Lita på dig själv!

Vi har alla gjort det. Sett något fenomenalt, berättat det för omgivningen som tvekar. När det t ex gäller fågel visades jag på en skärfläcka av en skådare genom hans tubkikare och berättade om detta för en annan fågelfantast. Som fann det omöjligt att en sån fågel kunde simma runt i en översvämning mitt inne i landet. Det måste vara helt fel!! Ni har sett i syne!! Men det gjorde den ju. Simmade runt, alltså. Vi var två som visste. Jag hade dessutom bildbeviset i min kamera. Som jag senare skulle upptäcka hemma.
Häromdagen när jag tittade upp över bildskärmen såg jag sittande på en staketstolpe, i min egen lilla trädgård tjugo meter från boningshuset och en meter från min bil, något enastående. Blinkade till några gånger. För att därefter ta in scenen. En havsörn! Kameran låg beredd, smyger bort mot fönstret medan jag ändrar tillbaka fokuspunkten till mitten. Sticker fram kameran mot rutan, tittar in i sökaren. Ingenting. Spårlöst försvunnen var fågeln. Gick ut och tittade, kunde inte se några spår där jag letade utanför staketet. Kvinnan jag är gift med undrade såklart vad sjutton jag sysslade med? Berättade och fick motta den där både tvivlande och lite ängsliga blicken från min käresta.
Valde att glömma bort saken, såg i syne helt enkelt. Men så tidigare idag kommer samma kvinna in från trädgården. Hon hade hittat något. Minsann ligger inte inne på gräsmattan, under äppelträdet, en massa fasanfjädrar. Och titta!
Ett renskalat skelett efter samma stora fågel. Precis under platsen jag haft min syn. Nu tittade hon inte alls lika ängsligt på mig längre...
Vad det känns gott att veta att syn och perception ännu tycks vara i trim. Visst hade jag haft storstilat besök den där dagen.