Råget i Paradiset

Jag kommer att hålla mig borta från allt vad datorer heter ett par dagar framöver. Välkomna tillbaka när abstinensen blivit mig för svår!

Likt rågeten på bilden tar jag rutten västerut. Kan bara hoppas jag landar i ett landskap lika vackert som detta hemmavid. Ja, området kallas paradiset.

Fågelsnack

"... åsså  gör du precis som jag så du blir lika stor och fin. Ner med näbben, sug upp det goda, bara. Så kanske du liknar något till nästa år"!

När fel blir rätt (?)

Inne i bilen väntar jag på att något ska hända. Helt nära bron över ån finns denna staketkonstruktion med massor av lockande stolpar förbundna med grovt virke. Ska tåla en stor rovfågels vikt, tänker jag. Istället landar den mest diminutiva skapelse. En sångare, jag låter det vara med det. Det är nu allt går fel.

Mellan mig och fågeln börjar en växt röra sig i kvällsbrisen och den softade effekten det medförde ser jag inte förrän senare framför datorn. Oxå hade jag missat ställa om exponeringsvärdena från tidigare och alla bilder blir underexponerade. Upptäcktes även detta första hemmavid... Ja, denna dag talar vi om en genuint försumlig fotograf. Kanske tur att de avsedda motiven aldrig landade som avsetts. Istället för att kassera bilderna tittade jag en gång till. Och en till.
Första bilden den som mest liknade vad som kom ut från kameran, den andra har jag jobbat lite mer med. Frågan som inställer sig är om överbearbetning. Som engelsmännen säger : Less is more. Själv tycker jag den mörkaste är bäst, gillar skimret och sfumatot (hur bakgrunden smälts samman). Om detta var vad jag hade att berätta idag.

I hägerns rike (3)

Igår såg jag inte mindre än 5 gråhägrar i otaliga observationer på en sträcka av 2 km längs ån. En kilometer och så tillbaka. Samma å som bilderna visar, fast dessa foton är några dar äldre. Verkar bli en trevlig vintersäsong om åtminstone några fåglar stannar kvar.
Här går en ned för landning. Som skärmflygarna - kallas de så? - är nedslagshastigheten så låg att de säkert kan sätta ner foten på avsedda centimetern när.

Sen gick den till verket direkt med att jaga bort fågeln som redan satt på stället. Sandlådementalitet kanske man kan beteckna den som?

Snart i viltgrytan ? (1)

Bockjakt pågår väl nu. Så inte så underligt om alternativa strategier prövas för att slippa bli del av dignande matbord. Den här fine herrn lär kamouflaget till trots få svårt att undvika just det ödet. Tyvärr. Ensam mitt i  fältet står han och har inte alls radarn påslagen. Så fort huvudet åker ner i betblasten kunde jag avancera mot nästa träd/buske hur  lätt som helst. Jag kan personligen inte föreställa mig att skjuta med patroner på ett sånt här fint djur. Någon sport är det i alla fall inte när man i ganska öppen terräng tillåts smyga sig inpå så här enkelt. Hur som helst så är det ju förstås bra för fotografen med så människovana djur. Vilda givetvis, fattas bara annat. Men med mycket folk i skogarna verkar på en del individer flyktmekanismen trubbats av. 

Närgånget !

Det är samma fågel i - tror jag - en enda sekvens. Normalt verkar det fungera som så att genast de ser objektivet riktas mot sig helomvänder fåglarna och gumpbilder blir enda resultatet. Den här gladan istället utmanade mig.

-Hej, därnere. Se så fin jag är!
Och jag håller med. Svårt nu att tänka bort dem ur faunan, som läget nästan var 20 - 30 år sedan.

Begiven på sork och annat mums hoppades den väl att min närvaro skulle skrämma fram något ätbart. Annars svårt att förklara varför den hängde i luften så nära. När de här överflygningarna var klara satte sig gladan i stället på en nyrullad halmbal om vilket kommer mer senare.

Nytt från ängarna (1) !

Jag skrev i inlägget om kungsfiskaren att på samma dag kunde jag föreviga en annan vacker och för mig "ny" art. Här ser den kanske ut som fotograferad på strandkanten till en sjö, men så var det inte. Utanför bild breder ängarna ut sig, sjön är ett dagvattensdike och gruset är utlagt så de betande korna inte ska halka när de passerar över. Bara så premisserna är klara för alla. Fågeln ifråga  - om jag tolkar boken rätt - är en enkelbeckasin. Det regnade kraftigt och stilla satt den och väntade ut ovädret.

Nåja. Helt stilla satt den ju inte. Mellan skurarna flaxade den till för att torka vingarna. Snällt lät den sig fotograferas på kanske 15 meters håll. Tänk om alla fåglar fått den fina uppfostran! 

I hägerns rike (2)

De är storartade att betrakta. Just nu finns det dessutom gott om gråhäger i mina marker och fototillfällen saknas inte. Den här individen följer bäckfåran på väg ner och hur den får plats däri övergår normalt förstånd.

Här har den just landat intill bäcken. Kastar längtansfulla blickar mot det hållet och hoppas väl som alla andra djur att fotografen snart ska flytta på sig så den kan ta sin rättmätiga plats i vattnet.
Så är det. Ortsbefolkningen hatar oss för att vi tar plats på deras vägar. Lokala bönderna avskyr oss av samma skäl. Fågelskådarna ser förfärat på våra närgångna bataljer med djuren och - som sagts - djuren bara hoppas man ska gå iväg. Det är knappast för att bli populärast på stan man smyger runt i buskarna, åtminstone inte i denna landsänden...

Steglits & humla

Man blir ibland lite förskräckt över oddsen att påträffa något unikt när man läser reaktioner i denna blogg - tack så mycket - jag menar att t o m för garvade fotografer är det långt mellan träffarna. Men det är bara att kämpa på så kommer tillfällen förr eller senare. Hur många gånger har man sett fantastiska bilder och inte haft kameran med? Som den gången jag gick ut genom stallet hemma och fann tre vackra steglitsor sittande på tistelblommorna två meter ifrån mig. Och de satt kvar och satt kvar. Ända till dess jag smög in och hämtade utrustningen. Självklart så.
Nu är ju inte steglitsen så unik till antal och apparation. Tror jag haft tre tagningar hittills bara i år. Vackert tecknad fågel är den i alla fall.

Här satt den på sin tistelgren och smakade av med välbehag. Den har säkert hört mitt kamerarasslande men jag befinner så  långt bort att det inte störde för mycket. Istället hörs nu ett snabbt tilltagande, brummande ljud. Kurs rakt emot! Fågeln vänder sig om,  registrerar nykomlingen på scenen.

Vrooomm! Ingen blyg humla det där! Bästa sättet  undvika frontalkollision är ducka och ducka ordentligt. Ett snabbt skede i naturen förevigat. Som liten fågel gäller det att se upp för allting, alltid har garden uppe. Det är nog därför vi fotografer så pass sällan får den där efterlängtade träffningen.

När världen ler mot dig

Igår var en sån där dag man drömmer om. Som engagerad naturfotograf, menar jag. För sommarälskarna fanns inte mycket att hämta. Hotfullt mörka tornade molnen upp sig, släppte ut en rejäl dos regn då och då. Inte sällan under rejäla vindstötar. Så inte så underligt om t o m övertecknad funderade på en slappedag, som vi säger härnere. Men det är svårt, mycket svårt att värja sig från fotosjukan.
Så iväg bar det. Kliver ur bilen, går ett par steg, ser en liten fågel sitta på snöre. Riktar in bössan. Hajar till...

Förstorad genom optiken omöjlig att ta miste på. En kungsfiskare! Pulsen stiger, blodet rusar.

Det gällde inte för fågeln som istället lugnt satt kvar, guppade med huvudet upp och ner. Fick över 100 bilder, tror jag. Tagna uppifrån strandbrinken ner mot åns vattenyta blev inte bildvinkeln optimal, men jag är strålande nöjd ändå... Har letat efter denna fågel i två år och nu, äntligen! Det spöket är nedkämpat. Fick senare en ytterligare unik obs, mer om detta vid senare tillfälle.