Grrrr...(2)

Först måste jag få avreagera mig.
Varför måste människor - ett förvisso ytterst fåtal - så tanklöst förstöra för andra?!
Efter att idag väntat ut fågellivet på ängarna hade jag till slut en flock storspovar på någorlunda fotograferingsbart avstånd. Vad händer då?

Jo, den svarta bilen stannar intill min. Ut stiger en äldre herre, kikaren i hand. Han hade väl tänkt sig kika på samma flock, som nu istället skingrades i alla riktningar. Jag sitter 20 meter bort och svär tyst. Nej, det gör jag inte. Jag svär högt.
Varför i himmelns namn kunde han inte suttit kvar i sin bil och kikat på fåglarna som då förmodligen stannat kvar??  Förhoppningsvis inser personen att detta är fel opus operandi.

Vilket för mig till dagens lilla ämne. En vårfågel, var det utlovat. Ett gott vårtecken likaså.

Fantastiskt vad de kan hålla koll. Gårdagens premiärfotografering av storspov ägde rum ett år plus två dagar sen förra våren. Hur bär de sig åt? Det sägs av jägare att dagen innan en fast jaktdag töms skogen på skjutbart vilt... Kanske ett försök släta över sin dåliga jaktlycka, men uns av sanning kan nog finnas där ändå. Något slags kalender ingår i djurs mentala utrustning. Mycket bättre designad funktion än min egen...

Nå, den ensamma fågeln avbildades på långt håll. Idag var de alltså redan minst 7-8 individer som jag kunde se. Deras underbara sjungande sätter ens sinnen i behaglig vibration.
Nya arter på ängarna varje dag, nästan. Idag skedand, fru & herre. Livet leker.