torsdag 30 september 2010

Fotomodell




Kronhjortsbrunsten är ju inte bara om handjuren. Vad tycks om detta feminina praktexemplar? Långbent, reslig med grace. Dessutom nyfiken och mycket villig att posera framför kameran. Jag trakterades en härlig underhållning, dessutom gladdes jag över att det skedde i dagens första solljus. Ser nästan ut som djuret delar den uppfattningen,eller vad tycker ni?

söndag 26 september 2010

Mellandagsvilt!



Nu -när för min del -2010 årskronhjortsbrunst officiellt avslutats, kan man istället för djur oblygt exponerade på öppna fält åter få reka dem i svårtillgänglig skog, bakom buskar och stammar. Kraven på fotografen höjs medan utbytet oftast upplevs magrare. Så lika gott att vänja sig. Men det dröjer bara en eller ett par veckor till så blir det dovviltets tur. Happy days are here again!

fredag 24 september 2010


Bjuder på en gaffelhjort. Kallas så pga hornets böjning á la bestick i profil. Jag gissat att han är lite drygt 2 år gammal. Redan har den en kropp större än en vuxen hinds. Fantastiskt smidiga i alla gångarter, något som inte alla gånger kan sägas om den fullvuxne kronhjorten med sin tunga behorning. Det talas om kanske 10 kg eller mer, störst och värst är förstås de amerikanska varianterna.

tisdag 21 september 2010

Förr om åren...


...kunde speciella konstnärer handmåla svartvita foton till färg. Detta nytagna foto påminner lite om den epoken med den skillnaden att bilden ser ut som ett gammalt svartvitt, bemålat och av tiden blekt fotografi. Eller påminns man om en ursprunglig cyanotyp efter att tidens tand attackerat bildytan för några decennier. Förr fanns en uppsjö av bildframställningsmetoder, alla mer eller mindre fotografiska, kompletterat med mångfald av fotopapper i alla möjliga utseenden och egenskaper. Så var det sagt. Dagens fotograf kan med bara ett par knapptryck imitera en del varianter. Tycker själv att bildresultatet blev ganska lyckat.

söndag 19 september 2010

Paradox!


Jag tror att alla som sett mina kronviltsbilder noterat diverse mänskliga artefakter som staket, stolpar, vägar och skyltar. Lite ironiskt att en av landets få lokaler med ursprunglig, nativ ras genomkorsas av daglig och pågående industriaktivitet, låt vara förmodligen utan miljöpåverkan. Kanske man annars kunnat tro att området skulle vara svårtillgänglig vildmark. Efter flera års observerande tycker jag att djuren verkar opåverkade. Defintivt har man inga problem med reproduktionen, antalet individer tycks snarare vara ökande. Utan att ha direkt jämförelsematerial för handen verkar djuren må bra, leva ett naturligt hjortliv (har ingen aning vad jag menar med det?), producera individer i gott fysiskt trim och med ståtliga hornkreationer som ungdomen ovan. Sett sexton- och artontaggare ragga brudar med en frenesi uppfriskande att skåda. Låt oss hoppas att utvecklingen fortsätter i denna riktning.

fredag 17 september 2010

Variationer i färg och form






Låt oss inte i dessa hjorttider glömma bort att det finns andra djur i skogen som oxå vill vara med på bild! Om den torra och varma sommaren la sordin på fotomöjligheterna, kontrar nu denna våta och blåsiga höst med finfina sessioner ute i det fria. Helt plötsligt inte bara ser man mer vilt, djuren presenterar sig själva utan knot (fast räven ovan blev ordentligt skrämd när den fick syn på mig). Kanske det ger möjligheten att återkomma med mer icke-hjort framöver. Om nu bara regnet håller sig borta denna morgon, känner jag för att ta ett nytt nappatag i hjortland. Bekvämt nog sammanfaller regnandet med usla bilder, framför allt om regnet kommer diagonalt. Bättre att avstå, då ):

Re: stilla min nyfikenhet



Bättre så här, Stefan?

tisdag 14 september 2010

Trainee?



Nog verkar det som att för att få erfarenheter för framtiden, får ungdjuren först - jag pratar om hannar - göra fotarbetet för platshjorten. Denne åttataggare sågs leta upp hindarna, därefter sprang den tillbaka, möjligen för att återförmedla informationen till höga vederbörande. Spets- och gaffelhjortar samarbetar vidare med den store då hindarna ska samlas i lagom stora flockar för eventuell parning. Om jag förstått rätt är hindarna brunstiga bara en enda dag, så de bör väl vara rätt tillgängliga i sammanhanget. Om ett par, tre år kan kanske djuret på bilden självt vara moget utmana om parningsrätten. Så sluts det kretsloppet.

söndag 12 september 2010

Stilla min nyfikenhet.



Som sagt, vissa sessioner ute i naturen blir ingenting, andra blir magiska. Denna morgon bjöd på det mesta av fotograferingsvilliga djur och intern action framför en häpen fotograf. På 20 minuter var hela minneskortet fyllt och jag kunde lämna över platsen till näste man. Bilden föreställer inte - tror jag - den vanliga ritualen inför parning, här pågick något mystisk innanför staketet som kan skymtas till höger. Okänt vad. Djuren var väldigt upphetsade och struntade totalt i min närvaro, om de ens märkte av mig. Peeping T0m?

fredag 10 september 2010

Av konstnären utsatt i naturen!



Så har äventyret startat på allvar. Härligt att få förmånen att stiga upp kl 05.00 lediga dar för att eventuellt fånga något på bild. De här första dagarna av årets brunstupplaga har gett ett blandat intryck; kanonbra fotografering ena dagen avlöses av - ingenting alls. Det här är också tiden för de tidiga morgnarnas häftiga dimridåer. Likt skulpurer står den plötsligt där, bara några tjugotals meter bort. Var kom den ifrån? Dessa djur rör sig redan i klart väder med största snabbhet och elegans, oftast ljudlöst. I alla fall i mina öron. Dimslöjorna gör ett redan spännande företag ännu mer oförutsägbart.

tisdag 7 september 2010

Rensa bort gamla staket nu!



Vad ska man tro; om denna hind fäller päls redan nu tycks det ske i rasande takt på stället hon står. Vid närmare eftertanke är det inte päls utan kottar på marken. Pälsskadorna ser ut att vara stickskador, troligtvis har ett taggtrådsstaket stått i vägen för djuret. Bilden från inledningen av höstens kronviltsbrunst.

torsdag 2 september 2010







Jag läser att årets skörd har förstörts av regnandet under sensommaren, men jag undrar om det är riktigt sant. Bevismaterialet ovan talar för sig självt. Nog växer väl grödan rätt bra på fältet? Dessa högresta djur-som sista bilden visar- med sina små klövar kan ju uppenbart obehindrat vandra över högväxta böljande sädesfält. Återigen har naturfotografin stuckit hål på osanningens varböld. Eller?