Snart i viltgrytan ? (1)

Bockjakt pågår väl nu. Så inte så underligt om alternativa strategier prövas för att slippa bli del av dignande matbord. Den här fine herrn lär kamouflaget till trots få svårt att undvika just det ödet. Tyvärr. Ensam mitt i  fältet står han och har inte alls radarn påslagen. Så fort huvudet åker ner i betblasten kunde jag avancera mot nästa träd/buske hur  lätt som helst. Jag kan personligen inte föreställa mig att skjuta med patroner på ett sånt här fint djur. Någon sport är det i alla fall inte när man i ganska öppen terräng tillåts smyga sig inpå så här enkelt. Hur som helst så är det ju förstås bra för fotografen med så människovana djur. Vilda givetvis, fattas bara annat. Men med mycket folk i skogarna verkar på en del individer flyktmekanismen trubbats av. 

Närgånget !

Det är samma fågel i - tror jag - en enda sekvens. Normalt verkar det fungera som så att genast de ser objektivet riktas mot sig helomvänder fåglarna och gumpbilder blir enda resultatet. Den här gladan istället utmanade mig.

-Hej, därnere. Se så fin jag är!
Och jag håller med. Svårt nu att tänka bort dem ur faunan, som läget nästan var 20 - 30 år sedan.

Begiven på sork och annat mums hoppades den väl att min närvaro skulle skrämma fram något ätbart. Annars svårt att förklara varför den hängde i luften så nära. När de här överflygningarna var klara satte sig gladan i stället på en nyrullad halmbal om vilket kommer mer senare.

Nytt från ängarna (1) !

Jag skrev i inlägget om kungsfiskaren att på samma dag kunde jag föreviga en annan vacker och för mig "ny" art. Här ser den kanske ut som fotograferad på strandkanten till en sjö, men så var det inte. Utanför bild breder ängarna ut sig, sjön är ett dagvattensdike och gruset är utlagt så de betande korna inte ska halka när de passerar över. Bara så premisserna är klara för alla. Fågeln ifråga  - om jag tolkar boken rätt - är en enkelbeckasin. Det regnade kraftigt och stilla satt den och väntade ut ovädret.

Nåja. Helt stilla satt den ju inte. Mellan skurarna flaxade den till för att torka vingarna. Snällt lät den sig fotograferas på kanske 15 meters håll. Tänk om alla fåglar fått den fina uppfostran! 

I hägerns rike (2)

De är storartade att betrakta. Just nu finns det dessutom gott om gråhäger i mina marker och fototillfällen saknas inte. Den här individen följer bäckfåran på väg ner och hur den får plats däri övergår normalt förstånd.

Här har den just landat intill bäcken. Kastar längtansfulla blickar mot det hållet och hoppas väl som alla andra djur att fotografen snart ska flytta på sig så den kan ta sin rättmätiga plats i vattnet.
Så är det. Ortsbefolkningen hatar oss för att vi tar plats på deras vägar. Lokala bönderna avskyr oss av samma skäl. Fågelskådarna ser förfärat på våra närgångna bataljer med djuren och - som sagts - djuren bara hoppas man ska gå iväg. Det är knappast för att bli populärast på stan man smyger runt i buskarna, åtminstone inte i denna landsänden...

Steglits & humla

Man blir ibland lite förskräckt över oddsen att påträffa något unikt när man läser reaktioner i denna blogg - tack så mycket - jag menar att t o m för garvade fotografer är det långt mellan träffarna. Men det är bara att kämpa på så kommer tillfällen förr eller senare. Hur många gånger har man sett fantastiska bilder och inte haft kameran med? Som den gången jag gick ut genom stallet hemma och fann tre vackra steglitsor sittande på tistelblommorna två meter ifrån mig. Och de satt kvar och satt kvar. Ända till dess jag smög in och hämtade utrustningen. Självklart så.
Nu är ju inte steglitsen så unik till antal och apparation. Tror jag haft tre tagningar hittills bara i år. Vackert tecknad fågel är den i alla fall.

Här satt den på sin tistelgren och smakade av med välbehag. Den har säkert hört mitt kamerarasslande men jag befinner så  långt bort att det inte störde för mycket. Istället hörs nu ett snabbt tilltagande, brummande ljud. Kurs rakt emot! Fågeln vänder sig om,  registrerar nykomlingen på scenen.

Vrooomm! Ingen blyg humla det där! Bästa sättet  undvika frontalkollision är ducka och ducka ordentligt. Ett snabbt skede i naturen förevigat. Som liten fågel gäller det att se upp för allting, alltid har garden uppe. Det är nog därför vi fotografer så pass sällan får den där efterlängtade träffningen.

När världen ler mot dig

Igår var en sån där dag man drömmer om. Som engagerad naturfotograf, menar jag. För sommarälskarna fanns inte mycket att hämta. Hotfullt mörka tornade molnen upp sig, släppte ut en rejäl dos regn då och då. Inte sällan under rejäla vindstötar. Så inte så underligt om t o m övertecknad funderade på en slappedag, som vi säger härnere. Men det är svårt, mycket svårt att värja sig från fotosjukan.
Så iväg bar det. Kliver ur bilen, går ett par steg, ser en liten fågel sitta på snöre. Riktar in bössan. Hajar till...

Förstorad genom optiken omöjlig att ta miste på. En kungsfiskare! Pulsen stiger, blodet rusar.

Det gällde inte för fågeln som istället lugnt satt kvar, guppade med huvudet upp och ner. Fick över 100 bilder, tror jag. Tagna uppifrån strandbrinken ner mot åns vattenyta blev inte bildvinkeln optimal, men jag är strålande nöjd ändå... Har letat efter denna fågel i två år och nu, äntligen! Det spöket är nedkämpat. Fick senare en ytterligare unik obs, mer om detta vid senare tillfälle. 

Småfågel, lite av varje

Bilder som kanske inte är något speciellt men som sparats under sommarens fotoäventyr. Visst är stora (och små) rovfåglar ett särskilt kapitel. Men priset för dynamisk uttrycksfullhet går för min del till småfåglarna. De växlar ju blixtsnabbt mellan polerna och genom hela skalan av miner, åtbörder, positioner. Från sovande med ett ben uppdraget till 20 meter bort på sekunden. Det du, Usain Bolt !

I hägerns rike (1)

För ett par dagar sedan fick jag bra kontakt med hägern, normalt skygga och flyktbenägna som få. Det var de själva som serverade den hjälpen. I form av revirhävdande. Tre fåglar på samma ställe var en för mycket och inför min kamera bytte de upprepade gånger plats med varandra och uppmärksamheten för annat var minimal.

De skarpsynta kan se den förorättade minen på hägern kvar i vattnet efter den jagat bort den nu flygande. Fram och tillbaka, alltid en hängande i luften.

Det var på kvällen och ställvis ganska mörkt därnere, mot åns vattenyta. Med för dagen helt rätt utrustningskombination var det möjligt att ta flygbilder ändå. Torkan har tärt på vattenflödet och smalnat av ån samtidigt som växtlighet skjuter upp i kanterna. Ändå tycks dessa stora fåglar inte få problem när de med mäktiga vingspann gör sig luftburna.

Ta mig om du kan !

Det är inte så att ensamma kråkan i ögonblick av intensiv dödsångest gör en baklänges saltomortal för undgå en överhängande fara. Tvärtom. Den landar mitt framför näbben på den större rovfågeln. Det den landar på är inte ett täckt tak utan ett smalt räcke på ett fågeltorn. Ibland pågår saker därute som i alla fall jag aldrig tidigare kunnat tro.

Outtröttlig?

Har haft ett par riktigt bra träffningar med rovfågel på sistone. Kärrhöken, fiskgjuse och  - som vanligt - med glador. Det har väl varit uppdukat smörgåsbord för dem med så stora arealer nyhuggna fält där de fritt tagit för sig och lite dästa låtit mig fotografera dem. Det gäller förstås inte för gjusen som möjligen haft hjälp av låga vattenståndet för sin matning istället.

Oopps! Den här kom lite för nära. Något jag lagt märke till ganska ofta på senare tid. Kanske man ska ta bort konvertern. Samtidigt lite häftigt med dessa närbilder?
Om inte många gjusar opererar samtidigt i området - tror jag inte - har den här troligen ungar. Väldigt hungriga ungar, dessutom. Bara 10 minuter tidigare flög en fågel upp från ån med en i mina ögon riktigt stor fisk i klorna. Nu på jakt igen? Borde inte ungarna vara flygga och självständiga redan? Kanske sena våren fortfarande gör sig gällande.