Gåtfyllt

Nä jag har inte glömt att vi hade riktig vinter detta år. Hittade dessa julaktiga motiv i arkivet när jag  häromdagen tittade efter. 

Magnifika djur. Men lever i dessa omgivningar farligt. För i denna skog skjuts så mycket dovvilt som jägare bara orkar. Med myndigheters goda minne. För oss andra fullständigt obegripligt!? I länsstyrelsen ögon utgör dovviltet nämligen allvarlig fara gör kronditot.  Finns verkligen inte plats för båda?

 

Djurskyddsområdet enbart utgörs av drygt 1500 hektar, tillsammans med angränsande skogsmark betydligt mer än så. Jag tror naturen själv bäst reglerar stammarnas storlek. Även om t o m jag begriper att kronvilt har högst skyddsvärde. Nu verkar det dock inte alls vara någon överhängande  fara för kronhjortarnas status i skogen. Inte minst då kanske tio procent av stammen skjuts av. Varje år. Men länsstyrelse menar ändå att hotet från dovvvilt är större... Någon gång kanske detta antagande kan förklaras för mig??  Nog luktar det eftergift åt jägares håll, alltid. Som vanligt, med andra ord.

Sen, kall vår

Senaste dagarna och vädret har varit gott. Fortfarande väntar jag på den stora invasionen av småfågel framför mitt objektiv, men gransångaren på bild ovan var i alla fall tidigt ute.

Ett gott vårtecken är såklart bobyggandet. Skäggdoppingparet satte igång med det projektet för någon vecka sedan. Rörande att se hur hanens gåva accepteras av honan.

Storkbobyggaren lite senare ute, fotografiet från helgen som var. Skapad utanför storkhägnet en individ som helst verkar vilja komma in. Lika rörande var att se hur fågeln försökte bygga sitt bo på hägnets burtak. De samlade grenarna rutschade ner mot marken och storken verkade inte förstå varför.

 

På tal om småfågel. Gissa vilka landade på min vintermatnings absolut sista dag? Just det, steglitsen. Eller snarare tre av dem. Tror aldrig detta inträffat tidigare alla säsonger ackumulerade. Till nästa vinter måste jag fixa mer bildmässigt ställe för dem att landa på. Om vi bor kvar.

Tre stilla undrande, en hårt jobbande.

Paddan har just kommit fram i "vårvärmen" som råder. Ska de hinna med alla sina bestyr måste de ju väckas i tid. 

Storspoven i stilla förundran över väderomslaget. Hur kunde jag välja så fel tid och plats? Häpet betraktar den det helt vintriga aprilområdet ute på ängarna.

 

Även brushanen verkar starkt försjunken i sina egna tankar. Det där som glittrar...Det måste väl vara p g a solsken? Var finns då värmen och varför fryser jag så??

Så till den som istället får ta slitet. Den större som bär lär vara honan och liftaren då den smidige hanen. I ösregnet vid parkeringen såg jag dem i sista sekunden, hann grensla långsamtgående "klumpen" genom fullt rattutslag... Jag tror de är i färd med att producera fler paddor. Antar även att vädret gynnar dessa amfibier. Så till slut några som blev nöjda med den detaljen också!

Mufflonfår !!

Häromdagen något av mer ovanliga slaget. Kom körande genom en liten skog intill ett större slott och där, på vägen, - en skock mufflonfår ! Jag hade hört talas om dem genom en fotograferande kollega - Hallå, Ronny! - men aldrig tidigare sett skymten av dem. Har ändå kört den vägen säkert hundratals gånger. Skogen som sagt inte särskilt stor så någon gång måste det väl hända.

Gänget kan ha varit kanske runt tio individer och min bil stängde av färdriktningen för de som blivit kvar på andra sidan. Några av dem syns på bilderna. Väldigt lugna djur, stod kvar och väntade. När de insett att min bil stått stilla någon minut - medan jag fotograferade av hjärtans lust - travade de över vägen till sina kompisar. Hur odramatiskt som helst.

 

Avståndet c:a tjugo meter och t o m den lilla killingen (heter väl så ?) fyllde ut sökaren och mer. Jaha, trevligt möte. Undras bara varför de finns här? Läser vidare på Wiki. Aha, fåren har inga särskilda jakttider. De får jagas året runt. Handjuren har enorma, vridna horn. I en skog nära slottet? Hmmm, inplanterade för troféjakt m a o. Eller har jag fel? Upphetsningen över att träffa på dessa djur spilldes snart över i mer grumlad upplevelse. Det liknar för mycket fasanuppfödning som den bedrivs på vissa skånska slott för att sen, som sällskapsnöje, skjutas ner i drivor om hösten. Bisarrt och/eller barbariskt. Välj själva!

Mysigt dygn!

Först en grupp brushanar (på lite för långt avstånd). Kanske hade de kunnat komma närmre. Men det hade förutsatt att vägen inte trafikerats av fotgängare. Nu drog de genast sådana kom för nära. Märkligt att det ska vara så svårt att förstå för den enskilde fotografen / skådaren.

 

Senare stötte vi på en mindre grupp kronvilt, mestadels hindar och fjorårskalvar. Lååångt avstånd men ändå lite märkligt att se dessa skygga djur spatsera över vägen, alldeles intill en större produktionsanläggning.  Bara minuter senare siktades en än större grupp, sjuttio djur någonting. Tyvärr inga bilder för här avståndet alldeles för långt. Men bilderna finns lagrade i det organiska minnet!

Dagar ur rovfåglars vårbestyr

Vet om. Kass bild, men. Den förklarar nästa. Vem kunde ha trott att en så pass stor fågel som vitkindade gåsen helt kan döljas under havsörnen? Blev rätt snopen när den senare flög iväg med den förra. - Kan man aldrig få vara i fred med sitt byte, i fred från er kråkor!??

- Så här byter jag plats. Våga inte följa efter!

Från en rovfågel till en annan. Honan i katttuggleparet hade råkat maka sig lite åt sidan. Och skåda! Grenarna ramade in istället för övertäckte. Vilken lycka!

 

Tidig detta år blev fiskgjusen. I många år har ett träget par skämt bort oss viltfotografer med sin ständiga närvaro vid min lilla sjö. Kan den på bilden var en ur det paret? Möjligtvis så. Efter ha inspekterat omgivningen fick jag i alla fall finna mig i närgången granskning. De kan verkligen nagla fast en med blicken...

Långt avstånd vs nära

Japp. Så fjärran som kanske 75 meter gör att jag fick med rejäl miljö runt rådjuret. Det var sen eftermiddag och solen stod lågt, nästan antände skogen. Passande miljö till ett djur som ännu hade mesta av vinterpälsen kvar.

 

Dovhinden fotade jag från mobilt gömställe, d v s från bilen. Djuret betade helt nära skogsvägen jag körde på, totalt obekymrad av sakernas tillstånd. Möjligtvis skönjer jag en smula förvåning. Obeskuren bild som nästan fick plats med klövarna. Istället med haptisk kvalitet; visst skulle det vara gott att stryka djuret längs pälsen? Tycker i alla fall jag. ISO 10000, 1/25 s. Tänk att de kan stå så stilla!

Tre stora, en mindre

Nu i den tidiga våren är rovfågeltider. Har jag inte skrivit om detta tidigare? Förmodligen, men i alla fall. Havsörnen fotograferades från ett torn just i brytningstider mellan vinter och vår. Tunn isbeläggning under och bakom fågeln, närmare tornet öppen sjö där en del fågel höll till. Så inte var örnen helt fel ute i sin lågsniffning. Kanske den med sin fantastiska syn höll koll på ytfisk lite längre fram. 

Följande två bilder tagna samma sena eftermiddag med endast några minuters mellanrum. Låg, blek vårsol skapar djup och färgskiftningar man annars kanske inte tänkt sig. Staketet för blicken in i bilden där den landar först på fågeln, därefter fortsätter utmed hela bildytan.

 

Storken blev årets första för min egen del. Säkert kommer fler fototillfällen. Här intill en djup bäck.

Storspovar började flytta in i landet bara för att direkt därpå mötas av Bakslaget. Över natten blev det många frysgrader, till det kom en hel del snö tillsammans med rejäla vindstyrkor. Men spoven ser lika cool ut för det. Själv huttrade jag i mitt mobila gömsle...

Gladan, kråkan och gåsen

 

Den här vintern har lockat ut rovfåglarna. Eller är det jag som varit på rätt ställen. Under alla förhållanden en mycket angenäm situation. För omväxlings skull. När jag fick syn på den stackars vitkindade gåsen, redan plockad och klar, satt en glada på den. Slet ut gottebitarna med sin vassa näbb. Sen kom en annan glada och det blev lite oroligt rovfåglarna emellan. På bilderna den starkare som till slut vann priset.

Vädret var fantastiskt. Så där riktigt rovfågelväder. Men kråkor finns i alla väder...

...tiggande och allmänt listiga. Minsta tillfälle och den kommer att hoppa fram, snappa åt sig en munfull och sedan, i sista ögonblick, hoppa undan gladans berättigade vrede. - "Min mat. Så far och flyg!"

Ensam samuraj !

Tredje gången i år jag sett denna hane av sparvhök raida min fågelmatning. Har däremot aldrig sett den lyckats fånga någon av småfåglarna, men för att visa vem som är herre på täppan dröjer han kvar. Ensam, så klart. Alla tilltänkta offer har redan dragit iväg och är nu utelåsta från godsakerna jag bjuder på. Rovfågeln äger total dominans, likt de samurajer Akira Kurosawa visat oss västerlänningar i sina filmer. Vinden sliter i fågelkroppen som bredbent parerar den flygande fjäderdräkten. Ska inte jag få mat ska ni sparvar och mesar inte heller få någon. Och därmed basta!