Diverse, igen

Några nytagna rovfågelsBIF:ar. Sjön vimlar av fiskgjusar nu och har gjort en tid. 

 

En och annan kärrhök dyker också upp. Här ett juvenilt exemplar (tror jag ).

Märkligt nog tycks rovfåglarna dyka upp från höger mot vänster i detta inlägg. Smällar man får ta. Man kan istället köra iväg mot skogen och kolla om någon brölande kronhjort där hörs?  Det är ju härligt med den valfrihet som nu sköna september månad erbjuder.

Det inträffade nu inte alls. Istället uppenbarade sig ett sagodjur. På lite distans, nyfiket spanande mot vad som står därborta i skuggan. Ett träd eller en fotograf ? Bäst jag går lite närmre.

Ur led är ljuset !!

Uppgifter gör gällande att vi runt staden Lund fått en knapp timmes solsken hittills denna månad. Jag tror på det för jag är nästan säker på att känna igen solsken när jag ser det...

För att få tjänligt ljus och samtidigt någon marginal till förflyttning ute i landskapet bör kvällspasset inte börja senare än max 14:00. Bilden ovan togs 15:38. Så inte mycket tid till förfogande.

 

Ännu något senare. Från bil med stöd av fönsterbågen. Motsvarar ISO 30000... för att nå åtminstone 1/125 s. Inte alls konstigt att man känner sig något bitter på skånska vintern. För första gången i mitt fotograferande liv räcker inte ljuset till flygande fågel. Det projektet lades på hyllan redan förra veckan. Snart ska det vända. Påstås det...

Två händelser

 

Sen en tid vandrar åtminstone en prutgås bland de vitkindade på ängarna. Bilderna är inte från samma tillfälle men ändå troligtvis samme juvenile individ. Kul och nytt för mig. Ganska lätt att leta upp, gick i utkanten av mindre flock vitkindade.

Låter gör den också.

Sen rapportering från mycket arla morgon, precis när det något börjat ljusna. Gäller för första bild i dovhjortsviten ovan. ISO 15000, full öppning och ändå bara 1/15 s.  Unge mannen gick minuten innan tillsammans med en fullskovlad, men kameran klarade inte att fokusera... Letade efter brunstande djur, hittade tyvärr inga. Skogsavverkning pågår. Tycker nog att djuren kan fredas under denna period. 

Som inifrån grottan...

Från mörka november. 7 timmars solljus innan månadens sista dag. Och då jobbade jag...
Inte fanns så mycket att fotografera, heller. Här i alla fall några smakprov.

Mot slutet

Tyckte att en lätt softad miljö kring den här unga damen kunde vara passande. Förvisso var det kväll och ljuset silades ändå genom trädkronorna runt omkring.
Hade just skjutit på en grupp kronhjortar som vadade runt i raps på skogsåkern när den här figuren upptäcktes, stilla stående mitt på vägen. Cool som gurkan lät hon fotografen ta en lång serie bilder innan hon klev ur scenen mot höger. Min bil skymtas till vänster. En underbar skogspromenad gick mot sitt slut.

Oförklarligt härligt

Fortfarande kan magi uppstå. Därute i skogarna. Som den hare jag med kameran uppe i lugn och ro fick inspektera från kanske fyra meter eller mindre. Utan kamouflage. upprättstående mitt på vägen. Den bilden kommer vid senare tillfälle.

Nu istället tillbaka till mötet med vithinden med sin kalv. Som bara sekunder efter jag scannat av den där naturrutan steg fram ur densamma, som vore jag blind eller de supersnabba i rörelsen. Efter ha fotograferat  den lilla familjen på kort avstånd retirerade den makligt ett stycke för att där ånyo stanna upp, vända sig om. Nya bilder uppstår.

Här är en. Kan bara hoppas att den där subtila känslan av tillförsikt - åtminstone upplevde jag den då och där - alltså ett slags förtroende mellan oss tre förmås förmedlas i bilden. Hindens lugn smittar av sig på kalven som verkar så där måttligt upphetsad av min närvaro. Som det i en ideal värld borde få vara.

Skogsrundan ffg

Sex månader sen sist.
Då var det vinter, nu högsommar.
Utan större förhoppningar annat än att klara av själva skogsrundan körde jag sen kväll iväg. Vad - om något alls - kommer jag att stöta på?

Jo, en delikat situation med hind och kalv. De kom ut bakom min rygg, kanske 20 meter bort. Halvminuten efter jag passerat förbi och scannat av just den delen av terrängen...
Ingenting finns mellan oss. Det är bara jag och två vilda djur och hinden verkar inte lägga märke till min person. Eller bryr sig inte. Trots att jag står upp på vägen utan gömsle eller något att gömma mig bakom.
Senare applåderar jag min tur. Inte var dag man konfronteras på detta sätt. I själva verket uppstår situationer som denna väldigt, väldigt sällan. Åtminstone för mig. Känner mig som en verklig lyckost. Bilden helt obeskuren.

Inget speciellt alls...

...bara en bild från en av de skogar jag tycker om att fotopromenera i.
Mörk och ljus och det går alldeles utmärkt tillsammans. Skulle vara annat med så fina omgivningar.

Låååång

Som ett levande konstverk kröp larven sakta fram. Fotografen ligger på mage, hasar sig bakåt för att komma inom MFD. Japp, det var en syn att beskåda!

Vad vill jag ha sagt med denna bild? Tja, förutom att hinden är söt verkar hennes kropp lång som fiskens.
Aldrig går Naturen att förespå, alltid väntar överraskningen. Bara sådär, alldeles runt hörnet.

Skogen, viltet

Skogen var fortfarande mörk och tung. Så här sista dagarna i mars ville vintern inte riktigt ännu släppa taget.
Sena timmen hjälpte såklart till.
De två unga doven stod en bit bort, förhöll sig avvaktande. För dem är skogsridån livlinan, har inget alls med mörker eller tungsinne att göra.

Samma kväll. Ett helt gäng reste nervöst på sig efter i godan ro ha legat på marken.
Vita pälsen gör att de upptäcks på lååångt håll. Men inte heller det bryr sig doven om, de tänker nog inte så.
Med skogen som skydd nöjde de sig med att flytta 100 meter bort. Fortfarande upptäckbara. Men i deras värld säkra.

Lyckas nästan undgå upptäckt

Snacka om att gömma sig. T. o m  de annars så lättupptäckta vitdoven lyckas nästan med konststycket att  trolla bort sig från fotografens spejande blick. Naturen hade så när vunnit ronden. Det var sen kväll och ljuset nästan noll. 

Vita hjortar om kvällen

Såg två gäng vita dovhjortar under sessionen. Trevligt att de börjar visa sig. Vintern har i det avseendet varit sparsmakad, minst sagt.
Det vanliga är ju såklart att de sjappar så fort de ser en. Och upptäcka fotografer är knappast längre någon konst i den utgallrade, frilagda biotop som numer är Skogen i mina hemtrakter.

Men de här valde att stanna kvar. Kanske tio djur totalt. När jag fotograferade dem med helt öppen terräng oss emellan, kände det nästan som förr. Tillitsfullt.

Perspektivet bedrar : Här ser det i mina ögon ut som kameran placerats högt upp när i själva verket djuren och jag är i samma plan. Samtliga hindar, med sina kalvar placerade i skogen just utanför bild. Lyckas för ett kort ögonblick få alla att samtidigt titta mot mig och tar så bilden. Mörker rådde men jag har förstärkt intrycket i efterbearbetningen.

Vill helst inte fotograferas nu, men...

Lite luggslitna, ja.
Vinterpälsen ska bort så djuren är just nu inte utseendemässigt optimerade till det yttre. Men när de anstränger sig går det fortfarande att få hyggliga bilder.

Här har de tagit betäckning bakom ett naturligt utkikshål i vegetationen. Hade det inte varit för de inramande granarna hade djuren istället säkert stuckit på en gång. Men bakom "skyddet" stannade de snällt kvar, lät mig ta mina bilder och sen försvann jag ur deras tillvaro. För ett tag, åtminstone.

Det var sen eftermiddag, försvinnande ljus i blandskogen rådde och kameran fick något ansträngas för att pressa fram bilden.

Nu händer det!

Jag har ju vid flertal tillfällen efterlyst vilda däggdjur i "mina" skogar hela vintern. Nu börjar de visst sakteliga komma fram, sugna på solens livsgivande energier.

Damerna först ut. Vad vi ser här en del av ett större gäng ute på bondens bete. I mitten ligger tre stycken tätt, tätt tillsammans. Så fort molnen hopar sig blir det ju fortfarande kallt, tycks de resonera.
Taget på lååångt håll. 

Ljuset i tunneln?!

Tror knappt det är sant. Efter ha letat efter vilt i "mina" skogar utan någon som helst lycka under hela vintern, hände undret i en annan och mycket större och "svårare" skog. Hade inga egentliga förhoppningar än en skön promenad under eftermiddagen, men när man minst anar det...

Bilden blev ingen fullträff, inte alls. Men lite intressant att vita hinden - till synes ensam - mammar en mörk kalv. Har läst någonstans att de vita och normalt mörka förvisso kan para sig, men avkomman blir steril. Synd på så rara ärtor.

Bilden togs under sista timmens dagsljus och inne i skogen var än mer dunkelt. Men bättre en bild i skogen än ingen alls.

Ornamentik?

Nä, det är inget akantusblad som smyckar min vita dovhind. Utan ett helt vanligt, svenskt gräsblad som elegant snor sig runt nosen efter ha först utfört diverse piruetter i tomma luften. Arkitekturprydd eller ej : Denna är en hjortindivid som med sin fluffiga päls kan mäta sig mot vilket byggnadselement som helst. Tycker jag. Förmodligen en uppfattning som f ö vi båda två delar. Är jag säker på.
Fotograferades i förrgår när hinden lugnt betade i en liten glänta i skogen. Djuret tycks finna min person så intressant att hon för några ögonblick helt glömmer bort maten. Charmerande, eller hur?

Teddymjuk?

Långt, långt därinne kände hon sig trygg, kunde kosta på sig en blick över skuldran. Vad är den där för lustig figur? Nå, han verkar ju inte direkt livsfarlig så jag låter honom hållas med sin smällåda.

Taget sen eftermiddag i mycket mulet väder, känns det ändå ovant hur snabbt mörkret faller numer. Får väl ta med ficklampa nästa gång så jag hittar tillbaka...

Skogen vill berätta något?

Dovviltsbrunsten pågår för fullt och för en redan prövad fotograf kan det kännas frustrerande att inte få några vettiga fototillfällen.
Men man kommer rätt långt med bara upplevelser. Efter ha under en vecka gäckats av de stora skovelhjortarna, uppstod häromkvällen en rätt lustig situation. Bromsade in bilen längs vägen, ner med sidorutorna, lyssnar. Hinner knappt koppla in lyssnarutrustningen förrän den här granne, vita skovelhjorten ur intet materialiserar sig, går rakt mot mig. Detta är bara sekunder efter strålkastarna släckts. Och jag har xenonljus som lyser upp ordentligt. Grabbar så tag i kameran, men mörkret är kompakt. Den klarar inte av att fokusera på varken hjort eller annat. Istället njuter jag av anblicken där den skrider fram, stannar 15 meter bort, tittar fram bakom trädstammen... Sen bestämmer den sig för att korsa vägen.
Det där skavde i själen. Men snart kommer turen till mig. Gör den väl...?



Så istället bjuder jag på tjusig hind med kalv som under en skjutning annan kväll båda ställde upp för mig. Kunde smyga mig rätt nära och sen var det bara att massera knappen.

11:42

Så lång tid.
Från det att första rutan exponerades till den sista var vi ett par, hinden och jag.

Det hela möjliggjordes av den låga busken som syns i bildens underkant. Jag står på öppen väg och djuret måste ha sett min jacka, mitt ädla huvud, kameran och en bit av enbenet kameran för dagen placerats på. Varje gång jag tryckte av ett par skott tittade hon upp och rakt igenom mig. Kunde inte identifiera faran. Vilket möjligen berodde på att jag höll nyllet begravt i okularet hela den långa tiden, vågade inte lyfta på huvudet... Vad som hänt annars? Från bara trettio meter hade hinden såklart stuckit direkt den förstod att det var en människa framför henne. Inte ett slags krokigt, hopböjt träd. Bilden ovan en av de sista i serien.
Efter elva minuter och 42 sekunder ser jag inte längre till henne. Då kan jag äntligen sträcka på mig, spana ut terrängen. Ser ett par vita öron fladdra till, långt ner. Hon har lagt sig! Även för en med massiv erfarenhet av detta slags vilt är detta en ny upplevelse. Egentligen långt mer än bilden kan förmedla. Men vad gör man?