Vintergäst?

Säsongens första (för mig) sångsvan har just fått landningstillstånd! Med sitt imponerande vingspann görs vitkindade gåsen till dvärg. Nu är det bara att hoppas att de väljer att stanna kvar i området som de gjort tidigare vintrar.

Lyckat fiskafänge (2)

Fortsätter serien på min fiskande gjuse. Med den lilla fisken i säkert grepp seglar den förbi mig i tornet på ganska nära håll. När man ser på andra bilder hur stora fiskar de kan ta, är väl denna lilla mört bara en aptitretare. Mycket riktigt såg jag lite senare fågeln fiska igen.

Medan den sakta flög förbi hann jag se några knyckiga rörelser med huvudet. Inget jag fäste mig vid då. Men senare med bilden framkallad får jag facit : Fågeln kollar runt i luftrummet. Är den ensam? Inga rivaliserande gjusar, örnar, måsar eller annat? Det är nog inte helt ovanligt att andra, större och mer aggressiva fåglar försöker plundra dem med fiskelycka på bytet. Tror aldrig jag sett dem flyga så här på bild innan.

Nyfiken hind?

Sista dagarna har jag varit ute i skogen och lyssnat. Dagarna? Snarare sen skymning. Lyssnat efter dovhjortens brunstläte är vad jag gjort. Ännu inget napp. Men lite tur hade jag ändå.

Här har mörkret redan fallit. Inne i skogen är det såklart än mörkare. Förra året vid denna tidpunkt hade jag inte kunnat ta en bild som denna. I så måtto "lönar" det sig att köpa dyr optik.
Det finns en berättelse till denna bild. Efter ha smugit runt området jag ville utforska, klättrat uppför backar - jodå, såna finns i Skåne - kommer jag efter en knapp timme fram. Jag ser rörelser i skogen direkt och mitt hjärta värmer. Men. Vid närmare betraktande är det inga hjortar utan tre lösspringande hundar. Långt bakom kommer en man cyklande...Suck! Under tillrop och busvisslingar lyckas han koppla sina älsklingar och jag plockar ihop mina grejer för att resignerad vandra hela vägen till parkeringen. Men vad är detta? En rörelse till vänster. En vit dovhind har plötsligt lämnat sitt gömsle för att observera spektaklet. Stilla står hon någon sekund innan hon försvinner bort och på 1/15 s blir en ruta av fyra hyggligt skarp på rätt ställe. 

Lättfotograferad (2) ??

Glömde nästan bort fortsättningen på min hungrige, "lättfotograferade" myrspov. Inte så mycket mer att säga än att jag försökt göra det vackra motivet rättvisa, men bildfilerna är i sitt utgångsläge mindre excellenta. Om man säger så. En stor svårighet i fågelfotografering (och all annan där det går undan) är ju att få skärpan på rätt ställe. Jag försöker allokera den till ansikte/ögon men med det minimala skärpedjup jag använder låser fokus gärna på vingtippar eller hängande ben. Extra besvärligt blir det som här när huvudet är så liten del av kroppen... Så lättfotograferad fågel i det att jag kom nära, betydligt mer svårfotograferad fågelkropp i rörelsen.

Nåja, någon sorts bilder blev de ju och de kommer med tack vare premiärobsen för min del.

Älskar denna fågel (oxå)

Rödhakar, överallt rödhakar. Hos mig har antalet formligen exploderat. Från en fågel jag tidigare knappt alls haft bilder på, till visuella och fotografiska kontakter nästan varje dag eller oftare. Kvinnan i mitt liv såg en sitta i vår ligusterhäck. Hoppas den gör sig hemmastadd, så när matningen börjar den ger sig tillkänna och vi förhoppningsvis kan sällskapa hela vintern igenom.

Den här togs på riktigt nära håll vid kohagen intill ån. Såklart 100 %-igt  klar över min närvaro där jag satt i bilen. Men en närvaro som den uppenbart kunde tolerera. Till min förnöjelse. Och visst gör den sig bra på bild?

Här en annan sorts bild. På betydligt längre avstånd, med svängande växtlighet mellan oss, skapades en drömlik stämning så annorlunda mot de båda andra bilderna. Naturen blandar och ger.

Cool fågel (2)

När jag kom hem och såg att fågeln verkade enbent, tycktes en förklaring materialiseras varför den var så ovillig att flyga iväg. Den  var skadad. Enda gången jag tidigare varit så nära rovfåglar gällde det en vingskadad duvhök. Men, men. Senare bilder i serien visade en hök med båda benen, uppenbart funktionsdugliga.

Här har jag i alla fall fått ordning på fokuspunkten och hela fågeln kommit med. Jag lyfter på hatten för en av de modigaste bland rovfåglar jag stött på.

Lyckat fiskafänge (1)

Påbörjar en miniserie om fiskgjusen och mörten den just fångat. Står i fågeltornet och observerat fågelns göranden i mer än 10 minuter. Flera störtdyk, ingen fisk. Till slut gick det som det väl brukar och fågeln som uppenbart inte observerat mig vänder hem.

Sen flyger den allt närmre och närmre.

På köpet fick den en rejäl tuva nate att sortera bort. Den torra sommaren och dito hösten har sänkt vattenytan rejält så sådana saker händer.

Kronvilt i jakttider

Den här bilden har jag haft ett tag på mitt (PC-) skrivbord nu. Kanske för den berättar något om kronviltets kynne i allmänhet, handjurens i synnerhet.
Situationen utvecklades blixtsnabbt. Såg rörelser bakom enbuskarna, hann gå ner på knä på vägen - som egentligen är en träningsbana för travare - och ut kom den här prydlige killen. Såklart han ser mig direkt, ändå lägger han inte benen på ryggen. Istället vädrar han misstänksamt. Som om min lukt kunnat utvisa om jag är vän eller fiende. Fiende, ja. Det stolta, på samma gång tragiska karaktärsdraget är att dessa kolosser nog inte tycker de upplever så mycket fiendeskap i naturen. De känner sig som kungar och verkar tycka att biltrafik självklart har väjningsplikten. Tyvärr räcker deras föreställningsförmåga vidare inte till att för skydda sig mot jägare. Jag har haft otaliga träffningar med kronvilt i området och gör man tankeexperimentet att kameran utbytts mot bössan, hade jag nog vid det här laget själv kunnat utrota stora delar av beståndet. Glöm att det skulle finnas någon grad av sport i jakten på dessa. Köttanskaffning måste vara drivkraften.

Liten, karaktärsfull (1)

Du går längs de förnämligt iordningställda bryggorna i vassen. Sistnämnda växer mer än manshög, så sikt åt sidorna reduceras till någon meter. Eftersom vassbältena är enorma inses lätt att här kan hur mycket fågel - och annat oxå - gömma sig. Så i högre grad än vanligt måste man förlita sig på hörseln. Skäggmes låter pschin-dschick-tschrääh. Enligt min handbok. I alla fall hörs de, med lätt igenkännbart läte.

Så långt kommen kanske bäst är att stå stilla och låta fåglarna komma till dig. Förmodligen är de redan där. Betraktar dig från någon meters avstånd, inne i vassen Med lite tur kan man se ett vasstrå röra sig mer än andra. Där! Där sitter den ju. Nu gäller det att fotografiskt gräva fram den ur djungeln. En hane. Solen lyser från motsatt håll men vassridån utgör god reflektor.

Väl så här pass nära är fåglarna inte särskilt rädda. Man står så stilla man kan, håller andan och det enda som hörs förutom fåglarna är kameraslutarens smattrande. Det - om något - är god indikation på skäggmesens höga stresströskel; att den inte bara drar på direkten.
Genom att vara på just det här stället tidig morgon släpper Tåkern äntligen loss sitt fågelliv. För denna gång. Förutom gänget med skäggmes påträffas kärrhök, fiskgjuse, blåmes, talgoxar mm. Räv, rådjur och tusentals sothöns och svanar. Mäktigt.
En ytterligare egenhet bjuder den här lilla fågeln på. Den kan se härligt morgontrött ut. Som om den helt yrvaket plirar ut från sömnen ffg under dagen. Ungefär som fotografen, då.

Tåkern. Fågelsjö med internationellt rykte.

För några veckor sedan hade jag 4 dar med sjön Tåkern. Ensam, kunde i princip sätta in heldagsbevakning på området. Tre första dagarna gav fotografiskt en fiskgjuse på håll och sent omsider fick jag till slut korn på skäggmes, ett av skälen till resan. Sannerligen ingen lättflörtad sjö att själv ta sig an. Men de vackra scenerierna på strandängarna finns ju alltid att beundra. Som i bilden ovan.

Nå, till slut hittade jag skäggmesarna. Snopet nog på exakt samma ställe jag påträffade dem förra året. Flera mils promenader kunde ha ogjorts, s a s. Den här dagen fann jag honor enbart. Kanske hannarna tryckte i vassen, kanske de var någon annanstans. Jag gillar dessa fåglar. Som förrymda, exotiska burfåglar uppvisar de färger - och toner - som få inhemska kan ståta med. På något sätt lyckas de se godmodiga ut, som att mitt påträngande inte gör så mycket, varsågod att ta för dig. Men först måste de sökas upp.

Exotiska, ja. Läste på sjöns egna hemsida att dessa fåglar först sent börjat häcka bland vassen. Upptäcktes på 1970-talet, närmare bestämt 1/7 1972. Vad jag vet fanns inga liknande rapporter från annan sjö i landet då.
Skäggmesbilderna från dag 3, alltså. Inför sista dagen bestämde jag mig för att kasta om i programmet. Senare får vi se om det hjälpte...