En kuttrar, andra kuttrasju!

Först kom ägretthägern insvepande på låg höjd. För full hals, med sitt diskreta, kuttrande läte.

Men vad händer här?

Något slags kamp, till synes två hanar emellan. Då kan det ju ofta röra sig om en tredje part som det bråkas om. Du gissade rätt. En hona. Närmare bestämt snatterandshonan.

 Kombattanterna var utan tvekan i toppform, energin rann inte ut under flera minuters oupphörligt jabbande mot rivalen, kurtiserande med trätoämnet. Till slut fick honan nog och flög helt enkelt bort. Lämnade de två snopna rivalerna åt sitt öde.

Bilderna tagna på (alldeles?) för stort avstånd, kvalité därefter.

Fullt ös i sjön!

Klättrade uppför tornet, snabb orientering, kontroll utrustning. Ja, här var det ju lugnt...väl? Vad är det för vita varelser därborta till vänster? Bland alla svanar? Tittar ut genom sökaren och räknar långsamt till sju (7) ägretthägrar. Medan jag räknar observerar jag att en argsint gråhäger, säkert sur över konkurrensen, förtvivlat försöker mota bort de vita från sitt fiskeställe. Men den får ge sig, till numerären övermannad som gråhägern blivit. För säkert första gången i sjöns historia.

Här har tre vita tagit sin tillflykt i ett buskage inte så långt borta. D v s de var först två och en tredje tillkommer. Sånt sker inte utan gnabb och lite näbbfäktning. Gjorde en delförstoring på samma bild :

Så kan situationen bättre studeras.

PS/  Nästa dag räknade jag in 10 individer av ägretthäger. Vad ska ske härnäst...? / DS

Inte så vanligt

En bild från igår presenterad utan annat uppsåt än dokumentets. Bara en gång tidigare har jag sett handjur fightas med varandra och den gången befann sig kämparna på var sida om ett nätstaket...
Här och nu vill de båda uppenbart få göra upp det långt bort från strålkastarna. Mitt ute på fältet, flera hundra meter bort. Tittar man närmre ser man en förmodad 10-taggare gå i klinch med en nästan dubbelt så utrustad motståndare. Kanske inte så mycket allvar i denna våldsutmaning som träning inför senare uppgifter?
Med detta sagt är de där hornen inte att leka med. Spetsarna tränger in djupt skulle de träffa obepansrat kött. Dessutom kan djuren fastna i varandra med fatalt resultat vilket någon gång tidigare inträffat i området.

Pigga på bus!

Alla som följer den här bloggen vet att jag gillar fisktärnorna. De flyger fantastiskt bra, fiskar fantastiskt bra, ser fantastiskt bra ut. Och deras läten är ju.... Nåja, man kan inte få allt, väl?

De är dessutom duktiga på att kivas. Man kan tycka att det är gott om plats och gott om mat för alla i sjön. Men det argumentet biter inte alls. Ofta räcker det med några minuters studium och redan utspelas käbblet för öppen ridå. Inte alltid på så optimalt avstånd som dessa två, dock. Fågelns fräscha vithet står fint fram mot mellanblå bakgrund. Anrättningen fullkomnas med den där färgklicken som är näbbens.

Hävdar sig!

Den som var aggressiv var den lille, den längst t.h i bild. Övriga skäggdoppingar var helt enkel inte önskvärda i det revir den uppmätt åt sig. Andra fåglar verkade kunna samsas, bara inte denna. Detta område är mitt!! Här gör den en halvhjärtad "tjurrusning", fåglar skingras åt alla håll.

När detta inte skedde snabbt nog blev "den lille" förb....d och gav sig på inkräktarna en gång för alla. Intar en förrädiskt låg anfallsställning, sen blev det fart. På den och alla andra doppingar! Visst ser angriparen lömsk ut? Jag skulle inte vilja möta den uppsynen ensam i en mörk gränd...

Störst är bäst?

Som naturälskande människa får man se många roliga saker. Ibland dessutom roliga och totalt oväntade saker. TV-programmen vevar däremot oupphörligt scener där lejonet/tigern/vithajen mfl, mfl i kraft av sin överlägsna kroppsstyrka nedlägger bytet. Varje gång. Nån enstaka moteld anläggs från t ex mungon som dödar livsfarliga kobran. Men axiomet är annars : Störst vinner matchen.
På fågelsidan är verkligheten inte alltid så svartvit. Modiga tofsvipor motar bort betydligt större fåglar från reviret. T o m havsörnen får tåla ett eller annat tjuvnyp från omgivande kråkor vid sitt byte. Från tornet blev jag vittne till följande lilla händelse i den minimala vattensamlingen under mig :

I ena ringhörnan den lille utmanaren, i andra den dubbelt så store. Det låg spänning i luften. Jag anade mig till att slagsmål var för handen, riktade in telet. Utgången tycktes given.
Så hur gick det till? Sothönan närmade sig gräsanden, först mycket sakta. Centimeter för centimeter. Medan båda tittade på varandra. Som boxarna inför titelmatchen spände de upp sig framför varandra.
Sen började anden bli nervös, klapprar med näbben, simmar försiktigt framåt. Då attackerar sothönan. Som förprogrammerad torped, riktning rakt mot. Kolla blicken, De röda ögonen skjuter laserstrålar mot den större fågeln som i detta läge genast ger upp. Springer iväg för att undgå bli "sänkt" av den mindre. Helt oväntad utgång om ni frågat mig. Gräsanden landade sedan i viken ett par hundra meter bort, Förmodligen grubblade den själv över det inträffade. Slut på dramat och själv kom jag att fundera över naturens komplicerade spel.