Low-key foton

 

Nä, riktigt så här långt in på kvällen togs inte dessa bilder. Tänkte bara att störande bakgrund kunde tonas ner en smula och samtidigt ge subjektens högdagrar mer trovärdigt utseende. 

Diverse

 

De här är från Tåkern, Östergötlands pärla. Åtminstone skiner den ibland men kanske inte så lyskraftig för mig denna gång. Några ladusvalor höll mig i alla fall sällskap med sitt kivande om plats.

Juveniler, överallt juveniler...

...här några till...

Avslutar diversekavalkaden med denna underbare lille vägvisare, juvenil även den !

Hösten börjar smått närma sig, kan knappt vänta.

Grå fåglar, briljant insekt

Nä, jag tänker inte byta fotografiskt spår. Fåglar ännu det som gäller. Men här hemma finns förvisso en hel hop av grå, bevingade skapelser. Eller blekt gul eller likaledes i brunt.

Trots sin påfallande gråhet kom bilden på gråhägern ovan ändå ut rätt bra, tycker jag själv.

Ja, vad ska man säga...

 

En del är ju av den (helt felaktiga) uppfattningen att svensken - den på två ben - är lika tråkigt grå som exponenterna ovan. Kan gråhet smittas ? Skulle inte tro det. Men vi fotografer skulle absolut inte ha något emot större inflöde av exotiska fåglar som t ex biätare, som nu verkar ha satt i alla fall sydligaste delen av landet på sin karta.

Men se hit då !Vilken färgprakt ! På en insekt,  släkten som jag annars gärna tillskriver gråhet personifierade. Jag menar tänk mygg och knott, malar och andra nattflyn. Husflugor osv i all oändlighet. På den färggranna växten av släktet stånds - giftig gul i alla bemärkelser av ordet - har på bilden ovan den vackra sexfläckiga bastardsvärmaren placerat sig. Också insekten har sitt gift, har jag läst mig till. Iögonfallande som en pilgiftsgroda satt den lugnt kvar medan jag prövade mig fram med bländare och avstånd. Vilken fågel gör så på tre meters avstånd ?

Fåglar om våren

 

Gamla bekanta, tillbaka efter vintern. Så härliga att se.

Ärlor små,  men lika viktiga som alla andra. Vårens definitiva budbärare.

Metallglänsande tofsvipa, första fisktärnan och känns som att det bara var för någon månad sen senast jag fotograferade steglitser. Tiden är relativ, bestämde En-sten. Alla vi som åldras kan bara instämma.

Framöver...

Mer vår.

Och ytterligare mer.
Längtar verkligen nu. Särskilt som jag förra året helt missade vårkantens migration.
Ska vara mer försiktig framöver...

Min kompis

Ibland går det långa tider innan något intressantare inträffar I livet rent allmänt, vid fågelfotografering i synnerhet. Särskilt inne i gömslen, ofta trånga, obekväma.
Då är det tur att att någon vill snacka med en. Har man inte mänskligt sällskap går det bra med viltet. Den här gynnaren, som byggt bo just ovan gömslet, fångade jag på några meters avstånd. På 1/80 s. Ja, det var skumt därinne. Lite rörelseoskärpa får man kanske acceptera då.

Samma fågel utanför gömslet. Ljuvlig sommardag var det

.




Nä, inte samma fågel. Men höll mig sällskap under längre stund en annan dag. Och det är gott så.

Från tjugosju till nitton

Vilken härlig avslutning på sommaren vi fått!
Nästan för bra. För mig som för småfåglar. Mitt på dan är det bäst att som sädesärlan ovan hålla sig kring svalkande vatten.

Senare med kvällens lägre temperaturer kan man titta fram och hälsa på fotografen. Den här individen har parkerat sig i en oansenlig törnbuske där så många olika småfåglar känner trygghet. Inte ens duvhöken dyker väl frivilligt in här?

För sädesärlan verkar det gälla att även kvällstid hålla sig kring vattnet. Som här på kantstenen ovan kanalbygget. Förenar nytta med nöje. Stärkande svalka och perfekt kamouflage mot attacker från hungriga rovfåglar.

Omöjligt uppdrag?

Provade nya kamostället, igen. Det med påsydda löv. Körde till den lilla ån som tidigare visat sig vara svårflörtad. T o m i riktigt gömsle. Och det blev ingen skillnad här. Enda fågeln som vågar komma hyfsat nära, sätta sig på de stenar och grenar jag vill, är den oblyga sädesärlan.
Men naturen är vacker. Jag såg svartvit flugsnappare, en möjlig forsärla. Strömstare finns. Ack så svårfångade!

Glupsk?

Mina egna matvanor framstår som ångestladdad svältkur jämfört med portionsstorleken på bild. Men kanske det är middag för flera?

När man har lust bara lägga sig raklång bredvid

Riktigt skapligt väder har vi haft senaste dagarna. Våren börjar smått övergå till försommar. Ljuvliga förhållanden råder, Både för fotografen och individen utan kamera.
Här vilar honan av gräsand/årta eller vad? Behöver  hjälp med artbestämningen. Hon ligger nära strandlinjen och växtlighet på åns andra sida bildar - i mina ögon - tilltalande fond. Grönskan är skir, lätt att tycka om.

Här är jag på säkrare mark. När det gäller artbestämning, menar jag.  Helt orädd satt fågeln på klippblocket, lockade mig längre och längre ut på stenarna mot havet. Till slut var det stopp; vatten skiljde oss åt. med 135 mm brännvidd kan man i alla fall tydligt se ärlan. Vid havsbandet blir ljus och färger som från andra breddgrader.

Uppmärksammas

Är det inte konstigt med en del flyttfåglar? De finns, syns inte. Så ser man en dag en individ. Hurra ! Nästa dag är det fullt hus. Fåglarna finns överallt. Som jag spanade efter första sädesärlan. Redan myllrar det av dem på varenda gräsmatta; de är så talrika att man inte längre lägger märke dem.

Inte så med pålitliga gråkråkan. Finns förvisso överallt, flyttar inte men märks desto mer i andras arters frånvaro. På ängarna blir båda föremål för min bildlusta.