Massor med lärkfalkar !

Har aldrig sett något liknande. Först var de tre, fyra stycken som jagade över sjön. Bara det är ovanligt. Sen fylldes antalet lärkfalkar på och senaste dagarna har de opererat i grupper om tio till femton, ja, t o m upp till trettio individer rapporterade på samma gång. Och de är hungriga. Se bilden överst och den talar om bytestagning på myggliknande insekter om någon kalori stycket.

 

Synen är inget mindre än sensationell, ingen nyhet där. Jag har hittills aldrig noterat att när de väl attackerar de har missat bytet. Igår upptäckte jag första sländan. Mycket mer mat. Så snart övergår väl falkbonanzan till normalitet.

På vägen hem från rovfåglarna en bonusbild. Inte den vackraste dräkten men så här kan de ju se ut om våren. Snällt stannade dovet upp, betraktade mig med sina stora, fina ögon.

Större strandpipare !

Kul liten fågel som på pigga ben knatar runt på stranden. Snäll och foglig därtill eller m a o en fotografens superstar !

Med vind i fjäderdräkt blåses fåglarna upp, blir dubbelt så breda. Kanske den var rädd för mig ?

 

Men här stolt som tuppen. Med så många uttrycksfulla poser en favorit bland strandfåglar som dessutom stort imponerade på mig. Vi ses kanske senare ?

Farliga tider

Nu lever små dunfågelungar farligt. Här har en brun kärrhök förberett en "hämtning" i naturens skafferi.

 

Här blir en annan artfrände bortmotad. Många fågelföräldrar väljer att heroiskt försvara sin familj.

Hur många  av dessa dunbollar får överleva ? Mitt värsta minne i denna fråga är en genuint elak knölsvan som dränkte gässlingar framför ögonen på föräldrarna. Ibland vill man bara spy...

Supereleganta !

 

Högresta, långbenta. Uppfyller de flestas krav på modellstringens. Dessutom utomordentligt lättfotograferade - för det mesta. Åtminstone i mina trakter. Många fler platsar på listan. Inte minst styltlöparen som jag i år ännu inte haft turen att träffa på. Men den finns där ute i det höga gräset, alldeles säkert.

Stjärtmes !

Små, alltid lika välkomna. Den här satte sig på grenen närmast, fick anstränga mig att göra plats för den i sökaren. Till synes med blandat resultat.

 

Otroligt nog satt den på annan gren kvar några sekunder så oundvikligen uppstod några bilder. Den här blev bäst, tycker jag. Med minimalt fotoredigerande.

Livet på ängarna (47)

Vad har röda ben och är vadare ? Inget särskilt svårt påskquiz, eller hur ?

Rödbenor, överallt rödbenor. Knappt hinner de första anlända innan områden fullständigt översköljs av dem. 

 Och lika knappt hinner de anlända innan det är dags för, ja, ni förstår. Med tanke på allmänt kortare vintrar kunde de kanske istället ta sig tid för att vila upp lite innan det är dags för balansövningar likt den på bilden. Men de vet såklart bäst själva.

Mot skogens mörker

 

Djur i rampljuset. Solen. Precis som det ska vara.

I gränslandet känner de tryggheten, det är inte långt till skogens skyddande mörker. Men de tvingas ut på ängarna för matens skull.

Gäller ju förstås även för våra bevingade vänner. Kungsfiskare på väg till matstället på en trästolpe.

Den här nattskärran sökte snarare värme - eller var det skugga? - i trygg närhet av min bil. Sover på bilden, jag kunde ta bilden med mobilen från några decimetrars avstånd. 

Med skogens mörker som fond gav den här ägretten upp sitt fiskande ute vid sjön, på väg mot nya mål.

Utmaningen

 

Något litet rörde sig i gräset. Väl kamouflerad satt den plötsligt där, i gräset bara några tiotals meter bort. En tornfalk. På byte av något slag.

Fågeln utmanade mig med blicken. Vilken fräckhet ! Men den stannade kvar på platsen och det var ju huvudsaken. I bakgrunden observerar jag en gråkråka som verkade intressera sig för platsen. 

Plötsligt lyfter kråkan, med kurs rakt mot min scen. Med kameran följer jag dyket. När jag tittar upp är rovfågeln borta, bortskrämd av den större fågeln som hungrigt tog för sig av resterna. Kanske hade jag hoppats på lite käbbel runt bytet men blev helt snuvad på den godbiten.

Oblitt öde

Två bilder på sötnosen från tidigare. 

 

Märkligt att man inte stöter på fåglarna oftare. Men i skogens mörker lyser de upp som fyren vid kusten. Kanske orsak till att den här tyvärr fick ett tragiskt slut. Boet plundrades av en mård som först tog äggen, därefter lämnade kvar kvarlevorna av stjärtmesen att hänga kvar, med ett ben i grenklykan. Ibland förstår jag inte mig på naturen, men allt är väl uträknat på något sätt.

Skriet från vildmarken (57)

 

Jag vet. Vi har inga hungriga lejon på savannen. Som ryter efter byten. Men vi har tranor morgontid. Och höra deras läte är en sann njutning för varje naturintresserad. Begreppet vildmark i mina hemtrakter får väl ändå spelas ner en smula.

På tal om tranor. Man kan välja att betrakta dem i tusental vid några av våra bättre våtmarker. Eller nöja sig med att fånga bara ett fåtal. Personligen är jag mest svag för det senare. Så här kommer (möjligtvis) samma två tranor som i första bilden. Samma ställe, men dagen efter. Man kan på bilderna klart konstatera att innespåret enklast vinner kapplöpningen...