Var ska jag äta idag?

Fågel med byte. Väl fastnaglat av klorna. Verkade söka efter gott bord att duka upp måltiden på.

Närmar sig något...

Här har den fått syn på mig.

F-n. Måste bort. Kanske dit, mot den lilla viken till vänster ?

På jakt

Man stöter på dem då och då. Aldrig förutsägbara, alltid snabbt försvunna igen.Alltid? Nå inga regler utan undantag.

I mina ögon en yngre representant för havsörn. Men flyger ändå lika gäckande högt som alla andra jag fotograferat.

Runt, runt i  ständig cirkelrörelse. Alla (bytes-)fåglar är redan uppe på vingarna så de blir knappast till middag. Denna gång. Men skulle någon dröja sig kvar därnere kan man nog få uppleva ett och annat...

Enkelbeckasin på strandpromenaden

Hittills har det varit en fin säsong för enkelbeckasin i så måtto att de sannerligen varit bland fotografens bästa vänner. Aldrig tidigare fått så många och olika fotograferingsmöjligheter, m a o. Här t o m två på samma bild.

På bilden ovan använder fågeln sin imponerande näbb för att klia foten. Eller var det tvärtom?

Sen smiter den diskret iväg. Under grönbenans kritiska blickar. Men promenaden artade sig väl och kanske kände sig enkelbeckasinen tvungen att prestera under objektivets kallt stirrande öga.

Kulörta gänget (1)

Kväll i Östergötland, närmare bestämt vid sjön Tåkern. Flera medelstora fåglar byter plats där jag långsamt smyger mig fram mot tornet. Inte för att jag någonsin väntat mig påträffa denna art; har faktiskt aldrig sett dem där tidigare ( men har i efterhand fått veta att de lokalt uppträder hyfsat ofta ). Bitvis är det mörkt, sommarkvällen till trots. Beror på den täta skogen som kastar långa skuggor och enbuskelandskapet som sådant.

Det senare kan denna bild illustrera. Jag tvingas fotografera genom en liten, liten öppning. Vågar inte röra mig, rätt stora avståndet till trots. Till allmän förvåning stannar fåglarna kvar.

Fåglarna, ja. Juvenila gröngölingar får jag dem till. Vilken fantastisk kombination av färger och former! Förmodligen satt de och filosoferade på räcket runt platsen. Mitt framför mina ögon skiftades till marknivå ett litet stycke bort. Lyrisk är känslan när jag småningom klättrar upp i tornet.

Lättfotograferad? Nåja, allt är relativt...

Min favoritmodell för BIF:ar tagna i trakterna hemmavid. Från första, trevande starten för snart tio år sen. Det var då jag upptäckte att min vid den tidpunkten nyinköpta kamerautrustning även passade bra till dessa bilder.

I Skåne, i alla fall de delar jag mest vistas i, flyger rödgladorna ofta med lugna vingslag. Inget verkar rubba deras rytm. Hmmm, stigande intresse och påföljande intensitet kan observeras om sensommaren, då slåttern begås. I alla fall då. Bara sällan annars.

Tornet med skådare passeras förbi som vi däruppe knappt vore värda ens ett ögonkast. Ni sköter ert. Jag sköter mitt. OK?

Oförklarligt härligt

Fortfarande kan magi uppstå. Därute i skogarna. Som den hare jag med kameran uppe i lugn och ro fick inspektera från kanske fyra meter eller mindre. Utan kamouflage. upprättstående mitt på vägen. Den bilden kommer vid senare tillfälle.

Nu istället tillbaka till mötet med vithinden med sin kalv. Som bara sekunder efter jag scannat av den där naturrutan steg fram ur densamma, som vore jag blind eller de supersnabba i rörelsen. Efter ha fotograferat  den lilla familjen på kort avstånd retirerade den makligt ett stycke för att där ånyo stanna upp, vända sig om. Nya bilder uppstår.

Här är en. Kan bara hoppas att den där subtila känslan av tillförsikt - åtminstone upplevde jag den då och där - alltså ett slags förtroende mellan oss tre förmås förmedlas i bilden. Hindens lugn smittar av sig på kalven som verkar så där måttligt upphetsad av min närvaro. Som det i en ideal värld borde få vara.

Skräntärna tappar sin fångst

Här är den. Världens största tärna. Tyvärr inte lika stor i numerären som tidigare; det verkar i vårt hörn av världen vara en fågel på stadigt sluttande plan.
Men då och då dyker den upp i sjön hemma där den passar på att äta upp sig inför kommande flykt söderut.

Observerar man fågeln en stund finner man en skicklig fiskare. Behövs bara ett par dyk/plask så har bytet landats. Men det gäller att inte slappna av. Fiskar är hala, abborren som här i bild har dessutom ju de vassa fenorna att ta till som försvar. Sic transit gloria mundi... Eller kanske skräntärnan mumlade något helt annat!

Gråhägerns år

Kan inte påminna mig ha sett så många granna gråhägrar som denna sommars senare del. Finns vatten finns hägrar, tycks det.

De fiskar, flyger och landar på elegantast tänkbara sätt.

Behärskar t o m konsten att pressa sig samman så kroppen ledigt ryms i rutan...

För en del av dem - men bara för en mindre del - fungerar det dessutom bra att utan konstigheter luftburna passera förbi fotografen. Så länge bara fisket består är de trygga i sitt liv. Här en på väg byta till ny fiskeplats.

Gillar inte varandra

Uppehåller man sig vid en fågellokal får man förr eller senare ta del av revirstrider,ja, alla sorters strider. Det är knappast välkomnande gester vi ser i rutan ovan.

I gänget med gravänder fanns alltid minst en slagskämpe. Motade energiskt bort alla sorters änder och - så klart - alla andra konkurrerande gravänder.

Änder emellan fajtades så klart även de.. Här hanar av skednd som tröttnat på varandra..

Tuffa är de mindre som inte backar för de större. Grönbena vs brushane kan dock bara sluta med den förres snöpliga och snabba sorti.

Störst bland fåglarna på ängarna är svanarna. Har de ungar tolereras inga andra i närheten. Sångsvanarna här ger sig på alla utom knölisen, då. Knölisen kan se till att inga sångsvanar delar samma vatten. Och så fortsätter det.