Vintrigt

Koltrastarna är överförtjusta. Till slut föll polletten ner och jag har äntligen börjat utfodra dem. Så numer pryds trädgården med halvdussinet exponenter av denna Sveriges nationalfågel.

En jorduggla! Åtminstone för den skarpsynte... 

Kallt, så kallt...

Det var ett nöje att se havsörnsparet med sin respektive närvaro uppvakta varandra. Inte alls så att den ene fick en fisk av den andre. Nä. Tätt, tätt tillsammans så länge jag stannade kvar. Sånt kan räcka långt.

Fasanerna kutade först åt alla håll. Sen strålade de samman i nära nog heraldisk position.
 

Lite nytt

Det låg som ett skimmer över sjön, för att nu parafrasera svensk historieskrivning. Göken i topp i klart väder, tjugo meter till och diset härskade över sjön.

Bobyggartider råder och redan uppförda bon måste kompletteras. Ingen match för svarthättan.

Kyla och en del regn har vi fått. Storspoven tröttnade väl på att bara ta emot och ställde kosan åt annat håll.

Nästa dag sken solen och om kvällen skapas djupa skuggor. Fasantuppen verkade inte bry sig mycket över min närvaro. Fick ett antal rutor med den snygge.

 

Vanlig buskskvätta är väl ingenting, hör jag några säga. Vi har fotograferat den svarthakade! Men jag gillar den här ändå. Inte minst för att den så gärna lät mig ta sitt porträtt i bästa pose. Från mobilt gömsle.

Höstfåglar vid min sjö

Aldrig roligt att ta farväl av sommaren. Tröstar mig med att hösten nästan är än vassare.

De minsta fåglarna är nog de charmigaste. Ungdomar tuffar till sig, färger glöder. 

Inte så mycket av vare sig färg eller charm, men de största skapar ändå nerv och närvaro. Några sekunders "samvaro" med havsörn på nära håll är given pulshöjare.

 

Skuggor förlängs, kontraster stärks. Fukt på hårda ytor glittrar, högdagrar styr exponeringen. Lite som gamla tiders fotograferande med diafilm. För de som kommer ihåg den epoken. Det känns redan länge sen...

Färgglatt!

Blogger lär väl inte ge tillbaka mina bilder. Så jag prövar med några nya, färgstarka saker. Kanske de fungerar på bloggen, kanske inte. Först storspoven mot eldig bakgrund en sen kväll på ängarna.

Följd av en annan signaturfågel, gulärlan. De har nyss landat och känns mer mättade i färg än någonsin.

Vår kanske mest färggranna fågel hittas inte på ängarna. Den här fotograferades på supernära avstånd - höll faktiskt på att först köra över den - inne i ett skogsparti. En färgexplosion för ögat!

Ruggiga!

Även fasaner ruggar sin fjäderdräkt och att det sker på hösten råder väl ingen tvekan om att döma av dessa bilder från förra veckan. Tillsammans med sparsmakat kvällsljus ser de speciella ut just nu. På bilden ovan en tupp som spanar ut över sitt rike.

Även hönorna mister en del av fräschören.

Men mest drabbad var denne tupp. Kan tänka mig att han för någon vecka helst undviker att spegla sig i vägens pölar... 

Bakslag !

Till för bara några dagar fanns här tofsvipor i hundratal, starar och björktrastar i dito. Även gravänder simmade runt på de översvämmade ängarna. Nu alla borta. Iskall rysskyla med hårda vindstötar och allt blandat med horisontellt kommande snö har fått dem på andra tankar. Förmodligen väntar de vid svenska kusten eller danska och kommer tillbaka. Kanske redan nästa vecka om man får tro prognoserna.
Så jag visar fler vinterbilder. Kan också ha sin charm. Som fasanen i nästan akvarielikt ljus.

Eller svartmesen på sin gren i skogen.

Entitan - tror jag - med matfynd i säkert grepp.

Den alltid charmiga tofsmesen filosoferar en stund, sjunger sen ut sin tankemöda. Genom skogens tystnad hörs även små ljud.

Omsorg för Naturen??

För en knapp vecka sen spanade jag efter fågel vid en mindre damm när två bilar stannade till på en avtagsväg intill. Ut stiger flera grönklädda individer, hagelbössorna säkrade över arm. Utan att ägna mig minsta uppmärksamhet placerar de ut sig i tre av dammens hörn, snart hörs gevärsskott och upp åker fåglarna : Viggar, svanar, ägretter,smådopping. Och inte minst - änder.

Vanliga, oansenliga som den här. Troligtvis utplacerade vid dammen som små, utfodrade för att stanna kvar under sommar och tidiga hösten. För att så förvandlas till objekt för skjutkåta s k jägare med sina sinande frysboxar hemma. Missta mig inte. Det finns riktiga jägare också. Men att kalla detta för jakt under kamratliga och sportsliga former är våldtäkt på ordens sanna innebörd.

Samma oblida öde stirrar även ovanstående fågelart i vitögat. Runt om skånska slott pågår ljusskygga aktiviteter. Inte sällan under täckmantel som "viltvård" eller liknande förvrängningar av en verklighet som ska kallas för vad den är. Slakt.

Inte blir det bättre av hela verksamheten ofta bedrivs med god ekonomisk avkastning för markägaren. Till ansvariga  : Reglera skiten. Snarast. Snälla.

Tre karaktärer

Som denna den första bilden. Unge, kanske av ärtsångare, i skön hippiefrisyr.

Alltid en karaktär för sig själv. Med på min list över fågelvärldens topp tio. Än så länge, i alla fall.
Här blickar den över sitt kungadöme. - Inte så illa, va!?

Det går knappast att komma undan fasan när det gäller individuell särprägel. Än mer bister uppsyn när det ösregnar...

Färg, färg

Dessa grå dagar. Under dessa grå dagar kanske en färgbomb lättar upp?
Grått? Nja, Deerhunter har senaste dagarna mest sett rött. Stora problem med datorn som fått OS ominstallerat och med denna  tvingande "uppdatering" förlorat en del funktioner. Går det inte längre att öppna bilder i Windows Photoviewer? Istället detta Photo där inte ens bildtiteln kan ändras...
Nå, nån gång löser jag kanske det problemet.

Fasantuppen fick visa upp sina granna färger under en trevlig bilutflykt i oktober månad förra året. Nä, bilden gick inte att zooma ut.

Glad Påsk!

Från mig i Skåne. Tillsammans med Frasse som häromdagen gjorde sin kanske sista föreställning i min trädgård. Efter helgen ska matningen tas ner.
Tillsammans gjorde vi den här bilden på 1/40s, handhållen. Lite rörelseoskärpa på fågelns huvud hoppas jag Frasse förlåter mig för...

À la peinture ?

Har sett en del naturfotografer ta upp måleri. Så tänkte kan väl jag oxå göra. Fast på mitt, fotografiska sätt. Jag kan inte vare sig teckna eller måla. Nä, istället ta ett något rörelseoskarpt motiv och jobba vidare med det. Inga filter mer än brushanteringen har använts. Hade bilden varit målad hade diverse saker i fonden inte tagits med, nu regerar fotografiska "regler".

Från min trädgård, genom fönstret

Mörkret som råder fördärvar flesta möjligheter till vettig fotografering för mig.
När tillfälle väl kommer gäller att vara beredd...
Här har fasanen Frasse besökt mig. Detta inträffade igår eftermiddag. Fram med kameran, men vad xxxx nu??! Sotsvart i sökaren. Full bländare gav ISO 17000 och ändå inte bättre än den 1/160 s som renderade fågeln på alla andra bilder i serien utom denna i rörelseoskärpa.

Jo. de knycker på på huvudet, skjuter halsen fram och tillbaka förvånansvärt snabbt. Kräver nog 1/500s eller eller snabbare för att man ska känna sig någorlunda säker på resultatet. Så blev denna inte heller någon toppenbild. Men kul att försöka.

Glidaren

Vingarna ser ut att vara icke-adekvata, kroppen alldeles för tung. Men flyga kan den ju. Och massor med andra tricks. Här försöker han locka på honorna. Metod : Stampa med fötterna hårt mot marken, dra upp lite rök som på konsertscenen. Flaxa med vingarna, utstöt gälla rop.

Putsa på stjärten, dra den ut så långt det bara går. Om inte dessa konster lockar feminint intresse är det nog bara att dra och försöka annan dag. Vi har väl alla såna dagar?

Kvällspass går mot natt

Strax därpå. En fasantupp stiger fram ut ur diket, upp på vägkanten. Försiktigt stannar jag bilen, trycker ner förarfönstret - har lärt mig one-touchtrycket nu - hänger ut kameran, tar stöd mot bildörren.

ISO 3200, 1/30 s, avstånd drygt tre meter. Halva fågeln kommer med, alltid något. Min tysta kameraslutare hjälper till här; fågeln bligar misstänksamt men verkar inte skrämmas. Får många rutor och de kan behövas när man senare letar efter en enda någotsånär skarp bild. De här fåglarna är vana vid människor, upopfödda som de blir vid fastigheten i närheten. Som många andra djur gillar de skarpt den sena skymningen.

Senaste träffen med Frasse

Den här är jag riktigt mallig över. Med 420 mm brännvidd tagen på frihand på 1/30 s. Ska ju egentligen inte gå. Först och främst för att fåglar i främmande miljö nästan aldrig står stilla. I fasanens fall rör sig det lilla huvudet upp och ner och åt sidorna hela tiden. I en kort bildsekvens händer så i en en enda ruta det motsatta ; huvudet stilla, kroppen rör sig.
Frihandstagen med all brännvidd är trettiondelen knappast heller någon självklarhet. Har glömt bort själva fotograferingsomständigheterna. Men snabbt upp med kameran och först därefter koll på inställningarna som anpassats för helt annat ljus. Nu dags att titta på bilden :

Scenen är min trädgårds, tidpunkt sen kväll för en vecka sen. Fotad genom vardagsrumsfönstret, som vanligt. Att stjärtplymen åker upp så där i tvärvändningen ser jag som bonus. Stolt som en tupp och allt det där. Kameran trollar fram ett riktigt vackert ljus - jag minns det som grågrått - och redan vid koll i display visste jag att jag välsignats med ett ovanligt skott. Ovanligt för mig i alla fall.

Jobbigt...

Så har första skjutningen förlöpt med nya kameran. Hade turen med ormvråkar idag igen. Väl hemkommen så ser bildresultatet som helhet hyfsat ut, men den där riktiga skärpan saknas i råfilerna. Har ännu inte framkallat något ur serien så hur det programmet lirar med bilderna tar jag ikväll.
Beslöt på stående fot att utföra mikrofokusjustering i kameran. På det valda avståndet - 20 meter - såg inställning +3 bäst ut på bildskärmen. Ska testas IRL imorgon. Sen kanske behövs ytterligare justeringar. Tror bestämt att jag behövt mata in snarlikt plusvärde i alla Canonobjektiv jag haft. Så förhoppningsvis ett bra utgångsläge ändå.

Här kommer en av de sista bilderna med "gamla" kameran, som blir bra backup om något elakt skulle inträffa. Taget för några dagar sen när snön kom. Kör förbi ett fält och ser tre fasaner intill en stenmur. Dags att agera!

Än så länge har fåglarna inga problem hacka fram födan ur det tunna skiktet nyfallen snö. Den här herrn har kanske just avslutat ett slagsmål för sitt territoriums skull? Som alla ser är i alla fall en stjärtfjäder avbruten. Nu struttade han omkring med två hönor och såg hur fredlig ut som helst. Naturen ger och tar...

Kärt besök i trädgården

Frasse är en känd och välkommen gäst vid min fågelmatning. Det är först med senaste dagarna lite kyligare klimat som han visat upp sig. Här vet han om att han är iakttagen och gör sitt bästa för att smälta samman med omgivningen....

Onekligen gör han sig bättre utan "kamouflage"? Tycker i alla fall jag. Fotograferades med 420 mm brännvidd genom fönsterglas mot min rosenspirea (och lite annat som får växa vilt i häcken).

Idealiskt anpassad för jakt

Trodde inte att fåglar kunde hålla sig så stilla. Fasaner är ju förstås kända för att kunna trycka och sen med högt kacklande flyga upp metern framför en. Mycket effektivt eftersom du för någon sekund förlamas av överraskningseffekten och fågeln klarar sig undan.

Här skarpt återgiven på 1/30 s. Tre metrar skiljer oss åt. Fågeln blick stilla, försöker smälta in i landskapet...

Inte mycket mer mellan oss här. Ock lika misslyckat försök att dölja sig. Om en fågel från fjärran land ska importeras för jakten, kunde jägarna knappast gjort bättre val. Som är fallet i Skåne.Kan hålla sig alldeles stilla för längre period, ja. Men som jagat villebråd hjälper fjäderdräktens självlysande utseende föga.

Bildräddarna

Bilderna togs tidig morgon, ISO 1600 bl 4,0. På 125/sekund. 500 mm brännvidd och som alla förstår var fasanhannen lite för nära mitt gömsle/bilen.

Minutrar tidigare.  Ljuset föll in på fåglarna genom en öppning i häcken och belyste dem som på scen.  Autofokusen gavs tillfälle att rejält bita sig fast i fjäderdräktens detaljer. Sociala och orädda fåglar är de, vana vid människor som de blivit från födseln.