Om vårtecken och kungen på sin tron

Titta vad som uppenbarade sig utanför fönstret där detta skrivs! Har spanat efter dem på ängarna, nere vid sjösidan och var inte. Så dyker staren istället upp vid min parabol. Livet är fullt med paradoxer. Så var det sagt.   //    Någon av mina bloggande kolleger har tidigare skrivit att vad gäller kungsfågel kan den bl a  kännetecknas genom sitt orädda uppträdande, något jag tidigare inte direkt kunnat skriva under på. Nu vet jag att kollegan hade rätt, helt och hållet hade kollegan rätt. När jag upptäckte fågeln i trädet satt den redan nära och medan jag och autofokusen förtvivlat försöker hänga med i svängarna kommer den allt närmre, hoppar från gren till gren. Intressant när man kan höra vingsurret från en enda individ överrösta omgivningen! Men något längre armar hade jag kunnat sträcka mig ut och klappa fågeln, häftigt... På denna bild håller den fortfarande lite avstånd mellan oss, övriga bilder blev mer eller mindre suddmesar.