i dessa skogar. Går vidare. Nu prasslar det till, igen! Vad ska nu materialisera sig ?

En råget stannar upp så snällt. På avstånd gör de ibland så. Fick ett fint ljus att arbeta med sista halvtimmen innan skymning börjar på allvar falla. Efter ha gett mig 20 sekunder vandrade hon vidare mot sitt.