tisdag 29 juni 2010

Ta-da!



Vildsvin var beställda och levereras härmed. Ungarna ser ganska färska ut, suggorna verkar föda året runt (rättelse: 3 ggr/år viskas det i mitt öra). Bilden togs för ett par kvällar sedan. Djuren var antingen omedvetna om min närvaro eller struntade i den; de höll på med sitt griseri tills de blev färdiga 5 minuter efter jag börjat fotografera dem. Bestyr inför midsommarafton, kanske?

söndag 27 juni 2010

Lustigkurre.


Jag har fått för mig att det nog finns en del ekorre i skogarna jag uppehåller mig i. Men de är förbaskat skygga. Ovanstående fotograferades i våras. Jag minns hur glad jag var som hittat ett ekorrebo för här kommer att bjudas på många fina bilder längre fram. Dang! Hur fel hade jag inte. Inte en endaste gång har den visat sig för mig sedan dess. Men ofta hörs den, eller de kanske är flera. Men visst finns fog för deras försiktighet. För skinnens skull jagades de stenhårt inom landet ända fram till 1940-talet eller t.o.m senare. Har jag läst någonstans. Häromdagen siktade jag ekorre på annan plats. Så fort den såg objektivet peka mot sig satte den sig i djupaste skugga i en grenklyka täckt med feta löv. Ridå. Men jag gillar ekorrar ändå och hoppas få publicera fler i en dimhöljd framtid.

lördag 26 juni 2010

Lata dagar i solen(2).






Fortsätter på temat. Hettan vibrerar, sinnen förslöas. Bäst som jag fotograferar den yrvakne bocken, hoppar helt oväntat hans damsällskap fram. -Fotografera mig först, kvittrar hon. -Jag är inte lika stor men gör mig desto bättre på foto! Nu efteråt tänker jag att det var ju tur hon inte var större. Det är ju i alla fall för mig en sällsynt lyx att komma djuren så nära att de mer än fyller upp hela bilden. Alla läsare önskas trevlig helg, ta det lugnt med firandet. Värmen påverkar oxå oss människor...

torsdag 24 juni 2010

Upptäckt!



De vet att du är där, men de kan inte se dig där du står i skydd av en tall. De hör kamerans arbetsljud, de känner doft av människa. Men de kan ändå inte placera dig rätt i rummet. Gång på gång påminns man om att dessa stora skapelser är flyktdjur, i århundranden nedlagda av oss människor för köttets och benets skull. Ängsligt spanar de åt alla håll. Till sist bestämmer de sig för att flytta sig till fältets mitt för där finns flyktväg åt alla håll. Fortfarande utan att veta var jag är. När man vistats länge i markerna utan ha sett något av intresse är det lätt att tro att detta beror på att man gör fel, närmar sig från fel håll, har för dålig smygteknik eller annat. Förmodligen berodde det istället på att inga djur fanns i närheten just då. Kronhjorten har utrustats med förnämliga sinnen, men verkar istället ha brist på koordinering av intrycken; de vet att, men inte alla gånger var. Därför kan man ibland komma nära dem för att nästa gång se dem fly från hundra meters avstånd.

söndag 20 juni 2010

Lata dagar i solen.





Den här passionen att fotografera vilt äger ju främst rum gryning och skymning, som alla läsare av bloggen vet. Ibland bevisas motsatsen av verkligheten självt. Det finns inga sanningar i denna verksamhet, panta rei som grekerna uttryckte det. Jag gick alltså vägen fram, så tyst jag kan. Men grus knastrar under sulan, hörs säkert på långt håll. Men denna dag värmde solen och råbocken drömde sig bort där den låg helt nära vägen. Alldeles för sent för att undkomma på värdigt sätt, reser den sig istället nonchalant långsamt, hoppas väl på att inget ont ska hända. Vi betraktar varandra ett par sekunder, sedan viker han av. Ögonblicket är över. Men jag och bloggen fick ett par hyfsade närbilder.

fredag 18 juni 2010

Jag vill tacka livet.


Den lilla klumpen som ligger framför rågeten är ett c:a 10 sekunder gammalt kid, fortfarande innesluten i fosterhinnan. Den lilla högdagern i mammans mun tyder på att hon höll på att slicka fram sin unge när jag dök upp på scenen. Det är i alla fall vad jag tror bilden föreställer. Hoppas allt gick bra och att vi snart ses igen!

onsdag 16 juni 2010

Re:monstersuggan i kommentarer




Tråkigt att att jag inte kunde fästa suggiganten på bild, har alltid haft svårt att köra och samtidigt fotografera. Men eftersom trycket från läsarna känns tvingande får jag göra det näst bästa.

Gräver i arkivet, och se ; inget svinmonster, men väl en liten pigg parvel från i vintras kommer upp. Kanske darrar man mer av fader/moderskänslor än av skräck, men detta var det bästa jag kunde fixa, för nu. Det kan nog bli annat av senare i höst, svinen förökar sig våldsamt och man ser fler för vart år.

söndag 13 juni 2010

Hjort och trafiken (2).



Jag skrev tidigare om skogens trafikpolitik att där finns inga regler. När de är som värst svischar djuren bara förbi en där man går. Vad ska man då säga om denna bild? Råbocken på fel sida vägen och bilisten gasar på vid sidan av vägen. Är världen förryckt?

fredag 11 juni 2010

Alltid på väg!






Nej, detta inlägg är inte menat som uppföljare till det förra, undre. Jag menade att skogens djur lever ett rastlöst liv så länge vi människor finns i närhet. Oförtrutet pilar de iväg i alla riktningar när vi hälsar på. Ibland stannar de nyfikna upp, låter sig fotograferas. För det mesta kommer man hem med bilder som visar dem i rörelse bort från en. Vi som ofta vistas i skogen har stort ansvar för att våra förehavanden orsakar så lite stress som möjligt för djuren. Om någon svampplockare läser dessa rader går det bra att använda kommentarsfunktionen!

torsdag 10 juni 2010

Hjort och trafiken(1).


Så här kunde det se ut före omläggningen till högertrafik - var det 1967? - med kronvilt på vägarna. Nä, kanske inte det. På den tiden fanns väl bara en handfull djur kvar i Skåne, så det var nog en ovanlig händelse. Idag är det vardagsmat, flera 10-tals djur korsar denna väg varje dygn. En hind kan väga upp mot 150 kg, så det blir stora skador vid krock. Kör försiktigt, därute.

tisdag 8 juni 2010

Skogens väktare.






I skogen är du aldrig ensam. Gömda bakom trästammar och kamouflerade bakom buskar står de, spanarna i skogen. För det mesta är de osynliga för det mänskliga ögat, men de vita hjortarna har det förstås lite svårare än andra. Poängen är att de inte verkar veta om det. Därför går det ibland att också få med dessa skygga individer på foto. Mästarna i genren är annars råviltet. I visst ljus blir deras kroppar som transparenta, t.o.m kamerans autofokus klickar inte så sällan i sådana situationer, hittar inget att låsa fokus på. Men de vita spejarna kan skänka tröst åt en annars resultatfattig dag.

lördag 5 juni 2010

Dilemma (2).


Det är knäpptyst i skogen. Ingen vind, lite fågelkvitter i bakrunden och insekters surrande kan svagt förnimmas. Jag tar igen mig, sitter på stolen som hör ihop med ryggsäcken. Mycket praktisk funktion kan tilläggas. Har ställt undan kamerautrustningen mot ett träd, masserar armar och ben medan jag letar efter vattenflaskan. Ett svagt prasslande ljud följs av känslan att vara iakttagen och där, ut ur skogen kommer råbocken som nog tittat på mina förehavanden ett tag och bestämt sig för att det kan vara värt trotsa faran och korsa vägen nu. Nu till dilemmat. Vad gör man i situationer som denna? Sträcker sig snabbt efter kamera och stativ medan man hoppas att djuret står kvar eller försöker man smyga sig upp och mot samma utrustning? Jag valde det senare och fick i alla fall en bild hem. När bocken väl bestämt sig för att fly gick det undan, ett enda dödsföraktande språng efter jag tagit bilden ovan och han var totalt uppslukad av skogen. De är roliga , dessa djur som ser till att fotografen alltid ska ha 100-procentig uppmärksamhet. Annars inga bilder. Så är det överenskommet.

tisdag 1 juni 2010

Snart vänner igen?



Nu har jag stött samman med henne, igen. Tittat in i de där ögonen så bottenlöst fyllda med avsmak för vad de tvingas registrera. Fått mig känna mig som persona non grata eller ännu värre. En gåta hur så in i grunden fridsamma djur förmår anlägga uttryck som detta. Faktiskt bara sett detta bland hindarna. Kanske någon före mig kastat sten mot djuren, vad vet jag. Vad jag vet är ibland är det bäst att hålla avstånd. Redan imorgon är allt glömt.