Vitt och svart

Fördelen med vita fåglar är att de är - vita. Exponeras efter högdagrar och låt skuggor sköta sig själva. Och det gör de för det mesta bra. 

Mörka fåglar gör sig kanske inte lika bra mot ljus fond. Mer tricksiga att exponera, tycker i alla fall jag själv. Biätaren kanske inte var det bästa exemplet men var säker på att sand i direkt sol kan bli knepigt.

Kanske jag bara ska invänta nästa mulna dag ?
 

Två långbenta

Det har inte gått så många år - kanske sex, sju  - sedan skärfläckan var en sensation inom mitt område. Garvade skådare hävdade att kustfåglar håller till vid kusterna. Inte simmar runt i små översvämningar,  som en person jag speciellt minns tyckte. Nu är styltlöparen i ungefär samma situation av ovanlighet.

Att få båda två på samma bild var nog otänkbart på den gamla onda tiden. Nu händer det utan större åthävor. 

Ber om ursäkt för kvalitén i dessa bilder. Långa avstånd över vatten var aldrig menat bli optimalt. Men man tar vad man får.

Grå fåglar, briljant insekt

Nä, jag tänker inte byta fotografiskt spår. Fåglar ännu det som gäller. Men här hemma finns förvisso en hel hop av grå, bevingade skapelser. Eller blekt gul eller likaledes i brunt.

Trots sin påfallande gråhet kom bilden på gråhägern ovan ändå ut rätt bra, tycker jag själv.

Ja, vad ska man säga...

 

En del är ju av den (helt felaktiga) uppfattningen att svensken - den på två ben - är lika tråkigt grå som exponenterna ovan. Kan gråhet smittas ? Skulle inte tro det. Men vi fotografer skulle absolut inte ha något emot större inflöde av exotiska fåglar som t ex biätare, som nu verkar ha satt i alla fall sydligaste delen av landet på sin karta.

Men se hit då !Vilken färgprakt ! På en insekt,  släkten som jag annars gärna tillskriver gråhet personifierade. Jag menar tänk mygg och knott, malar och andra nattflyn. Husflugor osv i all oändlighet. På den färggranna växten av släktet stånds - giftig gul i alla bemärkelser av ordet - har på bilden ovan den vackra sexfläckiga bastardsvärmaren placerat sig. Också insekten har sitt gift, har jag läst mig till. Iögonfallande som en pilgiftsgroda satt den lugnt kvar medan jag prövade mig fram med bländare och avstånd. Vilken fågel gör så på tre meters avstånd ?

Sjön tystnar

Redan börjar de lämna oss, gökarna. Jobbet gjort, för deras del. Äggen utplacerade, nu tar andra stackars småfåglar över ruvandet. Mina tankar går speciellt till de drabbade "föräldrarna". I allt övrigt tycker jag annars att fågeln utgör ett trevligt inslag, väldigt fotografiskt närvarande.

De gökar jag påträffat i år har dessutom varit underbart regelbundna i sina flygningar. När den satt sig och börjat sjunga på ett ställe kan nästa flight redan förutses och nödvändiga inställningar preciseras. Fågeln ovan dock undantagen : Mitt i flykten lockade den minimala grenen för en liten stunds andhämtning med dessa bilder som följd. 
 

Stäpphök m fl

 

Några bilder till på den stäpphök som förgyllde tillvaron för så många tidigare under våren. Helt igenom magnifik varelse. Tycker jag.

Brukar ha turen med mig varje år när det gäller en annan fin exponent bland fåglar. Jag pratar såklart om rördrommen. Så även detta år med den skillnaden att hittills har ingen velat snacka med mig. Istället vänt rumpan till. Men får duga för denna gång.

Rödstjärt !

 

Bråda tider vid holken. Båda föräldrarna kämpar med matleveranserna till ungarna. Här honan som åtminstone denna dag gjorde merparten av jobbet.

Lite mer avspänd attityd från denne herrn, men - som sagt - båda slet ont. Bara det att den vackre hanen var benignt inställd på posering inför fotografen. Till åtminstone den senares fromma. 

Några spännande typer...

Gök av den mer ovanliga färgen...

Särskilt intelligent törnskata...

Det eviga käbblet mellan kråkor och rovfåglar...

Den här slapp dock undan uppvaktningen...

Storspoven söker desperat efter vatten på de numer helt torrlagda ängarna...

- Kan ingen lyssna på mig !!? Jag vill ha sommaren tillbaka !

 

Tittar försiktigt, försiktigt fram bakom grenarna. Men kommer med ändå...

Biätare (1)

 

Som en av de sista fågelfotografer besökte jag till sist sandtaget utanför Trelleborg, sedan några år sommarviste för biätaren. Först var de två, sen kom fyra till och nu tycks 20-talet fåglar valt att åtminstone inspektera platsen.

Biätare, ja. Och bin lär finnas i mängder i området. På bilden ovan ser man att vanlig, hederlig trollslända även den duger gott.

Sandtaget är närmsta granne till - en skytteklubb. Så emellanåt smäller det nog till. Märkligt nog tycks fåglar i allmänhet inte låta sig störas. Ta populationen i min hemmasjö, t ex. Gränsar till P7, pansarregementet. Här dånar och smattrar tunga vapen 7 dar i veckan. Och har gjort så under lång tid utan att sjön avfåglats. Med tiden härdas väl de små liven.

För oss som älskar att fotografera djur gäller axiomet att brännvidd kan vi aldrig få för mycket av. I sandtaget utanför Trelleborg får jag dock erkänna att jag kom dit med för mycket tele. Att fotografera BIF´s blev en rejäl utmaning så tänk på att ta med alternativa objektiv när/om ni besöker platsen.

Från Östergötlands pärla

Efter besök i sjön Tåkern kom jag hem med bl a den här närbilden på ladusvala, med vind rejält slitande i fjäderdräkten. Fotograferad runt MFD ett bevis på dessa fåglars nästan nonchalanta orädsla för oss människor. Bra för oss som vill ta bilder.

Desto mer av den varan bland gässlingar som snabbt pilar bort från fotografen, ivrigt påhejade av föräldrarna.

En av områdets signaturfåglar visar här upp sin fantastiska ögonfärg, nästan självlysande. Kan fuller väl förstå hur bytesdjuren fryser till is med detta nylle raskt dykande ner mot dem.

 

På tal om signaturfågel. Trastsångare med kanske den minst melodiösa sången hörs över hela vassbälten, mycket svårare få visuell kontakt med skulle den sitta tyst. Men sånt händer knappast...