Dagen då kameran rev mig

Vi som fotograferar är såklart väldigt beroende av utrustningen. Vårdar den ömt för vi hoppas på personliga kanonresultat varje gång vi vistas ute i naturen. Inget undantag här. Försiktigt, försiktigt placerar jag och tar ut utrustningen varje dag. I bilen ligger den på mjuk kudde i passagerarstolen. Så jag tycker mina pinaler har inget att klaga på. Ändå bet de ifrån häromdagen.

Hoppades på kungsfiskare. Fick istället skogssnäppa. Smög ut ur bilen, stänger inte dörren. Trär remmen över huvudet, tar ett par steg mot målet. Plötsligt något kladdigt i ansiktet. Vad nu!?
Blod rinner ymnigt ner över nyllet, droppar ner på marken. Får böja mig framåt för att inte bloda ner mig själv och den innan så välputsade utrustningen. Tillbaka till bilen ser jag  min spegelbild i rutan. Ser ut som värsta boxare, efter välriktad vänsterjabb. Näsryggen pumpar ut rött. Efter ha stoppat blödningen fick jag bilderna ovan. Sen undersökte jag vad sjutton hände här?!
Visade sig att kanten på den uppfällbara blixten på kamerahuset är skärpt som en knivsegg. Så har ni en 7D kanske undersökning är befogad. Själv tänker jag mig för och kränger fortsättningsvis på grejorna med försiktighet :). Ett långt liv lär en att allt, absolut allt kan hända.