På spaning efter rovfågel !

Tack för lyckönskningarna !
Njutbart väder rådde när vi bestämde oss för att testa Fyledalen och dess många rovfåglar. Har jag gjort flera gånger utan större resultat. Där vi gick längs banvallen var bildutfallet lika nedslående. Kunde räkna in två ormvråkar och en korp på väldigt behörigt avstånd. Jag ville vända men kvinnan i sällskapet manade på. Tillbaka vid bilen surnade jag nog till och kastade in utrustningen i baksätet. - "Jag tar grejorna i famnen. Kanske vi ser något på vägen hem". Sade min blivande fru.
Sagt och gjort. Plötsligt. Äntligen en glada. På hyggligt fotoavstånd. Snabbt stanna och fram med grejorna, fick några bilder. Jag tänkte att det var alltid något och körde vidare. 5 meter vidare. Sen hojtar medpassageraren. Örn i sikte! Shit, och tvärbroms och fram med grejorna. Fast vi jobbade snabbt hann fågeln nästan passera. I med växeln, vidare hemåt. -"Mer örn"! Fick snabbt grejorna serverade av min duktiga och observanta "assistent". Fler bilder uppstod som resultat.

Har aldrig varit så nära dessa fina fåglar, är jag säker på. Passerade på kanske 40 meters avstånd mot normalt (minst) det dubbla.

Tungt lyfte den efter ha förmodligen vilat i ett närliggande träd. Förmodligen skriar örnen för full hals för att varna den andre. Inget jag märkte av i mitt upphetsade tillstånd.
Fyledalen. Hit återvänder jag gärna. Men inte utan assistent :)

Bara två vinterbilder

Glada nyheter ! Vilka härliga dagar ! Idag som igår 6 plusgrader, blå himmel, ingen vind. Vad har vi gjort för att förtjäna detta !? Sen en sorglig nyhet, till kvinnliga läsarna. Deerhunter ska snart gifta sig. Så det loppet är kört...:)
Ungefär som i första bilden känner jag konsekvenserna av denna självpåtagna sociala rit kan gestalta sig. Tvåsamhet. Visst, hanen på fotot håller sig lite i bakgrunden. Så behöver ju inte allas framtid se ut.Inte min heller.

Ungefär som blåmesen känner jag istället just nu att antennerna är riktade utåt, spanar framåt in mot framtiden. Nä, visst börjar jag bli till åren, men aldrig varit gift innan. Så det är väl på tiden. Bara sambott i mer än trettio år. Så kan tankarna flyga fram till Det stora ögonblicket.

På bloggen betyder detta inte så mycket. Här kör vi på som vanligt. Morgondagens post handlar om örnjakt i Fyledalen. Hon som ska bli min fru var med och vilken himla tur det var !

Konsten att göra fel så det kanske blir rätt

Alla experter varnar för att lägga in för mycket av mänsklig tolkning i fågelbilder. Jag är inte dummare än att jag kan hålla med. Men går man omkring med sådana tankar i huvudet hela tiden. Ja, då blir livet mycket tråkigare. Så här envisas vi med att tänka bort logiken.

Kanske den fågelkunnige med det här resonemanget bara ser en misslyckad flygbild. Jag ser det annorlunda. För bara en sekund tidigare satt lärkan på pinnen, studsar upp mitt framför mina förvånade ögon, talar om vad den tycker min närvaro är värd genom att utmanande spänna blicken i mina desamma, innan den med ett fräsande försvinner mot horisonten. Så betraktad blir verkligheten mycket roligare :)  Kanske t o m lite farligare...

Fågel i flykt !

Stod i fågeltornet. T.v hördes en fågel kackla högljutt. Medan jag funderade över vad slags fågel hade jag fullt upp med att spana på gladan som skymd av grenar satt i ett träd. Annars är det verkligen inte mycket aktivitet kring den frusna sjön.

Ett sista kacklande något närmre. Blick och kamera vrids synkront och plötsligt syns på låg höjd något mörkt flaxa uppåt. Hann ta tiotalet bilder, playbackade och - tjohoo! 

Spillkråka, hanen i flykt ! Nytt för mig. Och vilken konstig flykt. På bilderna finna bara två vingpositioner; vingar utsträckta och vingar intill kropp. Här snackar vi guppig resa! Barmhärtigt nog gick den inte särskilt fort heller och det var ganska enkelt att hålla skärpan. Kanske objektivet med frihandstagning och kråkan guppade i takt med varandra...?

Fågel-ID och om sparvhöken

Någon som kan artbestämma fågeln i undre bilden?  Övre får jag till storskrake, hane. Kan undre vara småskrake?

Men nu över till blogginläggets hårda kärna. Den sparvhök som varje dag fram till vinterstormsdygnen besökte min fågelmatning. Och sen dess inte alls siktats. Tyvärr, säger fotografen inom mig. Vilken tur, menar nog småfåglarna där. Min erfarenhet av dessa fina rovfåglar är knappast encyklopedisk, men så smått börjas uppfattningen ta form att dess uppträdande är starkt individuellt. Och anpassningsbart. Antingen kan man helt öppet få fotografera den sittande på sin gren från mindre än tio meters avstånd. Eller sticker den direkt från tiodubbla. Detta när de fotograferas ffg. Under de första dagarnas uppträdande utanför vardagsrumsfönstret bekände sig fågeln till senare kategorin. Efter bara ett par dagar lät den sig storsint fotograferas på mindre än tre meters distans. Märkligt!

Men samtidigt ett varningens ord. Gör inte om det där! Annars kommer jag efter dig...

Trafikbusar ?

Har ni någonsin i er bil blivit omkörd av vägbusar ? Säkert har ni det. Men om vägbusarna inte är de vanliga misstänkta utan flygande tvåbenta ? Kanske inte, då. Själv hade jag aldrig tidigare upplevt det jag vill berätta om nu.
Körde således försiktigt av vägen, in på obanad mark I närheten ett stort kärr, så inga yviga bilturer tillråds i detta område. Förberedd med kamera skjutklar, vindruta nervevad. Innan jag stannar bilen och medan jag spanar hör jag ett snabbt annalkande, svischande ljud bakifrån, Två hägrar går in för landning. Passerar ett par metrar förbi min öppna ruta och en skriker samtidigt ut sitt primitiva kräää-ljud. Precis som den ville tuta under omkörning. Se där ett skolboksexempel på hur trafikregler ska utföras !
Tyvärr inga bilder. Men häftig upplevelse är inte heller det så illa. Det höll kanske inte det ringande örat med om.

Istället en annan häger, på annan  plats.  Det vintervita landskapet på bilden har redan försvunnit. Om man bortser från snöstatus i min trådgård som jag tidigare berättat om. Få är de dagar man hemma får chans att fotografera i snö. Tur att jag fick några tillfällen. Fågeln på bilden lyses upp underifrån av snöinkapslade åbankar. Det kolsvarta vattenflödet ger inte mycket draghjälp. Så olikt förhållandena under sommarhalvåret.

Elakt

Ibland kan det roa mig att spela de älskade djuren ett mindre spratt. Jag menar fotograferar man en grupp på tio personer är ju alltid någon missnöjd med egna utseendet. Den läxan har jag lärt mig tidigt i min fotografiska karriär. Även de otroligt vackra knölsvanarna kan på samma sätt missgynnas. Med enda skillnaden att jag här bara hade detta enda exemplar framför linsen.

Men flyger man rakt mot och har ett förhållandevist litet huvud vs kropp. Då kommer bilder likt denna ut säkert som posten. Kanske jag inte kunnat sälja den men här på bloggen får den sin chans.

Lovsång till landet

På landet för vi vår tillvaro med guldkant. Precis som i fallet med hornen på herrarna i bilden nedan. Visst, vissa dagar är ett hårt slit. Men så kommer andra - idag t ex - med sol och man står  i princip fotoklar så snart ytterdörren stängts bakom en. Inga långväga resor till ett eller annat beprövat fotoställe, ingen planering behövs. Det är knapp att bilen ens behöver tankas, men nu överdriver jag visst. Jag bor högt och rovfåglar utnyttjar termiken dagar som dessa, vilken ibland för dem över min trädgård där jag kan "fånga" dem. Inte så dumt. Men nu skulle det handla om herrarna på landet.

Ståtliga poserar de på det stora stycket i området invånarna kallar Paradiset. Här finns gott om bete för de magnifika djuren när de inte njuter sin tillvaro inne i blandskogen (ek, bok, gran) vid den vackra ån som slingrar sig fram ner mot sjön. Och mitt i allt detta får jag, fotografen, ta min plats. Härligt !

Svårfångad bjässe !

Med ökande snö- och istäcke i sjölandskapen kommer småningom de stora gästerna in mot land för att söka föda. De här är väldigt enkla att hitta. Bara stanna till i kön av uppstannade bilar och spana mot alla väderstrecken...
De är däremot otroligt svårfotograferade. På de avstånd jag har chansen att få syn på dem ,ser de alltid till att ha ett grenverk mellan sig och kameran. Sen är det något med fjäderdräkten som jag inte får till i bildbehandlingen än. Men det kanske småningom kommer till mig, det oxå.

Så här fungerar det hos mig. Väl utan besvärande grenar är de redan på väg bort. De tunga kropparna kämpar för att ta höjd och det innebär oftast än mer grenar att fotografera igenom.

Här tröttnade jag och har tagit bort några slemma träddetaljer. Men självklart är fågeln alltid på väg bort. Önskedrömmen är förstås att få sikte på örn som på låg höjd överflyger mot en. Så långt har i mitt liv detta aldrig inträffat. Och jag börjar bli till åren nu  :).

Alternativ till kungsfiskaren

När sjöisen la sig flyttade kormoranterna till åns öppna vatten. Nu hittar man dem i stora grupper - på avstånd kan de nästan tas för pingviner, men det var innan hjärnan tog över och logiken sa stopp - på ängarna runtomkring de brusande strömmarna. Egentligen är jag på jakt efter kungsfiskaren. Men dessa större syskon är ingen dålig ersättning.

Lite snö och blåst verkar inte bekomma så mycket. Under isvinden passar en på att torka vingarna. Rätt skygga fåglar är de under alla omständigheter oxå uttrycksfulla och har det där extra vi fotografer gärna registrerar.