Storspov - en pärla bland fåglar

Ännu inga tecken på storspov på ängarna, vad jag sett eller hört talas om. Så kanske kan det duga med förra årets aspiranter?

Innan jag började fågelfotografera - många år sedan nu - hade jag ingen susning om hur dessa praktfåglar ser ut eller var de fanns att föreviga.

Framför allt ingen susning om att somliga fåglar kan bli så orädda som dessa. Med den kunskapen hade intresset nog väckts tidigare.

Deras födopromenader för dem nära bilvägen och en del skjutningar kan göras med bildens färdiga komposition redan bestämd i sökaren.

 

Som de som ses ovan, t ex.  Nu håller jag knappast koll på hur fotograferingssituationen förlöpte i varje enskilt fall - särskilt inte efter ett helt år förflutet - men med storspovens hjälp är nära bilder också ofta nog närbilder. Hoppas nu att fåglarna snart kommer, även i år...

Havsörn nära och långt borta

Ingen rädder för en mätt havsörn... Åtminstone ser de många församlade sothönorna ut att tycka så. Möjligen ljuger synintrycket som den långa brännvidden producerar. Ljuger om distansen fåglarna emellan, menar jag.

 

I en grantopp, mycket närmare. Under ringlar sig den större ån, fortfarande med helt öppet vatten och sprängfylld med bytesfåglar. Dessa ignoreras totalt. Ignorerad kände sig även fotografen, trots att jag tvingades ut ur bilen för att ta bilden. Jag dristade mig till att busvissla ett par gånger och fick slutligen den Mäktige att vrida något på huvudet. Märkligt. För det mesta sticker rovfåglar annars direkt. Åtminstone när min nuna visas upp...

Nödvändigt gott...

Inte den perfekta matchningen, inte alls. Man förleds nästan att tro att dovviltet inte är önskvärt för i min skog är det väl bara kronhjort som når upp till saltstenen.

Jag sitter i bilen, hyfsat nära och djuren är väl medvetna om det. Den här gruppen var väldigt sugna på salt.

Ibland tidiga morgnar ser man dem slicka i sig vägsalt. Står på landsvägen. Inte bra.

 

Bättre då att sno det nödvändiga mineralet från kronviltet. De är ju ändå inte vakna än...

Välkommen överraskning!

Bäst som jag vandrar runt i skogen på jakt efter fotograferbara hjortar registrerar jag helt annan aktivitet : I och kring en radda små tallar flyger något näpet. Kungsfågel. Wow! Ffg denna vinter. För mig.

Ljuvliga!

Det är blåst och många minusgrader. Själv rejält påpälsad lider jag med de små fåglarna. Så nakna - så utsatta.

Redan under normala omständigheter en svårfotograferad krabat tvingar kylan dem att äta och äta. Hela tiden. De sitter kvar under en hel sekund och där står jag med min icke-adekvata kamerautrustning och låter slutaren sprejmåla i hopp om att någon bild ska bli skarp. Självklart är kameran på enbenet och alltsammans måste hivas upp i vädret.

 

Läste någonstans att just kungsfåglar har ett speciellt sätt att hantera nattens kyla och samtidigt fylla sömnbehovet efter en dags hårt slit med födan. Smart nog samlas de mot kvällen i lite större gäng, boar in sig på någon gren och tillsammans håller de värmen uppe. Smart var ordet!

Vinterstorm med snöfyk (som vi skåningar säger)

Ugggh...! Idag, igår och säkert ett para dagar till. Snömättad vind piskar hemmet, går man ut för skottning är jobbet ogjort efter kvarten. Helt enkelt tid för innesittning och hoppas strömmen inte går.

För att få lite perspektiv på ovädret blickas här tillbaka på förra årets sensommar, närmare bestämt månaden augusti. Varmt, gott. Ingen snö. Ej heller snöskottning... Bara underbart väder eftersom värsta värmeböljan då passerat.

Medan många av oss samtidigt letade efter den sällsynta aftonfalken, passade denna hona av tornfalk på att utföra lite poseringsarbete. Snällt satt hon på sina stolpar och lät sig utan protester förevigas. Även från nära distans.  

 

Fast någon gång ville fågeln lämnas i fred och med blicken på bilden ovan var det önskemålet inte svårtytt. Trött blängs jag på. Och hoppar in i bilen, drar iväg. I den härliga sensommaren.

Snö, kamouflage, upplättningsljus

Fler bilder från skogens kvällsljus. Nu lite lättare sen snön kom och som legat kvar. Kalven på bild ovan verkade inte registrera mig, vare sig som hot eller observerade den mig inte alls?  Med mitt snökamo ( som jag sällan får användning av ) befinner jag mig på öppen stig kanske trettio meter bort. Verkar ju hur effektivt som helst...

Innan snön föll gick det så klart bra att fotografera från bilen. Titta noga. En mycket mörk variant håller den vita hjorten sällskap.

Utan snö skulle en sån här bild förmodligen varit omöjlig, en gissningslek vad som där föreställs. I alla fall med mina fotogrejor.

 

Medan jag fotograferade några skovlade dovhjortar bland skogssly och mörka skuggor passade kalven ovan på att ta en nyfiken blick på mina förehavanden. En föraning, en känsla av att någon betraktar en? Precis så kände jag medan kameran - monterad på det trogna enbenet - snurrade runt och fotograferade den orädde. Några sekunder stod vi där och tittade på varandra. Sen snodde djuret helt om, försvann in i mörkret.