Dunklet sänker sig

Hösten har många fördelar, ett rikt djurliv inte minst. 

Men den är också de allt längre skuggornas årstid. Uppehåller djuren sig i buskagen eller i lövkronorna vet man vad som kommer ut i form av bildmaterialet.

Den här större hacken satt ändå hyfsat öppet på sin gren men allt överskuggas av kvarvarande löv och barr.

Skuggor, som sagt...

 

Här i alla fall en som backat ut ur skuggan. Hanen som fanns intill har försvunnit i lågdagrarna. Ett pris man får vara villig att betala. Eller stanna hemma.

Stjärtmes !

Små, alltid lika välkomna. Den här satte sig på grenen närmast, fick anstränga mig att göra plats för den i sökaren. Till synes med blandat resultat.

 

Otroligt nog satt den på annan gren kvar några sekunder så oundvikligen uppstod några bilder. Den här blev bäst, tycker jag. Med minimalt fotoredigerande.

Oblitt öde

Två bilder på sötnosen från tidigare. 

 

Märkligt att man inte stöter på fåglarna oftare. Men i skogens mörker lyser de upp som fyren vid kusten. Kanske orsak till att den här tyvärr fick ett tragiskt slut. Boet plundrades av en mård som först tog äggen, därefter lämnade kvar kvarlevorna av stjärtmesen att hänga kvar, med ett ben i grenklykan. Ibland förstår jag inte mig på naturen, men allt är väl uträknat på något sätt.

Några spännande typer...

Gök av den mer ovanliga färgen...

Särskilt intelligent törnskata...

Det eviga käbblet mellan kråkor och rovfåglar...

Den här slapp dock undan uppvaktningen...

Storspoven söker desperat efter vatten på de numer helt torrlagda ängarna...

- Kan ingen lyssna på mig !!? Jag vill ha sommaren tillbaka !

 

Tittar försiktigt, försiktigt fram bakom grenarna. Men kommer med ändå...

Ankomst, förlust av vatten och katastrof

Dagarna passerar snabbt nu. Jag är glad att några grönbenor hann anlända till ängarna innan de - ängarna - hann torka ut. För så är det. Vart tog alla vattenmassor från våras vägen ???

Steglitsen och hämplingen har förgyllt fotografens tillvaro...

 

...medan en storspov nästan försökte ramma mig där jag fotograferade från tornet. 

Här ser vi stolt förälder som gett järnet för en uppväxande generation, nyss kläckt i boet. Men tragedin slog till på värsta möjliga sätt. Någon / något plundrade boet, bara dagen efter bilderna tagits. Skulle inte förvåna om tidigare inläggets mård var den skyldige. Trist att det ska gå på det sättet, men naturen var nu aldrig menad att vara förlåtande och vänlig.

Fåglarna kommer !

Trots några bakslag är vädret mestadels vårligt, ljuvligt. Med det susar flyttfåglarna in. Alltid lika roligt när de första av kommande paletten visar upp sig. Bilden på större strandpiparen på lååångt avstånd.

Som brukligt är tofsviporna först på plan, storspoven följer snart.

Rovvisarna stannar kvar över vintern, bidar sin tid. Mat tycks alltid finnas.

Bobyggartider betyder täta besök i vegetationen, just det här exemplaret av stjärtmes har placerat boet i enkel grenklyka.

Mar tycks alltid finnas, ja. Här har gladan just slagit en groda.

 

Tranorna hälsar våren välkommen med musikala fanfarer, fantastiska fåglar !

Småfågel !

 

Nog märks våren är på väg. Inflödet fåglar allt större, mer varierat.

Tänk att en så liten fågel kan avsätta så mycket känsla ! 

Varfågel hukar i blåsten, gärdsmygen spanar in över sina sjövinningar ( översätts som översvämningar ). Ännu råder rekordhöga vattennivåer härnere.

Stjärtmes ( som inte är en mes, sägs det )

Favoriten stjärtmes spelar upp sin charm framför objektivet. Solsken parad med djupa skuggor = svårfotograferat.

Fåglarnas beteende kan dock inte klagas på. De lämnade mig utan någon som helst uppmärksamhet där jag stod i tornet. Fem meter bort, kanske mindre. Bilderna knappt beskurna.

 

Mysiga små charmtroll, de där!

Små, söta fåglar

Tar väl priset som sötaste fågeln, tror jag många med mig tycker. Satt i tornet, tittade på en grupp kronvilt alldeles för långt borta. Ett välbekant surrande läte bakom och det var bara att vända sig om. De är snabba, det visste jag. Så de fotograferades med hjortinställningarna och i mörkret inne i buskagen blev exponeringstiden något lång.

 

Även denna fina exponent för småfågel fotograferades i djupt skogsmörker. Men med turen att ljusstrimman upplyste fågeln och brunnslocket den stod på.

Mes vs mes

För en tid sen, trevligt sällskap däruppe i tornet. Vanlig stjärtmes, tänkte jag. Bara lite mörkare än brukligt. Senare på kvällen läste jag på Artportalen om kontinental variant. Rapporterad från samma torn. Snabb check i fågelboken och ingen tvekan där. Så ny underart här på bloggen : Kontinental stjärtmes. Syntes f ö till i flera dagar efteråt. Och verkade lika gemytlig som alla andra mesar.

 

För säkerhets skull bild på vår inhemska, vanliga fågel. Viss är den sötare än allt annat?

Möten

Surrealismens idespruta #1 André Breton sammanfattade rörelsens credo som det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord. Riktigt så oförmodat möte gäller nog inte i bilden ovan. Men tranan blev väldigt på tå när galten oväntat steg fram ur vassen. Samma gällde för fotografen...

Mötet med den lille parveln i bilden ovan vädjar istället om min faderskärlek till en så utsatt fågelunge. Som jag tror är juvenil rödhake. Ser så extremt oskyddad ut...

 

...vilket alltid och i alla lägen gäller för stjärtmesar. I alla fall i min värld. Finns något sötare i fågelvärlden? Kanske utseendet någon gång fått sparvhöken att i sista sekund ändra sig, tamkatten att med svansen mellan benen retirera till andra jaktplaner? Skulle inte förvåna. Oftast finns väl underliggande meningar i Det Stora Hela med sedan länge färdigutvecklade former och färger. Men den lilla fågeln måste ändå vara ytterst försiktig i allt den gör. Hoppas jag.