Ett lyft för vråken?

Här visar jag upp fjällvråken i ögonblicket just innan den blir luftburen. Samma individ som publicerats här tidigare. I vackert, vinterskrudat landskap tog den chansen att få visa upp vingarnas magnifika undersida. Våra förfäder -  ur jägarsamhället - har annars tillsett att undflyende fåglar mest visar baken till och på så sätt minimerar sin träffyta. Smällar vi européer med vårt historiskt sett höga jakttryck får ta, annars hade vi sentida ättlingar väl inte funnits till...

Ursäkta, här är jag ju igen.

Dags att charmas av de små stjärtmesarna igen? I alla fall mitt hjärta har en speciell hotspot för dessa. Dåligt ljus som så ofta förr när man träffar på dem, men jag kan inte låta bli att fota ändå.

Rejäl färgklick

Den granna fågeln - en gulsparv - satt långt inne i buskaget och kände sig nog rätt säker. Denna gången blir det ingen bild, herr fotografen! Men min kamera är rent fenomenal på att hämta ut små ting från t o m detta virrvarr av korsande och skymmande grenar. Det hjälper ju förstås att solen tränger in och att fågeln är ljust tecknad. Norrhimlens djupa blåton i fonden fick jag på köpet.

Likt en svan över mörka vatten

Tankarna virvlar runt i skallen skallen. Tänk att du befinner dig i ett brinnande, rökigt inferno. Alla sinnen inriktade på en enda sak. Komma ut och överleva. Bara det. Där! Du är nästan framme vid utgången, du klarade det! Men. Någon tar tag i dig, skriker något ohörbart i örat. Du stretar emot, men sitter fast, kommer inte framåt. Till sist lyckas du slita dig loss, men bakom ligger travar av döda människor som aldrig kom fram i den uppstannade kön.
Vilken mardröm jag nyss hade! Men för andra bitter verklighet. Jag är själv i säkerhetsbranschen och undrar om tragedin i Brasilien hade kunnat hända oxå i Sverige? Svaret är nog tyvärr ett ja. Profit går före människoliv och det skulle inte förvåna om nödutgångarna oxå här hemma i många fall är låsta. Tvärtom, egentligen blir jag positivt överraskad om de inte är det. Hur många av oss kollar detta innan vi sätter oss till bords?
// Tanken med bloggen är inte att kommentera dagsaktuella händelser men jag kände att i detta fall måste något få pysa ut.

Grand Prix D´Amerique

Nu går starten i detta fantastiska travlopp (för hästar)! Här är skogens variant. Tusan, oxå! De svenska hoppen körde bort sig. Men svenska harar kan man alltid lita på, de har kraften kvar på upploppet. 

Liten fågel - stora frågetecken

Har lärt mig att dessa småfåglar är riktigt svårfotograferade, med snabba, knyckiga och oförutserbara härjningståg längs gren&stam. Så vilken lycka när när detta exemplar av trädkryparen hittat något riktigt gott där i klykan och blev på plats ett par sekunder. Turen finns med på ett annat hörn i form av ett försiktigt, nerstrilande solljus på fågeln där den sitter på rätta, södra sidan av grenen. En helt annan sak : Idag och imorgon infaller årets fågelräknardag vid våra matplatser därhemma i  trädgården. Om ni inte redan visste, gå in på SOFs hemsida och läs detaljerna. Ju fler som deltar desto bättre statistik. För en gångs skull känns denna gren av matematiken viktig. Forskarna kan tydligen dra ganska vittgående slutsatser om födotillgång, sjukdomar, mänsklig  påverkan  av miljön och överhuvudtaget fluktuerar det totala beståndet av våra bevingade vänner rätt kraftigt mellan åren. Det kan väl vara en god gärning att bistå vetenskapen här?

Kunskap är mackt!

Här spanas det efter gnagare. Vegetationen i bakgrunden ser normalt vinterfrodig ut. Så kanske fågeln får sitta kvar hungrig. Huh? Hur hänger nu dessa påståenden ihop? Har han gått bananas totalt, eller? Lugn, det finns förklaringar. Intresserar man sig för djur i allmänhet - och fåglar i synnerhet -  finner man sig raskt  förflyttad till forskningens absoluta framkanter. Umeåuniversitetet har nämligen producerat kunskapen att från satellit kan gnagarnas framfart i vegetationen kvantifieras så exakt att matlusten s a s lämnar spår efter sig. Speciellt år då lämlar och andra småkryp härjar som värst. Så om ni någon gång hamnar i omloppsbana runt vår kära planet kan ni med vetenskaplig exakthet konstatera om vi haft lämmelår eller inte. Mycket mer praktiskt än att ringa och fråga en norrlänning!    Källa :  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sorkspar-syns-fran-rymden_7234825.svd

Varning!

Vråken  kom fram snabbt och bilden kom ut mörk. Nej, det var inte månljus, bara 2 stegs oavsiktlig underexponering. Det hade det goda med sig att fågeln blev skarpt återgiven i rörelsen. Så vad gör man? Jag lättade upp skuggorna under vingarna så gott jag tyckte det gick. Sedan gjorde jag det förbjudna. Den lilla högdagern  i  vänstra övre hörnet skuggades/pjattades fram och bilden blev genast bättre, tycker jag. Detta är ju fusk i den mån att högdagern inte alls fanns i verkligheten. Men detta är gammalt fuskande som lätt kunde ha utförts i det våta/analoga mörkrummet och alldeles säkert har det skett många gånger på många händers bilder. Ett etablerat fuskande, s a s. Med rejäl varningsskylt är det i mitt tycke OK att publicera bilden. Tala gärna om vad ni tycker.

Kurre förklarar sig

Min glade polare är tillbaka! I mellersta rutan försöker han förklara varför vissa ekorrar verkar så charmerande på människorna. "-Det är för att vi har talangen", säger han. "Den kommer med modersmjölken".Som den revyvane aktör han är tackar han publiken i sista bilden med sedvanlig reverens. Jo, det  var en strålande föreställning!

Snabbstartaren

Gott om rovfågel är det just nu. I det fina vintervädret som råder cirklar de runt, runt eller sitter på stolpar längs vägarna och inväntar roadkills. Igår flög en havsörn upp från diket bara hundratalet meter från byn. Den kämpade hårt med vingarna för lyftet och under en kort sekund kunde jag stirra in i vitögat innan bilen passerade under fågeln. Häftigt! Väckan ovan gör betydligt snabbare starter och det är nog tur för den sitter ju inte kvar på samma ställe längre än några sekunder. Kanske den tittar upp mot himlen för att se att ingen av de där stora, cirklande monstren är på väg ner.

Sönderfallande minne?

Enligt Windows visningsprogram är denna bild skapad i november 2012. För bara 2 månader sedan. Hmmm, hade nog gissat på två månader tidigare, september således. Inte var väl vädret så bra i november? Man får väl  förlita sig på tekniken även om minnet protesterar. Större hackspett är det i alla fall vi tittar på, en röd fläck i nacken - syns inte på denna bild - meddelar att det är hanen som spankulerar längs trädstammen. Ganska orädd satt den så den övervakade hela Kävlingeåns lopp i den sänka som utgör gamla havsbotten ända mot Vombsjön. Jag tycker bilden utmärker sig genom drivet i steget. Ingen rädsla för att ramla ner i vattnet här inte. Trivsamma fåglar, dessa.

Nygammalt

En bra sak - som tidigare framförts i dessa spalter - kan vara att återvända till gamla bildfiler och fräscha upp med ny programvara. Mikrokontrast, vitbalans blev enligt min mening klart förbättrade här och nygamla bilder tål mer uppskärpning. Dessa på jordugglan är förvisso inte visade tidigare. Kan inte jämföras m a o. Bara jag som har facit framför mig, hi,hi. Så ni får lita på mitt omdöme. Lite grann av känslan att fotografera med ny kamera är det. Och det blir billigare så.

Hur är det med hörseln?

Fågelriket, där jag hämtar i stort alla mina bilder på flygande vännerna, gränsar till och omsluts delvis av övningsfältet Revingehed. Idag när jag traskade runt i skogen hade militären skjutövning. Ljuden av kulsprutor och automatkanoner hörs, det kan jag intyga. Även över sjön. Så jag kunde göra en iaktagelse : Mycket mer än jag dittills trott är min fågelradar beroende av hörseln. Trots allt knallande oljud kunde jag ibland höra småfågel men fick inte syn på en enda. Normalt - gissar jag - grovinställer hörseln riktningen varifrån kvittrandet kommer och synen tar sen över och snart är fågeln i kamerasökaren. Detta hände alltså inte idag. Med så mycket "brus" kunde jag aldrig få till den där första riktningsanvisningen och synen letade väl på fel ställen. Så hade jag ägt någon hade iPhonen fått stanna hemma!

För er som söker...

...glädjeämnen i naturen har jag hittat en lustig figur. Har sett att de ibland drar upp mungiporna när de samlar mat i munnen, men den här var nog bara på genuint glatt humör. Som det verkade mycket nyfiken på mina förehavanden fick jag en del bilder och jag har bestämt att kurre ska få fler chanser att charma oss framöver.

Avhandlingsobjekt

Förra inlägget blev kanske lite dystert. Livet går vidare och man kan inte hänga läpp för att saker i samhället inte alltid utvecklas så som man själv kunde önska. Har själv trafikdödat två kaniner, en hare och en fasan så även om jag alltid kör försiktigt genom viltrika områden är jag inte bättre än andra. Den här fasantuppen var i alla fall klok nog att ta ut lite avstånd från vägen där den sitter på hästfållan mitt i byn. Erinrar mig förresten en avhandling som behandlade tupparnas attraktionskraft på hönorna. De som undersöktes var just dessa fåglar på och kring Revingehed. Precis som i det mänskliga livet har en del exemplar större tur med damerna än andra, visade det sig. Och den helt avgörande detaljen var det som kan skönjas på fågelns vänstra ben. Längden på sporrarna... Låter det futtigt? Kanske det. Men detta är kunskapat fram av riktiga forskare på anrika Lunds Universitet. Då måste det väl vara sant?

Vår välfärd deras död

Stjärtbild på havsörn följd av alla örnars värste nemesis. Vindkraftverken. Runt detta lilla fågelrika område  snurrar säkert tjugotalet möllor, förmodligen fler. Har aldrig räknat. Motorvägen delar området i två, det händer att man ser de sorgsna resterna av en gång stolta fåglar liggande vid sidan av. Djuren betalar det högsta priset för vår välfärd. Hur ska vi bäst betala tillbaka?

Skugglika figurer

Här ett par exempel på skånska "vintern"som har rått ett tag. Översta bilden nytagen - halleluja! - undre från tidigare i veckan. Orm- respektive fjällvråk. 1600 respektive 3200 ISO. Dessutom medvetet underexponerade. Suck! Om snön inte kommer snart vill jag ha sommaren tillbaka. Genast, tack!

Med attityd!

Kommer inte ihåg exakt, med avståndet som skiljer oss åt kan kanske vara 6-7 meter. Hela fågeln kom inte med, som synes. Jag flyttar runt centrumfokuspunkten  i sökaren och här står den så långt upp kameran klarar av för att få kontinuerlig fokus på huvudet. Har  helt slutat med fokusering och omkomponering, fungerar inte alls i dessa sammanhang där skärpedjupet bara är centimetrar. Då kan denna avklippande effekt uppstå istället, men bara på motiv närapå och det är lite av ett lyxproblem när det gäller rovfåglar utan matning/åtel. Så ingen mat här. Jag tror att blicken säger det  mesta vad gladan tyckte om detta! Eller kanske     min låga popularitetsgrad berodde på att det var för tredje gången bilen rullade förbi denna dag. -Sluta STÖRA! Jag har varnat dig! Nu när jag tittat på bilden några gånger tycker jag  mig oxå finna ett visst medlidande i uttrycket. Kanske fågeln tycker att det borde finna viktigare saker att göra i livet än att bara fotografera djur?

Från bildarkivet, igen

Fotograferingen går på tomgång i så måtto att jag försöker, men vilt, fågel och ljus vill inte riktigt samarbeta med mig. Så jag bjuder på kronvilt från sköna september. Då daggen gnistrade i soluppgången och djuren nästan stod i kö för att bli avbildade. Nåja, men visst var allt enklare.

Vilken tur arkiven finns

Äntligen lite mer ljus att arbeta med idag, denna vinter har hittills varit den dystraste på bra länge. En djupdykning i arkiven för oss så till juli förra året. Enligt statistiken klarade sig Skåne väldigt bra och sommaren var t o m torrare än normalt. Hur som helst  gick det bra att fotografera och rovfåglar fanns i överflöd. Man behövde inte ens ta bilen till de kända fågelhabitaten, det kunde räcka med att slå sig ner i trädgårdsmöblerna hemma och invänta gladorna som följer uppvindarna kring vår ås. Jag hör nu att kaffet är färdigbryggt, förhoppningsvis väntar nya äventyr utanför dörren.

Om skapandets villkor

Gårdagens plan var att först bila genom fågelreservatet för att därefter hälsa på hjortarna på åsen. Hunden var med. Han bänglade sig lite där bak, men husses bestämda tillrop fick snabbt tyst på honom. Det hade varit dåligt med fotograferingsbar fågel i området så  jag körde nog lite för snabbt och upptäckte fjällvråken  lite för sent där den satt på stolpen. Fick en dålig position med kameran, måste fotografera i klyftan mellan backspegel och sidoruta. Stödde utrustningen mot vänster arm som jag klöste fast i yttertaket, mycket obekvämt. Bilen blockerade all trafik på den lilla vägen, lite stressande att hela tiden behöva hålla koll på andras bilar samtidigt. Hann i alla fall skjuta en del skott när luktorganet reagerade. Plötsligt stank det i hela bilen. -Vad f-n??!! Det luktar sk--! Hunden hade avlevererat tarminnehållet i min kombi! Har ni någonsin upplevt detta? Jag kämpade fortfarande med min obekväma kroppsställning, autofokusen jagade mellan fågel och backspegel och nu var dessutom frukosten uppe och kittlade struphuvudet. Kunde stå ut tjugotalet bilder till, sen kastade jag mig ut genom dörren, flämtade efter friskt syre. Fågeln? Tror knappast den landade innan Blekingegränsen korsats. Bilen? Iordningställd, det tog bara två, kväljande timmar av mitt liv att sanera den. Hunden? Jo, överlevde. Sitter nu vid mina fötter och ser änglalikt oskyldig ut, den lille förövaren. Sens moral : Ha denna berättelse i åtanke nästa gång någon okunnig person påstår att fotografera, det är ju hur lätt som helst. Titta och trycka, bara. De skulle bara veta...

Filosofi eller snarare koka soppa på en spik

När jag ser på hägern ovan kommer jag att tänka på mig själv. I en helt annan situation. Man - detta hände i unga år - står mot väggen vid skoldansen och försöker se cool ut, men händer och fötter är oroliga, kan inte riktigt kontrolleras och man byter ställning hela tiden. Den nervositeten drabbade i alla fall mig och jag tänker inte bry mig om att min analogi kanske är totalt verkningslös därför att fågeln måhända är fett feminin. Grejen är att man stod upp, försökte se otroligt oberörd  och världsvan ut inför andras blickar. Så kanske känner unge mannen på bilderna att söta hägerflickor kretsar i närheten?

Stork gånger två

Från höstens nöjen i fågelreservatet. 

Liten fågel, stor glädje

Når de tittar på dig så där med sina pepparkornsögon känner åtminstone jag glädjen sprida sig genom systemet. Så små och utsatta, ändå med tuff attityd. Blicken utmanar - "ta din bild nu eller aldrig" signalerar den. Det underlättar förstås att verka i flock. Med ideliga positionsbyten gör de nog inte livet lätt för rovdjuren. Bilden togs längs en alléomgärdad grusväg där träd efter träd genomsöktes efter godsaker att äta. Hela tiden i rörelse avverkade de ett sådant träd på kanske 30 sekunder innan nästa stod på tur. Jag hade bara att invänta min tur vid närmaste vegetation och visst landade de där. Tacksamt, tyckte fotografen om stjärtmesen.

Brusigt & oskarpt

Kvalitén på dagsljuset har varit grymt uselt ett bra tag nu. I varje fall för fotografiska ändamål som de bedrivs här. Men man får inte ge upp för det, man kan pröva extrahera vad som finns kvar och se vad som händer. Göra dygd av nödvändigheten, gilla läget och andra aforismer som kommer upp.

Djuren kan ju  inte rå för vädret och gladan i denna serie gjorde verkligen vad den kunde för att hjälpa till. Sitter i princip blickstilla som vilken utbildad modell som helst, fast här lyfter den på stjärten och och om inte förr - har  jag numer lärt mig - gäller det att  ha fingret berett på avtrycket. För nu lyfter den i vilket ögonblick som helst. 

Oooppps! Här händer det saker. En ytterligare glada satt för mig dold i samma träd, de sticker åt var sitt håll och är nära kollidera med varandra. Därefter  går vi alla tre skilda vägar för denna gång. På väg till  bilen hinner jag tänka vilken tur man har som lever nu, bilder som dessa hade för inte så länge sen tekniskt krävt specialgrejor långt utanför min ekonomiska horisont. Som sagt. Bara att  gilla läger, var det...

Jorden är rund

Pilfinkarna fotograferades från högre mot lägre position mot den mörka häcken, genom det gamla tvåglasfönstret. I trädgården hemma. De fina högdagrarna - som i mitt tycke gör bilderna - hamnade där av total slump. Utgörs av en reva i häckpartiet och trots att den sitter bara är en meter ovan mark är det från över horisontlinjen ljuset faller in - vi bor högst upp på åsen. De som ville bevisa att jorden  inte var platt hade inte behövt segla jorden runt... Det är alls inte konstigt att fåglarna misstänksamt rör sig kring den där högdagern. Mörkret härskar oinskränkt, ser ut att bli grådask en dag till. Lyckades i alla fall ta en serie på gladan som lyfter från sin trädgren igår innan datorstrulet. De bilderna visar jag imorgon, brusiga och rörelseoskarpa, får se vad ni tycker.

Ordning & reda och lite kaos!

Här av människor skapad skog. Energiskog. Raka linjer skapar förstås fina insynsmöjligheter för fotografen och det verkar som hararna - rejält välgödda vill jag påstå - finner trygghet i ordningen. Allt de behöver göra är ju att ta ett sidosteg eller två och de är helt borta från nyfikna blickar.
Över till något helt annat. Har någon mer fått uppleva det rysansvärda ögonblicket när den externa hårddisken med backup inte länge startar? Lampor lyser, men datorn känner ingen anslutning. Du tar försiktigt upp disken, skakar den sakta. Det rasslar och brusar, plötsligt börjar den slamra. Men ingen förbindelse med datorn...Ridå! Jag bytte sladd och anslöt till nästa dator utan att något hände där heller. Byter tillbaka igen - och se! Plötsligt startar den som vanligt. I skrivande stund kopierar den sig till annan backupdiskenhet, hoppas, hoppas den överföringen ska fungera. Sen blir det att köpa nytt. Disken var bara två år gammal, ta lärdom och se över era enheter. Plötsligt betyder de där gamla bilderna man tagit mer än någonsin...

Örnfrossan stiger...

Så har larmet äntligen tystnat. Raketer och smällare för säkert miljontals kronor. Bara i denna lilla stad. Först nu kan jag koncentrera mig på livets viktigare saker, som att t e x uppdatera bloggen. Förra inläggets kungsörn var bland 2012 års sista bilder. Nu när vi gått någon timme in på det nya året bjuder jag på en kungsörn från mars månad, samma år. Den gången såg jag aldrig mer än en och samma fågel, åtminstone inte mer än en fågel i taget. Nog k a n det väl vara samma fågel på bilderna? Fotosessionen för några dagar sedan bjöd på tre (3) örnar inom samma, minimala luftrum. Jag kunde inte bedöma om alla tre var kungsörnar, men alla var otvivelaktigt örnar. Så fort det blir tjänlig väderlek - minst 1/3200s, bl 6,3, ISO 800 - ska jag försöka ta mig dit igen. Hjärtat hoppar i bröstet av förväntan redan  nu...