söndag 31 maj 2015

Naturfotografen - ett orosmoment




På tal om sömniga fåglar.
Här en som just försöker törna in när fotografen mycket olämpligt råkade - bildligt - snubbla över den.





-Försök inte! Jag ser dig allt. Kom inte närmare!






-Ja, ja. Ta dina bilder och gå iväg! Jag orkar inte hålla mig vaken länge till.






Bara lite dräktvård. Sen är det väl ändå dags att pallra sig iväg?






Såååå... sköönt. Näste man som stör får smaka på rottingen... Ja näbben, då.

lördag 30 maj 2015

Yrvaken



Uppe med tuppen eller snarare långt före. Fick se solen sakta stiga över horisonten, ett trevligt ljusspel.
Framme vid målområdet mötte en del förvånade fåglar upp. Knölsvanen låg nog i godan ro och sov när min skugga började störa den. Ja, jag vet hur det känns. Så där rufsig i hårsvallet kan jag med vara.





Tur man har starkt tele. Förmodligen inte tillrådligt komma nämre...

fredag 29 maj 2015

Störst är bäst?



Som naturälskande människa får man se många roliga saker. Ibland dessutom roliga och totalt oväntade saker. TV-programmen vevar däremot oupphörligt scener där lejonet/tigern/vithajen mfl, mfl i kraft av sin överlägsna kroppsstyrka nedlägger bytet. Varje gång. Nån enstaka moteld anläggs från t ex mungon som dödar livsfarliga kobran. Men axiomet är annars : Störst vinner matchen.
På fågelsidan är verkligheten inte alltid så svartvit. Modiga tofsvipor motar bort betydligt större fåglar från reviret. T o m havsörnen får tåla ett eller annat tjuvnyp från omgivande kråkor vid sitt byte. Från tornet blev jag vittne till följande lilla händelse i den minimala vattensamlingen under mig :






I ena ringhörnan den lille utmanaren, i andra den dubbelt så store. Det låg spänning i luften. Jag anade mig till att slagsmål var för handen, riktade in telet. Utgången tycktes given.
Så hur gick det till? Sothönan närmade sig gräsanden, först mycket sakta. Centimeter för centimeter. Medan båda tittade på varandra. Som boxarna inför titelmatchen spände de upp sig framför varandra.
Sen började anden bli nervös, klapprar med näbben, simmar försiktigt framåt. Då attackerar sothönan. Som förprogrammerad torped, riktning rakt mot. Kolla blicken, De röda ögonen skjuter laserstrålar mot den större fågeln som i detta läge genast ger upp. Springer iväg för att undgå bli "sänkt" av den mindre. Helt oväntad utgång om ni frågat mig. Gräsanden landade sedan i viken ett par hundra meter bort, Förmodligen grubblade den själv över det inträffade. Slut på dramat och själv kom jag att fundera över naturens komplicerade spel.

torsdag 28 maj 2015

Regn & rusk




Hemma!
Hann precis klippa gräsmattan innan regnet föll. Tillsammans med vind och kyla effektivt innesittarväder. I norr var förvisso blåsigt och rätt kallt. Men strålande sol. Korkat att inte mer ta vara på det. Var i alla fall ute under morgonen.







Den här gjusen gjorde en strålande fly-by häromdagen ; verkade t o m ta en liten omväg för min skull. Och en präktig mört hade den att visa upp.






Läste nånstans att i dessa tider är det hannen som fiskar. Med ungar och hona i boet upp till åtta gånger per dag. Vill till att fiskelyckan är där. Annars blir det många som går hungriga. För nån timme håller sig alla mätta nu, sen är det dags igen. Kanske den under det slitet tycker att filuren i tornet med lustiga hatten är nöjsam förströelse att betrakta?

Vad ska göras idag?



Funderar på var den här dagen ska brukas till? Tidig morgon, solljus från klarblå himmel. Hade tänkt åka hem, men stannar nog ett par timmar till.





Naturen lockar. Naturen med sina kullar av ungar som i dagarna som gått fått göra sina första lärospån. Såg en mamma gås med bara en enda unge kvar. Vad kan den familjen inte berätta om tragiska levnadsöden?





På bild kanske en av alla tänkbara förövare. Hon hade sex ungar att försörja för en vecka sen. Nu kanske ingen längre finns kvar. Att vara räv i en liten skog  frekventerad av jägare med sina"viltskötselprogram" i tankarna, är en framtid med oklara utsikter. När det kommer till att klara livhanken.






Nog om detta. Nu ska njutas av det som finns här och nu. Ses vi därute?

onsdag 27 maj 2015

Stadsfåglar




Stadsfåglar? Nåja, såna som vi ofta träffar på i sån miljö.
Ringduvan fotograferad från 3,5 meter. Utanför stan hade dess bröder och systrar stuckit direkt.








Mitt fikasällskap på uteserveringen. Mycket talförd och synnerligen angelägen om att mellanmålet snarast avslutades. Så den kunde klara disken.






Björktrasten på bild kan inte sägas vara skygg. Till skillnad från ute i det vilda. Här njuter den av härlig försommarsol i äppelträdet (?).
---


Minnesgoda läsare kommer ihåg min kattuggla på stans klosterkyrka. Nu är den tillbaka igen, varmt välkommen!






Ser ut att trivas förträffligt på sitt ställe. Hoppas bara den drar i god tid före åskan dundrar...

måndag 25 maj 2015

Gåtan om fjädrars lyftkraft!



Hur kan så stora fåglar som dessa rovisar flyga?
En fråga som säkert länge upptog tankarna bland många människor. Vi kommer oxå ihåg hur människor utrustade med megavingar fastsatta som förlängning av sina egna extremiteter kastade sig utför stup. Det gick ju inte och slutade bara med sjukhusvård...
Tittar man på bilderna är det för mig lika stor gåta ännu.







Den här gladan borde väl med sitt massiva yttre bara falla pladask ner?






Och så här i luften ser ju fjädrarnas lyftkraft inte mycket ut för världen. Kanske lärkfalken bara vågar äta enstaka sländor för att därpå landa på säker mark? Som här. För mycket ballast i magen och det blir istället störtdykning i sjön...

lördag 23 maj 2015

Det är så gott att leva!



Försommar, skir grönska, värme och sol en kväll tidigare i veckan. Vad kan en fotograf mer begära?Så klart. Något att fylla den fina omramningen med. Vad kan då passa bättre än en vilt springande, levnadsglad rävunge? Hmmm, inte så mycket mer, tror jag.







fredag 22 maj 2015

Åsså va de dax igen!!




Det här paret rödbena verkar sent till parningsdansen eller kanske snarare lite för tidiga för att ta sig an ny kull?
I alla fall blir det andra gången i år som jag delges privilegiet att få bevittna parning med dessa fåglar, intresserade kanske erinrar sig detta blogginlägg eller detta.
Så hur kommer spelet att förlöpa denna gång, tror ni? Känn er fria att gissa.







Hannen positionerar sig bakom sin tilltänkta. Under ett kontinuerligt klapprande med näbben. Han tar små, försiktiga steg framåt medan honan står blickstilla.





De spektakulära vingarna slår hela tiden. Underligt att han inte lyfter sig bort...
Det här spektaklet - slår det mig just nu - verkar med mig som betraktare utspela sig i dåligt väder och mörka förhållanden. Lite diskretion tycks de allt måna om.

torsdag 21 maj 2015

Varianter




Två helt olika tolkningar av långdistansfotograferade harar.
Enda fördelen med de längre avstånden är ju uppenbar ; mer av omgivande miljö kommer med på bilden. Det är kanske inte så dumt när man vandrar i Paradiset, som en del ortsbor kallar området för.





Så skir grönska vi har nu. Klart att djuren trivs som bara den. Nog var det väl ett tag sen det jagades, frågar jag mig. Livet leker för alla just nu, stora som små.






Sen tillkommer sena kvällens ljusspel. Tänk vara hare och få uppleva allt det vackra en lågt stående sol kan bjuda på. Här blir t o m bondens stycke ett litet konstverk. Lugn sitter det lilla djuret och tar in sceneriet medan den förser sig av hans mat!

onsdag 20 maj 2015

Svårfångad !



Länge sen sist vi sågs, göken. Du hörs över hela området, du och dina artfränder. Men sen är du ganska listig när du byter plats. Är jag inte uppe i tornet väljer du sjösidan, som är närmaste väg till nästa ställe. Det har jag sett dig göra många gånger när jag är på väg till tornet. Är jag däremot på plats däruppe, tar du helst omvägen bakom. Genom skogen. Gång på gång, månad efter månad. År efter år.
Men häromdagen blandade du för en gångs skull ihop korten. Du flög över sjön, jag fick direkt syn på dig och där stannade du upp. På sensorn, alltså.







Vädret var ombytligt. Med ljussituationer som kan bli utvecklande för bildtagning. Speglingen från vattenytan lyser upp din fina undersida. Här var du på väg till trädet bara 40 meter bortom mig, Du vet, det där trädet du ibland sitter i men genast flyger upp ifrån när jag lyfter kameran...

tisdag 19 maj 2015

Lärkfalken är hemma!



Från igår väljer jag bilden på lärkfalken. Visst, tekniskt ingen bra bild. Men titta en gång till så kanske ges svaret varför den publiceras på denna blogg. Ledtråd : Favoritföda = sländor.
Lärkfalk ffg för mig i år. De var två som visade upp sig, förhoppningsvis finns bon i närheten och jag säger lycka till med häckningen! Det blir - tekniskt - bättre bilder på dem framöver. Jag lovar. Hur det gick idag? Nja, en ekorre var allt som fastnade på sensorn. Den kommer snart den med. Hoppas ni orkar följa med.






Jo, den fick sin munsbit. Fick träffen på bild, en bild som tyvärr blev än sämre.

måndag 18 maj 2015

Svarta hål



Det talas ibland om svarta hål ute i rymden. Som gigantiska dammsugare slukar de planeter som Jorden. På ett litet kick. Besvärande tanke, den där. Tänk bara att förvandlas till icke-ljus. Ingen människa vet väl vad som sen händer med med allt det insugna, hur det s a s ser ut på andra sidan. Djuren vet dessbättre något mer. De är så vana vid att umgås med svarta hål att de inte bryr sig det minsta. Tänker inte längre på dem.







Se bara på vithinden ovan. Elegant spankulerar hon framför hålets gigantiska öppning, håller sig på lagom avstånd och hittills har jag aldrig sett något djur slukas upp framför ögonen på mig. De är smartare än vi, eller?






Även den mer oansenliga hare klarar balanstricket som vore den född till det. Här springer den utmanande rakt mot, men viker åt sidan exakt i tid för inte heller den uppslukades. Kanske en fysiker kan förklara hur det här kan hålla på. Detta går långt över huvudet för en humanist som jag.

söndag 17 maj 2015

Kvällspass går mot natt



Strax därpå. En fasantupp stiger fram ut ur diket, upp på vägkanten. Försiktigt stannar jag bilen, trycker ner förarfönstret - har lärt mig one-touchtrycket nu - hänger ut kameran, tar stöd mot bildörren.






ISO 3200, 1/30 s, avstånd drygt tre meter. Halva fågeln kommer med, alltid något. Min tysta kameraslutare hjälper till här; fågeln bligar misstänksamt men verkar inte skrämmas. Får många rutor och de kan behövas när man senare letar efter en enda någotsånär skarp bild. De här fåglarna är vana vid människor, upopfödda som de blir vid fastigheten i närheten. Som många andra djur gillar de skarpt den sena skymningen.

lördag 16 maj 2015

Frustration och kärlekspar




När jag till sist gav mig själv ett av de ljusstarkare bland telen, därtill även en kamera som fungerar bra med ISO-tal så höga att man för några år sen inte trodde var möjliga; ja, då är det bara att inse det räcker inte ändå.
Det är ju omöjligt, men när jag är ute. Verkar inte djuren s a s ha anpassat sin livsrytm till dagens fotografiska förutsättningar? Vad jag mer specifikt frågar mig är får jag verkligen hem fler lågljusbilder nu än förr? Så här upplever jag det. Normalt kvällsljus = noll djur. Minnet sönderdelas med tidens gång. Men var det situationen för bara ett par år sen?
Nu måste man vänta till efter solnedgång. Men då kommer de fram som aldrig förr och de är riktigt svåra att fota. Med andra ord : Allt precis som förr en halvtimme senare...
Ja, ja. Antar att jag vill ha utrustning kapabel fånga den berömda svarta katten i kolgruvan. Utan att vara (än) dyrare, större eller tyngre. 
Senaste kvällarna har således spenderats mycket tid ute i terrängen. Sett massor av vilt. Med min otillräckliga utrustning trots allt fått några bilder.






ISO 2000, 1/50s. Tog stöd mot bildörren. Använder annars helst monopoden. Vågar inte gissa vad hararna gör där bakom gräs och blomster, men tror inte de gör det. Mer kurtis än reproduktion. Så länge jag blev kvar på stället. Alla njuter vi av de insektsfria kvällar som snart är över. Fortsättning på kvällsskiftet följer.

torsdag 14 maj 2015

Äta eller ätas



Naturen är som bekant obarmhärtig mot "förlorarna" i livsspelet. För en minut sen kväkte grodan med i den allmänna konsert grodor gör vid denna tid på året. Nu på väg bli matbit åt en fågel många sneglar snett mot.







Men bild blev det ju. Blir det ofta när förloraren träffar på sin överman. Kråkan som vanligt inte det minsta blyg, flyger helt nära tornet och mig däri.

onsdag 13 maj 2015

Konsten att koppla av





För att vara förmodat vilda fåglar betedde sig dessa likaså förmodade skedänder en smula underligt : Som plats till sin powernap hade de valt ett ställe intill vägen. Bilar kör förbi och de bryr sig inte. Mitt fordon stannade så nära jag bara kunde komma. Då hände det som syns på bilderna. Ögat öppnade sig. För att genast slutas via ett vitt ögonlock. Om det kan vara ID-ledtråd.







Fantastiska fåglar, så trygga i sig själva. Om jag velat hade jag antagligen tillåtits fylla hela minneskortet . Bilderna minimalt beskurna och jag skulle gärna träffa på paret igen. De har säkert ett och annat trick att lära ut till oss stressade människor.

tisdag 12 maj 2015

Tvärsäker




Ensam i fågeltornet hade jag redan övervakat himlavalvet en 20 minuter när jag fick sällskap av ett par. Kände de var två redan på vibrationerna i trappan på väg upp. Jag har stenkoll.
Första frågan som vanligt : Har du sett något intressant?
Nä, svarar jag sanningsenligt. Inte ett dugg, faktiskt. Jag skulle just gå när ni kom!
Aha, svarar mannen. Vad är det därborta? Pekar mot höger. Är det inte en havsörn?!

Jag tror vi låter ridån barmhärtigt omsluta min förvirrade figur däruppe i tornet. Sen snabbspolar vi bandet en halvtimme framåt. Ensam och fortfarande kvar...Vad händer därnere, till höger framför vassridån? Tre gräsänder skjuter upp. Som värmesökande missiler är de på väg rätt mot mig. Fånga alla tre på bild en ogörlighet, koncentrerar mig på en.






Ahhhh, kände jag fått tillbaka kontrollen. Visste jag hade fokus på anden under hela sekunden det tog för den att passera. Nu skulle det där paret sett mig i aktion istället...

måndag 11 maj 2015

Fåglar på skånska




Bilderna har några veckor på nacken.

söndag 10 maj 2015

Trångbott!




Livet på ängarna fortsätter som det brukar. I trängslet som uppstår jagar den ene fågeln bort den andre. Som igen landar något för nära nästa boplats och så är det bara att flytta på sig igen. Stressigt värre. Storleksförhållandet på vem som jagar och som blir jagad verkar inte vara viktigaste faktorn. Man respekterar de revirgränser som gör sig påminda. På bild en ensam storspov som sökte en åtminstone tillfällig uppehållsplats. Här gör den sig startklar för nytt lyft.






Så till det fina i kråksången. Ibland måste de flyga åt annars oönskat håll. Kanske den just denna gång upplevde det mindre stressande att flyga mot mig än att bortjagas. Knappt spoven fick plats i rutan där den nära susar förbi min för dagen valda brännvidd. Höll nära nog rak kurs och erbjöd inga större svårigheter att fota.

fredag 8 maj 2015

När man har lust bara lägga sig raklång bredvid






Riktigt skapligt väder har vi haft senaste dagarna. Våren börjar smått övergå till försommar. Ljuvliga förhållanden råder, Både för fotografen och individen utan kamera.
Här vilar honan av gräsand/årta eller vad? Behöver  hjälp med artbestämningen. Hon ligger nära strandlinjen och växtlighet på åns andra sida bildar - i mina ögon - tilltalande fond. Grönskan är skir, lätt att tycka om.






Här är jag på säkrare mark. När det gäller artbestämning, menar jag.  Helt orädd satt fågeln på klippblocket, lockade mig längre och längre ut på stenarna mot havet. Till slut var det stopp; vatten skiljde oss åt. med 135 mm brännvidd kan man i alla fall tydligt se ärlan. Vid havsbandet blir ljus och färger som från andra breddgrader.

torsdag 7 maj 2015

Resultat från igår :


Igår kväll gick jag min vanliga fotorunda. Inte mycket av vilt att se - och ingen enda ruta tagen - fram till dess skogen öppnar upp sin katedral.
Bevakar sträckningen under någon halvminut i sökaren. Tomt, nichts, nothing. Har fortfarande rätt bra fjärrsyn - utan glasögon - och skönjer så till sist en bekant kontur.





Taget med 420 mm tele och därtill något beskuren bild, anas säkert att avståndet oss emellan är ansenligt. Men här - hoppas jag - stöder djuret kringliggande miljö och tvärtom. Sagodjuret inplacerad i en sagolikt vacker bokskog. Vad kan vara mer naturligt? 

onsdag 6 maj 2015

Ur fågelns synvinkel...





Vi fåglar gillar färger. Vi lyser upp vilket torftigt landskap som helst. Vi är vackrast i världen!






Se bara! Strålglans från min fjäderdräkt går verkligen på djupet. Här är äkta vara!!






Varför har du inget att erbjuda oss?
Du bara gömmer dig bakom det där mörkt gröna. Ge oss fåglar något att glädjas över? Nä, nä. Ni människor bara tar från oss utan ge något tillbaka. Skulle bara fattas oxå att du inte skriver i din blogg om oss...

Ja, ja. Den lille ettrige charmknutten har härmed fått framföra sitt meddelande. Mer färg åt alla. Observerar man noga har han ju rätt. Flertalet bland naturmänniskor klär sig i diskreta färger för att smälta bättre in med omgivningen. Nog bra för annat vilt, men fåglarnas förmåga se ultravioletta delen av spektrum avslöjar oss ändå. Så var man en illusion fattigare.

tisdag 5 maj 2015

Sommarlikt !




Tog dessa bilder när vi hade fenomenalt fint väder. Det var bara häromdagen. Nu har vi haft regn&rusk istället.
Till synes bekymmerslöst går grönbenan fram mot mig. Den hade en fin stund där på övre bilden; värmen och god tillgång på mat borgar för det. Undra på att den ser nöjd ut. På tal om se. Skapligt välförsedd nertill, eller hur? Som att gå med snöskor...





Samma fågel & tidpunkt & plats. Motljuset förvandlar fonden. Från dypöl till ett hav solkatter, som om bilden istället gjorts vid en större sjö. Tänk att det fortfarande finns naturfotografer som tror kamerabilden alltid speglar verklighet. Så länge bilden bara inte manipulerats i efterhand.