Julträd

En del gillar inte gran till julen. För dem har jag en bättre lösning, Ett vackert, snövitt träd.

Viken lyses upp så grannt, så grannt. Och inga dyra glödlampor behövs. Naturen har fixat det åt oss. igen.

Landning & lågvattensmärke

-Se upp därnere! Jag kommer in. Gör plats för en annan! Resten av invånarna i den lilla skarvkolonin verkar inte så imponerade. Efter ha varit spårlöst borta i somras tycks kormoranterna återvända till den lilla sjön. Det är gott så.

Fram till dess gick det utmärkt att istället smyga sig på dem i närliggande ån. Försiktiga som de är flyger de för det mesta upp direkt vid ögonkontakt. Den här hade garden långt nere, tittade åt alla håll utom mot mig. Förvisso en buske emellan oss men det brukar inte betyda något. Sticker in objektivet mellan grenar och löv och får den här bilden, här visad nästan obeskuren. Tjusiga fåglar, men de där simfötterna måste vara besvärliga att promenera med...

Passar på att visa en närbild på samme individ. Mina tankar går till de stackarna som i våras innebrändes av vandaler. Flera tusen fågelungar dog när öarna med skarvarnas bon stacks i brand. Antagligen för fiskets skull. Ett brutalt lågvattenmärke. Å mänsklighetens vägar skäms jag för vad vissa individer förmår göra.

Vanvördigt!

T o m fågelskådare gör det. Åtminstone har jag hört några. Kallar kormoranten/skarven för ålakråga (skånskt uttal; ålkråka kanske det skulle heta på rikssvenska). Orättvist, tycker jag. Som få bjuder den fotografen på fördelaktiga poser och dess storlek gör att den redan i kamerasökaren blir till faktor att räkna med.

Här tröstar den mig efter en händelselös morgon i hjortland. Vingarna både torkas och hjälper till att balansera på den till synes ofunktionella pinnen mitt i dammen. För mig har dessa fåglar sin motsvarighet i ekorren bland däggdjur. Inte sällan räddar de båda dagen, fotografiskt menat.

På flytande scen

Nästan som pingvinen med sitt ljusa bröst. Fågeln står på nerfallen gren, nyligen fastkilad mot ett träd. Så jag är rädd att när jag återkommer nästa gång finns inte denna briljanta rastplats kvar. Fotad på kanske 25 meters håll är det svårt att komma kormoranter närmre inpå, markbundna blir de mycket vaksamma.

Jag fick porträttera denne individ väl dold bakom en buske, modell större. Lyckades pressa objektivet genom en öppning i grenverket och på så sätt få hyfsad fri ljuspassage. Efter några sekunder hade den gafflat in varifrån kameraljuden kom och pep direkt iväg.

Gillar mig inte...

...men sitter ändå kvar på sin sten. Eller kanske just därför. Vem vet hur en fågel tänker?  Skygga är de som regel. Ofta ser man dem vrida huvudet åt alla håll, spanande av horisont och luftrymd.

Sjöns mjukt draperande vatten får stå som kontrast till den arga, lite kantiga kormoranten. Bilden togs under värsta värmeböljan vi nu med marginal tycks ha lämnat bakom oss. 

Arkivet lockar, sedan sjöbris

Ett härligt svalkande sensommarregn, minsann. Gråkråkan gör det bästa av det.

Dovhjortar som trivs i den tidiga vårens behagliga omständigheter; gräset har just börjat få sin gröna färg och skafferiet för säsongen öppnar!

Jag tror inte kormoranterna fryser, även om de saknar vattenavvisande fett. Här sitter de mitt i snöglopen. Kanske blev lite för mycket av svalka, när jag nu tänker närmare efter.
Idag 26 grader, bara. Tror att sjöns inlopp ska få ett besök. Sjöbrisen håller tempen nere, humöret uppe och insekter borta. Kan det bli bättre?

Tripp,trapp,trull

Ett tag tänkte jag mörka ner trädets märkligt ljusa grenar. Men så slog det mig. Det är fåglarnas träck som vitfärgar och det är m a o inget fel på kamerasensorn. Pust! Annars är det mycket som behöver repareras/bytas ut just nu i mitt liv; pumpar, TV-apparater, hydroforutrustning. Så länge kameran och datorn är i full vigör går det ju an.

Bilden togs häromdagen och ja, det är öppet vatten. Inte is på sjön. Så stilla och rofull kan en dag faktiskt gestalta sig även i mina hemtrakter. L å n g tid hinner passera mellan varje sådant tillfälle. Så det gäller att ta vara på tillfällen när de bjuds. Tillbaka till trädet på bilden har det ännu inte riktigt fyllts på med  kormoranter. Varje gång en inkommande fågel landar påbörjas en ljudmatta av olika mer eller mindre skrikande läten och de ranghögsta verkar sitta längst upp. Tuffa villkor för bildens tre bottenskrap som har lång väg kvar till chefsjobben...

Alternativ till kungsfiskaren

När sjöisen la sig flyttade kormoranterna till åns öppna vatten. Nu hittar man dem i stora grupper - på avstånd kan de nästan tas för pingviner, men det var innan hjärnan tog över och logiken sa stopp - på ängarna runtomkring de brusande strömmarna. Egentligen är jag på jakt efter kungsfiskaren. Men dessa större syskon är ingen dålig ersättning.

Lite snö och blåst verkar inte bekomma så mycket. Under isvinden passar en på att torka vingarna. Rätt skygga fåglar är de under alla omständigheter oxå uttrycksfulla och har det där extra vi fotografer gärna registrerar.

Kormorant eller havsörn ?

Så har man hälsat på Tåkern igen. Det var för förhållanden bilden nedan illustrerar som jag lämnade Skåne. Ingen direkt påtaglig förbättring följde med resan norrut. På den punkten. På jakt efter skäggmes, förstås. Och som de busade i vassen ! Ett tag var det skäggmesar runt omkring mig, vart jag tittade. Men till skillnad från tidigare besök hittades inga sugna på  att visa upp sig denna gång. De nöjde sig med att sitta lågt i vassruggarna och bara ljuda.

Men ett minne bär jag med mig för resten av livet. Nästan framme vid plattformen ser jag en rörelse till vänster. En stor fågel lämnar trädet den suttit i, kanske 30 meter bort. Givetvis ser den direkt till att skogskanten blockerar alla fotograferingsögonblick. Fick därefter ett par bilder bakifrån på vad jag tror är en ung havsörn. Men det var inte allt. Upplevelsen gick djupare än så. Tack vare ljudet. Medan vingarna för mina öron ljudlöst förflyttar fågeln gjorde inte språnget från trädtoppen det. Den kastar sig framåt, bromsar upp fallet med utbredda vingar innan den sätter fart. Det ljudet var påtagligt. Ett mjukt svischande läte. Kändes häftigt, vill jag lova.

Så vilken bild är sämst ? Nog tycker jag att Tåkernörnen har det lite lättare för sig :)

Äta eller ätas

Intill fågeltornet har de sitt kära tillhåll, kormoranterna. De har utsett ett större träd och där samlas de lika tätt som fladdermöss på ödekällarväggen. Sen badar och fiskar de i samma vik.

Då och då sker ett uppflog. När det inträffar har jag lärt mig att spana över himlen efter havsörn. Ingen rovfågel denna gång, dock. Men skarvkolonin har all anledning till försiktighet;  en individ ur denna grupp är ingen match för örnen. Träffade på en fågelkännare som visade upp just en sån bild. Hade sparat den på I-phonen, efter först ha digiscopats Ohygglig scen, faktiskt. Tänk själva. Bli levande uppkäkad. Offret gav sig inte utan motstånd, dock. På bilden kunde den ses fåfängt bita i örnköttet. Förlänga pinan. RIP, modiga fågel!

Par i kormorant

Kandidat till priset för coolaste fågeln längs ån ? Visst, men konkurrensen är stenhård. De här påträffades på solsidan där de förmodligen trivs utmärkt i värmen, låter fjädrarna torka.

Normalt lika skygga som gråhägern, verkade de för en gångs skull ha radarn bortkopplad och jag fick lite bilder. Att de är vaksamma mot oss människor är inget att förvånas över. På sina ställen läser man om skyddsjakt och det är bara att förmoda att tjuvjakten är långt mer omfattande. Från olika håll kommer i alla fall signaler att totala beståndet skarvar nu stabiliserats eller minskar. Om det är en bra sak eller inte återstår att se. Frågar man fiskare och lantbrukare behöver man nog inte tveka om svaret.