Detta får bli sista retrospektiven från det arkivet. Dimman börjar smått lätta, solens guldgula börjar lätt kolorera bladen i trädtopparna. Fortfarande hänger jag på nära håll kvar i min monopod för glatta livet, vågar inte röra mig och den obekväma, halvhukande ställningen hade f.ö. immobliserat mig ändå. Lite äldre som man hastigt och lustigt blivit, får man sakta och metodiskt räta ut kroppens udda vinklar för att inte fastna i dem. För gott.
Magnifik bild..och berättelse :-)
SvaraRaderaTjusigt!!
SvaraRaderaSom vanligt en fantastiskt bild från kronhjortens värld.
SvaraRaderaKänner också igen mig i din beskrivning av kroppen ;)